ARTILLERIET
VID POLTAVA 1709
- En artikel
i Karolinska förbundets årsbok 1961
Ryska artillerister beskjuter svenskt kavalleri vid Poltava.
(Bild: Från ett ryskt panorama i Poltavas historiska museum,
okänd konstnär, Wikimedia.)
Den svenska krigshistorien lär aldrig sluta att studera slaget vid Poltava. Detta med viss rätt eftersom slaget var inte bara var en Sveriges värsta militära katastrofer, även på en internationell skala är det ovanligt att en hel armé i stort sett upphör att existera.
I beskrivningar och analyser av fältslag brukar artilleriet behandlas styvmoderligt, och Poltava utgör inget undantag. Överstelöjtnanten i artilleriet Jonas Hedberg uppmärksammade dock faktorn i ett arbete som han publicerade i samarbete med den ryske författaren Georg Medwedjev år 1961, ”Artilleriet – en avgörande faktor i Poltavaslaget” (Karolinska förbundets årsbok 1961).
Artikeln möjliggjordes av att Medwedjev hade tillgång till information från den ryska sidan, som tidigare inte hade varit känd i Sverige.
ARTIKELN
Artikeln
inleddes med en genomgång av det svenska och det ryska artilleriet vid tiden.
Båda befanns vara av hög kvalitet år 1709, dock var det svenska krutet inte
bra. Det ”tog fukt” och behövde därför regelbundet torkas, vilket brukade
genomföras i juli varje år. Det svenska krutet ansågs vidare vara svagt. Bland
de svenska pjäserna framhävde författarna den 16-pundiga haubitsen som ett bra
vapen. Det fanns dock en väsentlig skillnad i taktiken. Författarna menade att
tsar Peter använde sitt artilleri efter moderna, offensiva, principer medan
svenskarna använde för-åldrade defensiva principer.
SLAGET
Tsar Peter lät bygga och bestycka ett antal skansar på det blivande slagfältet, vilka skulle bli av central betydelse. Under ledning av artillerigeneralen Jacob Bruce gjorde ryssarna sedan upp en plan för hur artilleriet skulle understödja striden. På svensk sida sände Karl XII bort allt artilleri till trossen, utom fyra 3-pundiga kanoner under kapten Hans Kleckberg. Bakgrunden till beslutet är höljt i dunkel, men författarna menade att brist på ammunition inte kan ha varit en anledning. De ryska inventeringsbeskeden efter slaget visar att ammunitionstillgången var god på svensk sida.
Problemen
började direkt för svenskarna. Ryssarna upptäckte de svenska anfallskolonnerna
och började beskjuta dem med artilleri. Avståndet var långt, men genom att
kulorna rikoschetterade fram uppstod ändå svenska förluster.
När svenskarna gick till anfall mot de ryska skansarna kunde man erövra två, men elden från de övriga skapade ytterligare svenska förluster. Den svenske generalen Adam Ludwig Lewenhaupt beklagade i det här skedet bristen på svenskt artilleri i striden. Ett ryskt kavallerianfall under ledning av
Aleksandr Mensjikov misslyckades, men hans ryttare kunde dra sig tillbaka till ett skydd under de ryska kanonerna.
Lewenhaupt
ledde sedan ett misslyckat anfall mot det ryska huvudlägret, som möttes av
koncentrerad artillerield med kulor och kartescher. Samtidigt stupade ett stort
antal svenskar i fåfänga försök att ta en tredje skans.
I nästa fas av slaget gick det ryska infanteriet ut och bildade slaglinje. Ryskt fältartilleri grupperades mellan bataljoner och skvadroner. Sammanlagt 67 stycken 2- och 3-pundiga pjäser fördes ut.
Svenskarna samlades för att möta angreppet, men ryssarna avancerade. De gjorde halt med jämna mellanrum för att låta sitt fältartilleri spela över svenskarna.
Korpralen
Erik Larsson Smepust menade att den ryska elden var ”såsom ett jämt åskdunder”.
Artikelförfattarna lät förstå att artilleriet var en viktig faktor för den
ryska segern i huvudstriden. Det faktum att muskötelden vid denna tid hade en
begränsad verkan[1],
men att kanonkulor var klart farliga, stödjer deras antagande.
Ovanstående målning av Pierre-Denis Martin
(1663–1742) beställdes av tsar Peter till åminnelse av Poltavaslaget. Den färdigställdes
år 1726 och tsar Peter fick aldrig se målningen eftersom han drunknade innan
leveransen.
Målningens värde som historisk källa är sannolikt inte helt perfekt. I hög upplösning kan man inte se några pjäser i den ryska linje som står framför det ryska lägret, vilket är längst till vänster i bilden. Man kan dock även i denna upplösning se två små led som rör sig ut från lägret, ut mot den ryska huvudlinjen. De föreställer anspann med relativt tunga pjäser.
(Bild: Wikimedia, målningen finns idag på Katarinapalatset i
St. Petersburg)
HEDBERGS OCH MEDWEDJEVS ANALYS
Författarna konstaterade att svenskarna förlorade 6 900 man döda på slagfältet, ryssarna 1 345. De drog slutsatsen att den ryska elden måste ha varit kvantitativt överlägsen. Författarna hade tillgång till en hel del rysk statistik, om dock inte fullständig. Ett exempel är att de 3-pundiga pjäserna i Ludwig Allarts infanteridivision, som stod på den ryska vänstra flygeln, i snitt avlossade 42 skott. Exklusive gardes- och dragonartilleriet sköt det ryska artilleriet 1 471 skott under slaget, av dessa var cirka en tredjedel kartescher. Författarnas sammanfattande bedömning av det ryska artilleriet var att: ”Artilleriet visade på slagfältet stor manövreringsförmåga och kunde med effektiv eld understödja både infanteriet och kavalleriet. Vid övergång till offensiv samarbetade artilleriet fördömligt med de andra vapenslagen.”
Hedberg och Medwedjev
kritiserade sedan Karl XII:s inställning till artilleriet före Poltava, och
konstaterade att artilleriet hade en stark ställning i den ryska armén. Den
senare sanningen verkar ha gällt sedan dess, och till i dag.
Avslutningsvis noterade författarna att en omfattande utbyggnad av det svenska artilleriet, under ledning av Carl Cronstedt, inleddes efter slaget. Slutmeningen var att ”Det svenska artilleriet nådde härigenom världsberömmelse och återfick även snart den ställning inom svenska armén som det innehaft ännu under Karl X Gustafs tid.”
REDUTTERNA
Hedbergs och Medwedjevs artikel är tämligen övertygande vad gäller artilleriets betydelse i slaget vid Poltava. Den understryker också ett problem kring slaget. De ryska redutterna var ett stort och kostsamt hinder för svenskarna. Ingen vet i dag exakt hur dessa redutter såg ut. Det finns numera tänkta kopior i Poltava som kastades upp under 1800-talet. De är höga jordvallar i kvadrater, cirka 25 meter på varje sida. Redutterna påminner närmast om grytor i terrängen.
Att inta en sådan gryta med endast infanteri var svårt. Försvarana befann sig dock i en potentiellt vansklig position. Om svenskarna hade börjat skjuta in mörsargranater eller haubitsgranater i redutterna hade de inte kunnat hålla ut särskilt länge, beroende på hur intensiv elden hade kunnat göras.
Det svenska infanteriet stångade sig nu blodigt mot dessa redutter, medan de 16-pundiga haubitsarna stod vid trossen. Den svenska armén hade naturligtvis bråttom, och man var vana vid att vinna framgång med stormning. I efterklokhetens tecken kan man se att en kort artilleriinsats hade löst ett stort problem för den svenska armén, men med artilleriet stående vid trossen var åtgärden naturligtvis inte näraliggande.
AVSLUTNING
Diskussionerna kring slaget vid Poltava kommer sannolikt aldrig att upphöra helt. Hedbergs och Medwedjevs artikel lever farligt, den är ”begravd” i Karolinska förbundets årsbok och kommer till exempel inte fram vid en sökning på ”Jonas Hedberg” i biblioteks-databasen Libris. Artikeln finns heller inte refererad i den digra Wikipediartikeln om slaget vid Poltava. Hedbergs och Medwedjevs arbete borde förtjäna en större uppmärksamhet i framtida diskussioner om Poltavaslaget.
LITTERATUR
Hedberg,
Jonas och Medwedjev, Georg, ”Artilleriet – en avgörande faktor i
Poltavaslaget”, i Karolinska förbundets årsbok 1961, sid. 105–134.
Stora
citat, sid. 128 och 133.
[1] Jmfr. t.ex. Brent Noswothy, The
Anatomy of Victory: Battle Tactics 1689–1763 (New York, NY 1992), ibid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar