Nummer 7, april 2024 - Exempeltext:

 

KUPPFÖRSVAR – TORSLANDA 1940

 

- Intervju med Stig Berglund

 

 

 

Ovanstående lite suddiga bild kommer från Skaraborgs regemente år 1940, och kan ge en viss inramning till nedanstående berättelse.

(Foto: Jildenheds fotoalbum, digitalt.museum.se)

 

När Stig Berglund (f. 1954) var i tonåren berättade hans pappa, Gert Berglund, om dramatiska händelser i Göteborg den 9 april 1940.

Gert Berglund gjorde sin militärtjänstgöring på Älvsborgs regemente, I 15, med placering på kulsprutekompaniet.

Någon timma efter midnatt den 9 april 1940 väcktes samtliga soldater. ”Uppställning på kaserngården med full stridsutrustning.”

Lastbilar för den cirka 70 km långa trans-porten till Göteborg väntade. Soldaterna orienterades om en att en tysk offensiv norrut uppenbarligen hade inletts och förbandet avmarscherade.

Slutdestinationen var Torslanda flygfält på Hisingen, men på vägen gjorde man stopp i centrala Göteborg och satte av soldater som hade körkort på olika platser. Alla privata fordon som var ute på gatorna stoppades. Poliser, läkare under tjänstgöring och andra viktiga yrkesgrupper kunde köra vidare. Övriga fordonsförare fick fortsätta sin resa bäst de kunde, bilen kördes till Torslanda av en soldat och ställdes upp på start- och landningsbanor. Gert Berglund själv fick följa med på en jakt efter tunga fordon.

Blockeringsarbetet kompletterades med att kulsprutekompaniet grupperade sina kulsprutor på berget vid Torslandas flygledartorn. Det hade snabbt blivit svårt att genomföra ett kuppanfall mot Göteborg via Torslanda. Bilarna hindrade en direkt landning och kulsprutorna skulle göra det svårt för fallskärmssoldater att röja hindren.

DEN NÄRMASTE TIDEN EFTER 9 APRIL 1940

Gert Berglund och de övriga förlades vid Säve, där man höll på att anlägga en ny flygflottilj. Truppen delades in i vakter. Det var tolv kilometer att gå mellan Säve och Torslanda vid vaktombyte.

Marschen var inget problem för de flesta. Gert Berglund berättade dock att en soldat hade bestämt sig för att inte använda strumpor i kängorna. Han fick snabbt blodiga fötter.

De bilister som blev av med sina fordon under natten till den 9 april lär med tiden ha fått tillbaka sina bilar. En sentida artikel i Göteborgs-Posten ger en ledtråd.

Artikelförfattaren hade studerat GP:s arkiv och menade att mer eller mindre utrangerade fordon ställdes upp på flygfältet för att hindra fientliga luftlandsättningar.[1] Det verkar alltså som om hindren successivt byttes ut.

REFLEXIONER

Gert Berglunds berättelse visar på några saker, och väcker samtidigt en del frågor. En fråga är om blockeringen av Torslanda flygfält var en hastig improvisation eller om den var en del i en noga genomtänkt plan. Svaret torde ligga förborgat i något arkiv.

Om åtgärderna var planerade kan man fråga sig vilka som genomfört planeringen.

Generalmajor Erik Gustaf af Edholm var chef för III. Arméfördelningen, som med stabsplats i Skövde ansvarade för västkusten i stort.

En annan viktig person i sammanhanget var överste Anders Teodor Bergquist, chef för Älvsborgs regemente. Ett planeringsuppdrag bör ha gått från af Edholm till Bergquist. I nästa steg bör uppdraget ha gått till kanske ett par kaptener på Bergquists regemente.

I sammanhanget kan man reflektera över dagofficeren vid Älvsborgs regemente under den aktuella natten, som sannolikt ledde den initiala verksamheten. Denne hade förmodligen ett av sitt livs mest krävande dygn.

Lyckligtvis kom nu tyskarna aldrig till Göteborg. Om tyskarna utfört ett anfall hade samtliga ovan nämnda personer fått roller i svensk krigshistoria. Blockeringen av Torslanda flygfält skulle förmodligen ha inneburit en svensk fördel i en eventuell strid, på samma som en underlåtenhet att blockera flygfältet kunde ha gått till historien som ett stort misstag.

En annan poäng med Gert Berglunds berättelse är att den visar på ett samhälle som var berett och kapabelt att försvara sig.

Älvsborgs regemente hade nödvändiga personella resurser, som snabbt kunde disponeras. Man var också beredda att inkräkta ordentligt på ett antal människors vanliga liv för att kunna blockera flygfältet. Med kulsprutorna fanns det möjlighet att effektivt försvara blockeringen. Den i tiden näraliggande tyska Ardenneroffensiven 1940 bjöd åtskilliga exempel på hur belgarna blockerade vägarna med olika fältarbeten, men underlät att försvara dem. Denna brist på försvar medförde att tyskarna snabbt kunde röja eller reparera, och i stort sett höll sin tidsplan för offensiven.

Den viktigaste sensmoralen i Gert Berglunds berättelse är sannolikt att en nation i orostider måste kunna stänga alla infallsportar, snabbt. För övrigt skapar berättelsen en viss nyfikenhet på hur övriga delar av kuppförsvaret fungerade i Göteborg under det kritiska dygnet den 9 april 1940.

 

Torslanda flygplats, starkt utbyggd under efterkrigstiden, ett antal år efter nedläggningen 1977. 

Start- och landningsbanan var då åter fylld med fordon, men inte av samma anledning som år 1940. 

Man kan notera att närheten till vatten gjorde luftlandsättningar med fallskärmstrupp mindre attraktivt. 

(Foto: Ulf Elch, Wikimedia, beskuret.)

KÄLLOR

Intervju med Stig Berglund den 6 mars 2024.

Bengt A Öhnander ”Ur GP:s arkiv: När kriget - nästan - kom hit”, i Göteborgs-Posten på nätet

Uppdaterad 2023-07-23|Publicerad 2013-10-21

https://www.gp.se/nyheter/goteborg/ur-gps-arkiv-nar-kriget-nastan-kom-hit.80e625cf-d480-479c-ac78-b2abb6edb554

Wikipediaartiklar för af Edholm och Bergquist samt Torslanda flygplats.

---

[1] Bengt A Öhnander, 2023-07-23.

Nummer 6, mars 2024 - Exempeltext:

ARTILLERIET VID POLTAVA 1709

 

- En artikel i Karolinska förbundets årsbok 1961

 

 

 

Ryska artillerister beskjuter svenskt kavalleri vid Poltava. 

(Bild: Från ett ryskt panorama i Poltavas historiska museum, okänd konstnär, Wikimedia.)

 

Den svenska krigshistorien lär aldrig sluta att studera slaget vid Poltava. Detta med viss rätt eftersom slaget var inte bara var en Sveriges värsta militära katastrofer, även på en internationell skala är det ovanligt att en hel armé i stort sett upphör att existera.

I beskrivningar och analyser av fältslag brukar artilleriet behandlas styvmoderligt, och Poltava utgör inget undantag. Överstelöjtnanten i artilleriet Jonas Hedberg uppmärksammade dock faktorn i ett arbete som han publicerade i samarbete med den ryske författaren Georg Medwedjev år 1961, ”Artilleriet – en avgörande faktor i Poltavaslaget” (Karolinska förbundets årsbok 1961).

Artikeln möjliggjordes av att Medwedjev hade tillgång till information från den ryska sidan, som tidigare inte hade varit känd i Sverige.

ARTIKELN

Artikeln inleddes med en genomgång av det svenska och det ryska artilleriet vid tiden. Båda befanns vara av hög kvalitet år 1709, dock var det svenska krutet inte bra. Det ”tog fukt” och behövde därför regelbundet torkas, vilket brukade genomföras i juli varje år. Det svenska krutet ansågs vidare vara svagt. Bland de svenska pjäserna framhävde författarna den 16-pundiga haubitsen som ett bra vapen. Det fanns dock en väsentlig skillnad i taktiken. Författarna menade att tsar Peter använde sitt artilleri efter moderna, offensiva, principer medan svenskarna använde för-åldrade defensiva principer.

SLAGET

Tsar Peter lät bygga och bestycka ett antal skansar på det blivande slagfältet, vilka skulle bli av central betydelse. Under ledning av artillerigeneralen Jacob Bruce gjorde ryssarna sedan upp en plan för hur artilleriet skulle understödja striden. På svensk sida sände Karl XII bort allt artilleri till trossen, utom fyra 3-pundiga kanoner under kapten Hans Kleckberg. Bakgrunden till beslutet är höljt i dunkel, men författarna menade att brist på ammunition inte kan ha varit en anledning. De ryska inventeringsbeskeden efter slaget visar att ammunitionstillgången var god på svensk sida.

Problemen började direkt för svenskarna. Ryssarna upptäckte de svenska anfallskolonnerna och började beskjuta dem med artilleri. Avståndet var långt, men genom att kulorna rikoschetterade fram uppstod ändå svenska förluster.

När svenskarna gick till anfall mot de ryska skansarna kunde man erövra två, men elden från de övriga skapade ytterligare svenska förluster. Den svenske generalen Adam Ludwig Lewenhaupt beklagade i det här skedet bristen på svenskt artilleri i striden. Ett ryskt kavallerianfall under ledning av

Aleksandr Mensjikov misslyckades, men hans ryttare kunde dra sig tillbaka till ett skydd under de ryska kanonerna.

Lewenhaupt ledde sedan ett misslyckat anfall mot det ryska huvudlägret, som möttes av koncentrerad artillerield med kulor och kartescher. Samtidigt stupade ett stort antal svenskar i fåfänga försök att ta en tredje skans.

I nästa fas av slaget gick det ryska infanteriet ut och bildade slaglinje. Ryskt fältartilleri grupperades mellan bataljoner och skvadroner. Sammanlagt 67 stycken 2- och 3-pundiga pjäser fördes ut.

Svenskarna samlades för att möta angreppet, men ryssarna avancerade. De gjorde halt med jämna mellanrum för att låta sitt fältartilleri spela över svenskarna.

Korpralen Erik Larsson Smepust menade att den ryska elden var ”såsom ett jämt åskdunder”. Artikelförfattarna lät förstå att artilleriet var en viktig faktor för den ryska segern i huvudstriden. Det faktum att muskötelden vid denna tid hade en begränsad verkan[1], men att kanonkulor var klart farliga, stödjer deras antagande.

 

Ovanstående målning av Pierre-Denis Martin (1663–1742) beställdes av tsar Peter till åminnelse av Poltavaslaget. Den färdigställdes år 1726 och tsar Peter fick aldrig se målningen eftersom han drunknade innan leveransen.

Målningens värde som historisk källa är sannolikt inte helt perfekt. I hög upplösning kan man inte se några pjäser i den ryska linje som står framför det ryska lägret, vilket är längst till vänster i bilden. Man kan dock även i denna upplösning se två små led som rör sig ut från lägret, ut mot den ryska huvudlinjen. De föreställer anspann med relativt tunga pjäser.

(Bild: Wikimedia, målningen finns idag på Katarinapalatset i St. Petersburg)

 

HEDBERGS OCH MEDWEDJEVS ANALYS

Författarna konstaterade att svenskarna förlorade 6 900 man döda på slagfältet, ryssarna 1 345. De drog slutsatsen att den ryska elden måste ha varit kvantitativt överlägsen. Författarna hade tillgång till en hel del rysk statistik, om dock inte fullständig. Ett exempel är att de 3-pundiga pjäserna i Ludwig Allarts infanteridivision, som stod på den ryska vänstra flygeln, i snitt avlossade 42 skott. Exklusive gardes- och dragonartilleriet sköt det ryska artilleriet 1 471 skott under slaget, av dessa var cirka en tredjedel kartescher. Författarnas sammanfattande bedömning av det ryska artilleriet var att: ”Artilleriet visade på slagfältet stor manövreringsförmåga och kunde med effektiv eld understödja både infanteriet och kavalleriet. Vid övergång till offensiv samarbetade artilleriet fördömligt med de andra vapenslagen.”

Hedberg och Medwedjev kritiserade sedan Karl XII:s inställning till artilleriet före Poltava, och konstaterade att artilleriet hade en stark ställning i den ryska armén. Den senare sanningen verkar ha gällt sedan dess, och till i dag.

Avslutningsvis noterade författarna att en omfattande utbyggnad av det svenska artilleriet, under ledning av Carl Cronstedt, inleddes efter slaget. Slutmeningen var att ”Det svenska artilleriet nådde härigenom världsberömmelse och återfick även snart den ställning inom svenska armén som det innehaft ännu under Karl X Gustafs tid.”

REDUTTERNA

Hedbergs och Medwedjevs artikel är tämligen övertygande vad gäller artilleriets betydelse i slaget vid Poltava. Den understryker också ett problem kring slaget. De ryska redutterna var ett stort och kostsamt hinder för svenskarna. Ingen vet i dag exakt hur dessa redutter såg ut. Det finns numera tänkta kopior i Poltava som kastades upp under 1800-talet. De är höga jordvallar i kvadrater, cirka 25 meter på varje sida. Redutterna påminner närmast om grytor i terrängen.

Att inta en sådan gryta med endast infanteri var svårt. Försvarana befann sig dock i en potentiellt vansklig position. Om svenskarna hade börjat skjuta in mörsargranater eller haubitsgranater i redutterna hade de inte kunnat hålla ut särskilt länge, beroende på hur intensiv elden hade kunnat göras.

Det svenska infanteriet stångade sig nu blodigt mot dessa redutter, medan de 16-pundiga haubitsarna stod vid trossen. Den svenska armén hade naturligtvis bråttom, och man var vana vid att vinna framgång med stormning. I efterklokhetens tecken kan man se att en kort artilleriinsats hade löst ett stort problem för den svenska armén, men med artilleriet stående vid trossen var åtgärden naturligtvis inte näraliggande.

AVSLUTNING

Diskussionerna kring slaget vid Poltava kommer sannolikt aldrig att upphöra helt. Hedbergs och Medwedjevs artikel lever farligt, den är ”begravd” i Karolinska förbundets årsbok och kommer till exempel inte fram vid en sökning på ”Jonas Hedberg” i biblioteks-databasen Libris. Artikeln finns heller inte refererad i den digra Wikipediartikeln om slaget vid Poltava. Hedbergs och Medwedjevs arbete borde förtjäna en större uppmärksamhet i framtida diskussioner om Poltavaslaget.

LITTERATUR

Hedberg, Jonas och Medwedjev, Georg, ”Artilleriet – en avgörande faktor i Poltavaslaget”, i Karolinska förbundets årsbok 1961, sid. 105–134.

Stora citat, sid. 128 och 133.

 

 

---

[1] Jmfr. t.ex. Brent Noswothy, The Anatomy of Victory: Battle Tactics 1689–1763 (New York, NY 1992), ibid. 

Nummer 5, februari 2024 - Exempeltext:

UPPEHÅLLANDE STRID I ÖPPEN TERRÄNG

 

- Ett gammalt problem

 

 

 

En sovjetisk T-55, mycket snarlik T-54 som kom ut på förband år 1948.

(Bild: Sannolikt signaturen Beao, Wikimedia)

Hur infanteri ska föra strid i öppen terräng är ett problem som varit akut sedan flyget och pansarfordonen gjorde sin entré på slagfältet. Överstelöjtnant J. Maule och kapten M. Bruzelius reflekterade över frågan och publicerade en text i Ny Militär Tidskrift år 1950[1]. De framförda tankarna baserades på erfarenheter från en då nyligen genomförd dygnsövning i I. militärområdet, sedermera Södra militärområdet. Förutsättningarna var ”ogynnsamt luftstridsläge” och en modernt utrustad motståndare. Vid den här tiden kunde Sovjetunionen inte nämnas i klartext.

Inledningsvis konstaterade författarna att artilleri- och granatkastarelden blir effektivare i öppen terräng, men att fältarbeten kräver väldiga resurser för att bli hindrande för fienden. Rörelser under dagtid skulle vara svåra för oskyddade förband och den tid som stod till förfogande skulle vara begränsad. Eftersom risken för ”tidiga, överraskande och djupa inbrytningar är stor” behövde försvaret byggas ut på hela djupet med en gång, vilket då inte var lika viktigt i betäckt terräng.

Allt summerade till att stridsvagnsförband var lämpligast för strid i öppen terräng. Pansarförbanden behövde understödjas av infanteri och artilleri. Författarna konstaterade att tillgång till banddrivna luftvärns-pjäser var en avsevärd fördel, även om det inte fanns så många.

Rörande ledningen menade författarna att den måste vara enhetlig för samtliga förband inom ett visst område. Ledningen måste vidare befinna sig långt fram, på punkter där så stora delar av stridsfältet som möjligt kunde överblickas.

STRIDEN

Infanteriets strid skulle bedrivas ”schack-ruteformigt” för att erhålla största möjliga djup. Varje ”ruta” borde försvaras av maximalt en halv pluton. Alla pansarvärnsvapen krävde sneda skjutriktningar för att inte bli bortskjutna i ett tidigt skede. En annan viktig del var skenstridsställningar. Genom att ha vissa vapen i dessa skenställningar kunde fienden bibringas uppfattningen att han stött på en riktig försvarslinje.

Brosprängningar och mineringar kunde utnyttjas där de var stridsvagnshindrande.

Författarna ägnade stor uppmärksamhet åt tillbakaryckningar från de ursprungliga stridsställningarna. Tillbakadragandet borde i första hand genomföras under mörker, men man fick inte ge motståndaren idén att alla svenska ställningar utrymdes när mörkret började falla. Tidpunkterna för tillbakadragandet behövde varieras och man borde även göra vissa framstötar i skymningen för att ytterligare invagga motståndaren i tron att försvaret av ställningen inte hade övergivits.

Vid en tillbakaryckning var regeln att lämna en viss styrka kvar i ställningen. Författarna menade att denna styrka inte fick vara för svag. De kvarlämnade borde som minst vara utrustade med pansarvärnspjäser. Med endast närpansarvärnsvapen kunde den kvarlämna-de styrkan känna sig för svag och snabbt överge sin ställning, utan strid. Idealiskt sätt bestod de kvarlämnade avdelningarna av stridsvagnar eller bandpansarvärn med skyddstrupp. Författarna varnade för att stockningar kunde uppstå om tillbaka-dragandet till exempel var beroende av en viss bro.

Schackrutemönstret skulle rullas bakåt för att behålla djupet. Eftersom det endast borde finnas ett par skyttegrupper i varje motståndsnäste kunde det vara möjligt att röra sig bakåt även i dagsljus. Författarna såg problem med att leda den här typen av tillbakadraganden. De såg också en risk för att den främre linjen började röra sig bakåt för tidigt. Principen kallades ”tanken bakåt”, som var farlig för försvaret.

Om fienden gick till kraftfullt anfall medan svenska förband var under tillbakaryckning borde motanfall genomföras av stridsvagnsförband som understöddes av artilleri och/eller granatkastare. För att genomföra den här typen av motanfall behövdes en bas som försvarades av infanteri och pansarvärn. Motanfallsförbandet utgick från basen och skulle återvända dit efter anfallet.

Författarna gjorde ett par skisser för att beskriva sina tankar. Fienden skulle mötas vid stranden, helst med stridsvagnar. De svenska förhanden borde sedan successivt dra sig tillbaka. 

Längst till höger genomförs ett överfall på fienden vid en å som omges av en skog.

AVSLUTNING OCH SUMMERING

Författarna avslutade ganska abrupt sin artikel med att understryka spaningens betydelse. Spaningspatruller med radio måste hela tiden lämnas bakom de retirerande förbanden. Under dagtid behövde spanings-förbanden stå still. Författarna påpekade att vikten av spaningen inte kom fram under fredsövningarna eftersom den sällan fick tid att verka, med andra ord att övningarna var för korta för att spaningens betydelse skulle framstå tydligt.

Vid en genomläsning av artikeln får man känslan av att striden kommer att drivas under lång tid. Författarna hade inga tids-angivelser mer än att mörker skulle utnyttjas för rörelse, vilket indikerar en tidsram om ett dygn eller mer. Författarna talade vidare om förluster, men i stort får läsaren intryck av att striden borde kunna bedrivas framgångsrikt.

Artikeln är ganska abstrakt hållen, ingen materiel preciseras särskilt noga. Det är lätt att i efterhand se den sovjetiska 1960-talsarmén framför sig, och dra slutsatsen att det svenska infanteriet var tämligen chanslöst i öppen terräng.

År 1950 var dock situationen annorlunda. Sovjetunionen hade ett stort antal stridsvagnar, där T-54 hade kommit år 1948. De tunga sovjetiska stridsvagnarna var naturligt-vis ett avgörande hot mot svenska arméstridskrafter, men det var svårt att skeppa över dem i stort antal. Den lätta spaningsstridsvagnen PT-76 hade inte kommit ut på förband år 1950, och Sovjet-unionen förlitade sig fortfarande på T-70 samt brittiska Valentine från 1940-talet som lätta vagnar. Det sovjetiska infanteriet var till stor del lastbilsburet. År 1950 hade de öppna pansarskyttefordonen BTR-40 och BTR-152 precis kommit. Svenskt artilleri hade alltså med stor sannolikhet varit en viktig faktor. De sovjetiska stridsvagnarna kunde bli av med sitt infanteri, och därmed hamna i en svår situation.

Förmodligen skulle mycket ha berott på flyget och de sovjetiska cheferna. Om de senare hade läst sin Guderian borde de låta sitt flyg dels spana och dels trycka ned det svenska artilleriet, samtidigt som de själva ryckte fram med högsta fart. År 1950 hade J 29 Tunnan precis börjat bli tillgänglig, och Sverige hade fått en högst reell möjlighet att sätta streck i ryska planer.

 

 

J-29 Tunnan – Planet som sannolikt hade avgjort många markstrider på 1950-talet.

(Bild: The 1952 edition of the Observer's Book of Aircraft G. B., Wikimedia, beskuren)

 

 

LITTERATUR

Maule, J. och Bruzelius, M., ”Uppehållande strid i öppen terräng: En studie”, i Ny Militär Tidskrft nr 10, 1950, sid. 271–277.

---

[1] J. Maule och M. Bruzelius, sid 271–277.