MiG-23
”Flogger”
- Sovjetunionens första ”swing-wing” jaktplan
MiG-23ML
(Bild: Signaturen ”Flanker”, Wikimedia.)
De flesta som intresserar sig för ryska jetjaktplan brukar inte ha problem med att hålla reda på MiG-15, MiG-17, MiG-19 och MiG-21. Med MiG-23 blir det lite svårare, vilket inte är märkligt. Planet utvecklades under lång tid och uppträdde i många skepnader.
Föregångaren, MiG-21, sattes i produktion 1959 och konstruktionsarbetet för MiG-23 inleddes i början av 1960-talet. MiG-23 skapades för att möta McDonnell Douglas F-4 Phantom II (tillverkat 1958–1981) och Dassault Mirage F1 (tillverkat 1966–1992)[1].
Grunden
för MiG-23 var att planet skulle ta in alla framsteg som gjorts inom
aerodyna-mik, motorer och stridsledning samt att de skulle kunna ta den nya
generationen av robotar med lång räckvidd – 40 km och över – ”Beyond Visual
Range” (BVR).
Planet skulle också ha en variabel vinge. Raka vingar ger fördelar vid låga hastigheter och pilformade vi höga. MiG-23 skulle ha båda, möjligen med det amerikanska General Dynamics F-111, vilket flög för första gången 1964, som förebild.
Sammantaget ledde kraven till att planet blev dyrt och tog lång tid att utveckla. System-balanseringen var svårare än man hade trott.
De
olika versionerna presenteras översiktligt nedan.
1967:
MiG-23-11/1, den
första prototypen, flög för första gången. Prototypen bar fyra K-23 BVR-robotar
och flögs i Mach 1,2.
1969:
MiG-23S, en
testserie om 60 plan, flögs för första gången. Planen bestyckades med fyra R-3R
kortdistansrobotar. Attackversionen tog två Kh-23 (Nato: AS-7) 300-kilos
mark-/sjömålsrobotar eller två ton andra vapen.”S”-versionen hade en mängd fel
och övergavs snart.
1971:
MiG-23 1971, den första produktionsserien, tillverkades i cirka 80 exemplar. De bar den nya R-23R, en långdistansrobot. Inte heller ”1971”-versionen var tillfredsställande
1972–1978:
MiG-23M tillverkades. Cirka 1 300 plan färdigställdes°.M”-versionen var ett kapabelt jaktplan. Det hade en ”Look Down/Shoot-Down”-radar och bestyckades med två R-23R långdistans- och två R-60 kortdistansrobotar. Planet leveransgodkändes 1974 och i mitten av 1970-talet var planet den viktigaste jaktmaskinen i det sovjetiska flygvapnet. Attackversionen kunde ta Kh-23-roboten, tre ton andra konventionella vapen eller en tio kt frifallande kärnladdad bomb. ”M”-versionen tillverkades som ”MS”, ”MF” och ”BN” för export. De senare till Indien.
1975:
MiG-23ML började
tillverkas. Planet var en lättare och förbättrad version av ”M”, framförallt
radarn var utvecklad. Från det att bromsarna släpptes på marken steg ”ML” till
15 000 meter och accelererade till Mach 2,1 på 4,3 minuter, då med full
efterbrännkammare[1].
1977:
MiG-23MLA började tillverkas. Totalt producerades ca 1 100 ML och MLA°. Framförallt radarn hade förbättrats. Tidigare versioner hade stört varandra och nu spreds frekvenserna ut. ”MLA” anföll i formationer om fyra plan, med cirka åtta km mellan planen och även ett avstånd i djup. ”MLA” fick även den förbättrade R-23/T-roboten. ”M” och ”MLA” hade samma huvudsakliga prestanda: 1 350 km/h vid havsytan, 2 500 km/h på hög höjd och Mach 2,35 som maximal fart. Utan last och med extratankar kunde planen flyga 2 380 km. Maximal G-belastning var 8–8,5 G.
1978–1981°:
MiG-23P tillverkades. Cirka 500 producerades°.”P”-versionen togs fram som en temporär lösning på problemet med lågt flygande mål, främst F-111 och kryssningsrobotar. Radar och robotar förbättrades, och planet fick ett autopilotsystem. Versionen betraktades som mycket lyckad.
1982–1985:
MiG-23MLD en uppgradering av 560 stycken MiG-23ML/MLA genomfördes. Det viktigaste målet för uppgraderingen var att förbättra kontrollen i höga anfallsvinklar. Planet fick också en utvecklad radar, Sapfir-23 MLA-II, med en maxeffekt om 60 kW och snitteffekt om en kW[1]. ”MLD” har kallats ”Den ultimata MiG-23:an.”
AVSLUTNING
MiG-23 står nu på museum. Tillverkningen upphörde år 1984. De sista exemplaren, av P-versionen, kvarstod på två ryska regementen till 1998. För att sätta in MiG-23 i ett svenskt sammanhang kan man betrakta utvecklingen av svensk jakt:
1950 De första tankarna på Draken
1955 Den första prototypen.
1959–61 J 35A, 90 plan, radar PS-02, som var avståndsmätare
för automatkanonsikte 6B.
1962–63 J 35B, 73 plan, radar PS-03, datalänk,
jaktrobot.
1963–64 J 35D, 120 plan, starkare motor.
1965–72 J 35F, 230 plan, radar, sikte och robot integrerat.
(J 35F2 = J 35F med IR)
1980: JA 37 Viggen i tjänst.
1987–91 J 35J (uppgradering av J 35F).
1996: JAS 39A i tjänst.
1998: Sista J 35 tas ur tjänst.
Att
uppnå en förståelse för läget i luften över Sverige och Östersjön under kalla
kriget är inte lätt. Luftstrid är beroende av många variabler och att kunna
bedöma dem på ett rimligt sätt kräver stor kunskap. En sak är dock relativt
säker. Om en motståndare kan tillskansa sig ett starkt överläge i luften så
kommer både försvararens armé- och marinförband att få stora problem.
J 35F Draken 1972. Maxfart: 2 450 km/h på 11 000 meter [4] / Mach 2,0 på hög höjd [5].
(Bild: Marcin Zieliński, Wikimedia, beskuren och redigerad.)
LITTERATUR
Artikeln
är i huvudsak baserad på:
Mladenov, Alexander, Soviet Cold War Fighters
(s.l. 2016, nytryck 2021), sid. 186–227. Mladenov är bulgar. Boken
innehåller rikligt med tekniska detaljer.
- Informationen
rörande svensk jakt och övriga nationers flygplan kommer från Wikipedia.
- Wikipediainformation
rörande sovjetiskt flyg är markerat med °.
-
Benämningarna på robotar ovan följer engelsk translitteration.
[1]
Mladenov, sid. 186.
[2]
Mladenov, sid. 202.
[3]
Mladenov, sid. 217.
[4]
en.wikipedia.
[5] Bo
Widfeldt/Åke Hall, Svenska vingar (s.l., förord daterat 1999), sid. 106.
