KARTHAGO
- En
uthållig stormakt
Karthagos hamn var en viktig del i dess storhet.
Utanför den cirkelformade örlogshamnen låg en handelshamn med kajer och
lagerbyggnader.
(Bild: Carthage National Museum, till Wikimedia genom damian
entwistle, besk.)
Många ansåg att Karthago, beläget i dagens Tunisien, behövde förstöras, bland andra Marcus Cato d.ä. (234–149 f.Kr.). Många har också ett begrepp om ”de puniska krigen” som medförde Karthagos undergång, men själva staten Karthago är relativt okänd.
Karthago
anlades antagligen 814 f.Kr som en koloni till den feniciska staden Tyros.
Fenicien kallades ”Puniska imperiet” och var en stark kraft i Medelhavsområdet
under det första milleniet före Kristus. Enligt sägnen grundades Karthago av
drottning Elissa från Tyros, som fick land av en lokal stam. Det tog inte lång
tid innan satelliten blev starkare än modern.
Karthago byggde på handel. Man handlade bland annat med afrikanska varor som guld, elefanter, elfenben och slavar, vin från Sicilien, silver från Spanien och man bytte främst lerkärl och salt mot tenn från nordvästra Europa. Staden hade också ett omfattande jordbruk med boskapsskötsel. Det fanns starka kopplingar mellan erövring och handel, och Karthago var expansivt. På ett sätt påminner Karthago om det imperium som britterna byggde långt senare. Handeln var kärnan, men byggdes på med erövringar.
Karthago
hade gott om sjöfarare. Himilco, som levde på 500-talet f.Kr., antas ha varit
den förste från Medelhavsområdet som nådde nordvästra Europa. Man byggde upp en
formidabel örlogsflotta, som baserades tryggt i stadens hamnanläggning.
Grekerna var Karthagos främsta konkurrenter, men det verkliga hotet skulle
komma från det expan-derande Rom.
BERBER
Karthago
byggdes på berbernas land. Kolonialisterna hade först stor respekt för berberna
och handlade livligt med dem. Eftersom berberna inledningsvis var vida
överlägsna kolonialisterna rent militärt betalade Karthago under en tid tribut
till dem.
Berbernas
lätta kavalleri var särskilt starkt. Under 500-talet f.Kr inledde Karthago en
lokal expansion, med sina nu överlägsna stridskrafter. Staden hade byggt upp
västra Medelhavets starkaste flotta och en på legoknektar baserad armé.
Berberna försökte förgäves sätta sig till motvärn med olika uppror. Det största upproret bröt ut år 396 f.Kr. Berberna kan ha räknat 200 000 man, men deras bristande organisation resulterade i ett nederlag. De blev dock snart ett viktigt inslag i Karthagos armé, även om slitningar med berberna var ett konstant problem för Karthago.
EXPANSION OCH KONTRAKTION
Karthago kunde expandera längs den nordafrikanska kusten och den spanska östkusten samt i Medelhavets övärld. Man mötte dock hårt motstånd på Sicilien, som var i grekiska händer. När Karthago sände sin general Hamilcar Barca för att erövra ön år 481 f.Kr. led han ett svårt nederlag. Tre kampanjer, 409, 406 och 405 f.Kr. ledde till erövringen av halva Sicilien. Den andra halvan behärskades av stadsstaten Syrakusa, som försökte driva bort Karthago under en serie krig från 398–306 f.Kr.
Karthagos
stjärna började nu dala. År 278 f.Kr. drogs man in i en italiensk maktkamp. Rom
hade på allvar börjat att expandera. Staden Taranto i sydligaste Italien, en av
Spartas kolonier, bjöd dock hårt motstånd. Staden påkallade understöd från
Pyrrhus av Epirus, ett område i nordvästra Grekland.
Pyrrhus
kunde besegra romarna i två slag, 280 respektive 279 f.Kr. Under slagen
användes elefanter i strid, sannolikt för första gången. Karthago gick in och stödde
Rom vilket fick Pyrrhus att anfalla den kartagiska delen av Sicilien. Karthago kunde
först endast behålla staden Marsala på Sicilien, men lyckades senare att åter
expandera sitt inflytande på ön. Karthago var dock inte längre den självklart
ledande makten i västra Medelhavet.
Karthago år 323 f.Kr. Den svarta stjärnan sydväst om Sicilien markerar Karthago.
(Karta: SelfieCity, Wikimedia, red.)
FÖRSTA PUNISKA KRIGET 264–241 f.Kr.
Det
växande Rom ville ta kontroll över Messinasundet, som kunde hotas av Karthago
och dess väldiga flotta.
Romarna landsteg på Sicilien år 264 f.Kr. och allierade sig med Syrakusa. Man belägrade Karthagos fästen på ön och byggde snabbt en flotta som kunde utmana Karthagos.
Romarna var framgångsrika i kriget och beslutade sig för att invadera Nordafrika.
Karthagos
flotta mötte den romerska invasionsflottan i slaget vid Kap Ecnomus 256 f.Kr.
och ett av världens största sjöslag utkämpades. Respektive sida hade omkring
150 000 man och omkring 350 stridsfartyg.
Numerären kan jämföras med slaget vid Leytebukten 1944, som egentligen var fem separata sjöslag, där den totala styrkan brukar anges till 200 000 man. Slaget på Poyang-sjön år 1363, en strid som bidrog till att sätta den första Ming-kejsaren på Kinas tron, kan varit avsevärt större men styrkeuppgifterna där är något osäkra.
Genom
taktisk överlägsenhet vann Rom en stor seger vid Kap Ecnomus och kunde
genomföra sin invasion. Rom erbjöd hårda fredsvillkor år 255 f.Kr. vilket drev
Karthago att kämpa vidare. Båda sidor hade med- och motgångar. Romarna
förlorade två flottor i stormar, en gång med en förlust av över 100 000
man vilket betraktas som den största katastrofen till sjöss någonsin.
Rom
byggde dock nya flottor när man hade förlorat den senast. Rom byggde cirka
1 000 galärer under kriget, vilket under lång tid cementerade Roms navala
överlägsenhet i Medelhavet. Kriget fastnade i ett låst läge, men efter ett
stort nederlag till sjöss år 241 f.Kr. började Karthago att förhandla. De
förlorade Sicilien och tvingades att betala ett stort skadestånd – Rom hade
blivit den nya stormakten kring Medelhavet.
ANDRA PUNISKA KRIGET 218–202 f.Kr.
Karthagos motgångar ledde till uppror i deras välde. Rom utnyttjade situationen och tog kontroll över Sardinien och Korsika. I Karthago hade man inte gett upp och tankar på revansch odlades. I Karthagos spanska provinser satte Hannibal upp en stor och välutrustad armé, med bland annat 80 elefanter. År 218 f.Kr. inledde Hannibal sin marsch genom dagens Frankrike, där hans armé förstärktes med galler. Ett segerrikt tåg genom Italien kröntes med den stora segern vid Cannae år 216 f.Kr., där cirka 60 000 romare stupade, under ledning av konsulerna Lucius Paullus och Gajus Varro.
Rom bytte snart taktik och vägrade att möta Hannibal i fältslag. Hans armé slets ned i långa marscher medan den romerske fältherren Scipio Africanus förberedde en invasion av Nordafrika. År 204 f.Kr. landsteg Scipio och Hannibal tvingas följa efter. I det stora slaget vid Zama år 202 f.Kr. led Hannibal ett avgörande nederlag mot Scipio. I den följande freden tog Rom Karthagos spanska besittningar och deras flotta, villkor som inte var helt olika Versaillesfredens.
Efter
Karthagos nederlag började andra grupper att ta för sig av Karthagos hamnar och
handel. Längs den Nordafrikanska kusten var riket Numidien framgångsrikt i att
expandera på Karthagos bekostnad.
Numidien allierade sig snabbt med Rom.
TREDJE PUNISKA KRIGET 149–146 f.Kr.
Karthago
började snabbt och framgångsrikt att återuppbygga sin styrka efter andra
puniska kriget. Man kände dock trycket från Numidien och krävde åtgärder från
Rom. En kommission sändes från Rom för att undersöka förhållandena i
Nordafrika. En av kommissionens deltagare var Marcus Cato d.ä. Under besöket
noterade han hur snabbt Karthago hade återhämtat sig rent militärt, och krävde
sedan dess stadens förstörelse.
När numidier kom i strid med styrkor från Karthago såg Rom ett casus belli. Rom invaderade Nordafrika och Karthago var snart en belägrad stad. Man försvarade sig envist men när romarna byggde en pir som skar av hamnen var Karthagos dagar räknade. Några förnödenheter kunde längre föras in.
En
romersk stormning år 146 f.Kr. övergick i sex dagars massakrerande. På den
sjunde dagen började man ta fångar. Omkring 50 000 människor antas ha
förts bort till slaveri. Karthago var nu öde.
AVSLUTNING
Romarna byggde sedermera upp Karthago, som blev en viktig stad i deras imperium. Orten genomgick sedan varierande öden under bland andra osmaner och under fransk kolonisation från 1881. Idag har staden drygt 20 000 invånare och är tämligen välmående. Med endast 15 kilometer till huvudstaden Tunis är läget bra. Den tunisiske presidenten har ett palats vid kusten ”Karthagopalatset”.
Karthago
var ett av de största och mest långlivade rikena som bildades kring Medelhavet.
Detta kan tolkas som att imperier som grundas på handel har bättre förutsättningar
än de som endast baseras på erövring. Hur ska man då förhålla sig till
Karthago? Om Karthago hade överlevt skulle dagens värld utan tvekan ha sett
annorlunda ut – hur är naturligt omöjligt att sia om. Det är lätt att känna en
viss sympati för Karthago, som trycktes ned av Rom.
Det fanns dock mörka sidor av Karthago. En var att man dyrkade guden Baal, som krävde människooffer. En annan är att en del författare menar att Karthagos makt kunde upplevas som ”tryckande” av dem som blev utsatt för den. Under alla omständigheter kan man konstatera att de puniska krigen utgjorde en av historiens stora omvälvningar – med resultat som består än i dag.
LITTERATUR
Kohn,
George Childs, Dictionary of Wars (New York, NY 2007).
Miles,
Richard, Carthage must be destroyed: The rise and fall of an ancient
Mediterranean civilization (London 2010).
Wikipedia – “Carthage”
