KARL
XII:s AMIRALER – Del 1
- Amiraler 1699
GRAD AMIRALER 1699 Levnadsår Till graden
Amiralgeneral Wachtmeister, Hans (1641–1714) 1681
Amiral Siöblad,
Erich (1647–1725) 1676
” Ankarstierna, Cornelius (1655–1714) 1692
Viceamiral Rosenfelt,
Verner von (1639–1710) 1680
” Rosenholm, Petter (1646–1699) 1690
” Taube, Fredrich Evert
(1648c–1703) 1690 el. 1691
” Appelbohm, Anders (1652–1721) 1698
Konteramiral Bogman, Johan (1646–1710) 1691
” Ankarcrantz, Hans (1642–1706) 1693
” Siöstierna, Otto (1653–1709) 1698
Ovanstående uppställning visar Karl XII:s amiralspersoner enligt staten för år 1699[1]. Det var då ett år kvar tills stora nordiska kriget bröt ut år 1700. Karl XII kröntes i december 1697, men de tidigare förändringarna var marginella.
Karl XII:s amiraler kommer ofta i skymundan för generalerna samt inte minst Karl XII själv. Det här är den första i en serie artiklar om dessa officerare. Inledningsvis kan man konstatera att sjökriget i många konflikter blir viktigt för att hålla transportlederna till sjöss öppna. Den svenska stormakten hade besitt-ningar vid såväl Östersjöns som Nordsjöns kuster vilket gjorde sjötransporter till en fråga av högsta vikt.
Sjökriget i sig är beroende av ett antal komponenter. Historien visar att materiell förmåga är viktig. Nationer vars materiella förmåga påtagligt understiger motståndarens brukar låta sin flotta ligga i hamn och överlämnar sjötransportlederna till motståndaren. Bristande materiell förmåga kan dock inom vissa ramar kompenseras med skickligt ledarskap.
Överlägsen
materiell förmåga är inte en självklar framgångsfaktor. Historien visar också
att bristande ledarskap kan neutralisera en materiell förmåga. Amiralernas roll
i sjökriget blir alltså central. För att låna namnet från den mest berömda
amiralen av dem alla kan man tala om en ”Nelson-faktor” som blir avgörande för
hur ett sjökrig ska avlöpa, särskilt mellan styrkor som i materiellt hänseende
inte skiljer sig för mycket. Nelson hade många för en amiral goda egenskaper,
där förmågan att lokalt sätta in starkare krafter mot en svagare motståndare
sannolikt var den viktigaste. I en sådan
insats blir förmågan att hålla ihop sitt förband helt central.
DEN SVENSKA FLOTTAN DEN 19 MAJ 1676 (Blivande Karl XII:s amiraler med fet stil)
Chef: Amiral Lorens Creutz, på Kronan (1) (124) [rang respektive antal kanoner]
1. eskadern Kronan
(1) (124) Amirallöjtnant
Arvid Björnram
Solen
(1) (74) Amirallöjtnant
Hans Hansson Clerck
Wrangel (1)
(60) Major Gustaf
Horn
Draken (1) (66) Major Gustaf Sparre
Herkules (1) (56) Kommendör Klas Edenberg
Neptunus (2) (44) Kapten Didrik Grönvall
Maria (2) (44) Kapten Erik Boij
(Gyldenboj)
Fenix (2) (36) Kapten Johan Welamsson
Sundsvall (2) (32) Kapten
Pål Qvickelberg
Enhorn (3) (16) Löjtnant
Bengt Blomster
Ett köpmansskepp, Perlan (28)
Tre lastdragare, Trebröder (12), Mjöhund (10) och
Sjöhästen (8)
Två brännare, Jakob (-) och Svan (-)
2. eskadern Svärdet
(1) (94) Amiral Klas
Uggla
Mars
(1) (72) Amirallöjtnant
Arvid Björnram
” Kommendör
Fredrik Evert Taube
Merkurius
(1) (64) Major Johan
Creutz
Hieronymus
(1) (64) Kommendör Matts
Dynkrich
Svenska
Lejonet (2) (48) Kapten
Baltzar Fredrik Coijet
Göteborg
(2) (48) Kapten
William Lee
Fredrika
Amalia (2) (34) Kapten Erik
Rosenfelt
Uttern
(3) (24) Kapten
Anders Berg
Två
köpmansskepp, Flygande Vargen (44) och Jernvågen
(24)
Tre
lastdragare, Ekorren (12), Posthornet (8) och
Råbocken (8)
Två
brännare, Rödkritan (-) och Dufvan (-)
3. eskadern Nyckeln
(1) (84) Amiral Johan
Bär
Äpplet
(1) (86) Amirallöjtnant
Olof Eriksson Berg
Saturnus (1) (64) Major Johan Clerck
Cesar (1) (60) Major Arvid Hammarsköld
Wismar (2) (54) Kapten
Anders Appelbom
Riga
(2) (54) Kapten
Hans Ekelöf
Hjorten
(2) (36) Klas Slatte
Två köpmansskepp, Solen (54) Kapten Johan Bogman och
Salvator (30))
Två lastdragare, Gripen (8) och Sjöman (8)
Två brännare Leoparden (-) och Postiljon (-)
4. eskadern Viktoria
(1) (80) Amiral Johan
Olofsson Bergenstjerna
Venus (1) (64) Amirallöjtnant Hans
Wachtmeister
Jupiter (1) (70) Major
Werner von Rosenfelt
Carolus (1) (60) Kommendör Olof Eriksson Borg
Spes
(2) (48) Kapten
Jörgen Taube
Abraham
(2) (44) Kapten Gustaf
Svinhufvud
Nordstjernan
(2) (28) Kapten Henrik Erlandsson
Tre
köpmansskepp, Trumslagaren (34), Konung David
(32) och Elisabet (12)
Tre
lastdragare, Fortuna (12), Konung David (10)
och Måsen (8)
Två
brännare, Jägaren (-) och Didrik (-)
Källa:
Zettersten, sid. 472–474, baserat på R. A. Sjöexpeditioner, Besättningslistor
och S.K.A. I 13.
KOMMENTARER KRING GRADER OCH FARTYG
Graderna förändrades en del under den senare delen av 1600-talet. Riksamiralen, med säte i riksrådet, var länge den högste sjö-officeren och den självskrivne chefen över flottan till sjöss. Den nedannämnde Gustaf Otto Stenbock var Sveriges siste riksamiral. När Karl XII inledde sin regering var amiralgeneralen flottans högste chef.
Amiralsgraden
har varit stabil men vice-amiralerna kallades under vissa perioder
amirallöjtnanter. År 1680 permanentades viceamiralsgraden. År 1680 kom även
graden ”schoutbynacht” som i stort sett ersatte majorsgraden i flottan.[2]
Schoutbynachtsgraden
motsvarade dagens konteramiral och för enkelhetens skull används den moderna
graden i denna och de följande artikelarna. Majorsgraden levde dock kvar i
”holmmajor”, närmast örlogsbaschef, och för Paul Rump. Den senare hade
befordrats till major år 1679 och stod kvar i den graden till sitt avsked år
1712[3].
Tygmästarna stod närmast under konteramiralerna i rullan. Tygmästarna samt holmmajorer och major Paul Rump avhandlas inte vidare denna eller de följande artiklarna.
Som ett memento kan noteras att vid betraktandet av amiraler kan en viss vaksamhet rörande problematiken kring grader och befattningar vara på sin plats. Någon källa kan till exempel beteckna till en person med graden amirallöjtnant som viceamiral för en eskader. Amirallöjtnanten har då befattningen ställföreträdande eskaderchef, men har amirallöjtnants grad.
Rörande fartygen var bestyckade handels-fartyg vanliga. De betecknas här som köpmansskepp (K) eller lastdragare (L). De senare var då mindre fartyg. Örlogsfartygen var indelade i ”rang” efter sin bestyckning. Brännarna var fortfarande ett viktigt vapensystem, och skulle så förbli under de seglande örlogsfartygens återstående tid.
KARL XI:s KRIG
I stort sett samtliga amiraler ovan deltog i Karl XI:s krig mot Danmark åren 1675–1679. Det kan därför vara av visst värde att kortfattat betrakta sjöstriden under denna konflikt. Genom traktat med Frankrike drogs Sverige år 1674 in i krig med Brandenburg, som saknade sjöstridskrafter. I juni 1675 förklarade Nederländerna krig mot Sverige och Danmark följde i september samma år. Den svenska flottan blev nu vital. Karl XI ville föra in striden på danskt område och naturligtvis hålla kommunikationerna med Sveriges tyska besittningar öppna. Karl XI beordrade genast riksamiralen Gustaf Otto Stenbock att gå till sjöss med den avsevärda svenska flottan, som räknade 66 större och mindre fartyg. Danskarna var dock först i sjön och Stenbock kom endast ut på en kort och resultatlös seglats. Stenbock blev fråntagen befälet till sjöss och dömdes sedermera att betala 209 344 daler silvermynt, kostnaden för flottans utrustning. Under tiden kunde danskarna utan motstånd ockupera Gotland.
Slaget vid Öland – 1 juni 1676 och återstoden av år 1676
Karl
XI gjorde inför år 1676 ett avgörande misstag. Han utsåg riksrådet Lorentz
Creutz till chef för flottan. Creutz var en lysande administratör men saknade
sjömilitär erfaren-het.
I april gick en av Sveriges största flottor någonsin ut, 32 örlogsfartyg och 27 bestycka-de handelsfartyg. Flottan var fördelad på fyra eskadrar. I början av seglatsen insjuknade amiral Johan Bergenstierna, en av Sveriges mer framstående sjökrigare. Han dog efter 16 timmars sjukdom och hans fartyg fördelades till de tre övriga eskadrarna. Amirallöjtnanten Hans Wachtmeister blev vice befälhavare för andra eskadern.
Danmark disponerade den skicklige amiralen Niels Juel och den danske kungen hade anställt nederländaren Cornelis Tromp, en av samtidens mest framstående amiraler, som överbefälhavare. Nederländerna bidrog också med ett antal fartyg. Flottorna möttes vid Öland den 1 juni 1676. Den svenska flottan hade fler fartyg och räknade 2 194 kanoner mot fiendens 1 727.
Creutz beordrade dock en vändning med sitt flaggskepp Kronan som snabbt resulterade i dess undergång. Creutz gick under med sitt fartyg. Den svenska flottan kom i oordning. Den svenske vice befälhavaren, amiral Klas Uggla, kämpade tappert men förgäves vidare mot en lokal övermakt. Även Uggla följde sitt fartyg i djupet. Den svenska flottan förlorade ytterligare några fartyg och herraväldet över Östersjön. Danskarna kunde snart landstiga i Skåne, med avsevärda konsekvenser. Karl XI hade nu två gånger tvingats inse vikten av amiraler med ”segerkänsla”.
Amiralen Nils Brahe, även han arméofficer i grunden, blev ny chef för flottan efter Creutz. Det omedelbara befälet överlämnades snart till amirallöjtnant Verner von Rosenfelt. Någon större styrka kunde dock inte gå ut igen under 1676. Major Fredrich Evert Taube sändes med fem skepp för att återta Gotland, men han återvände med oförrättat ärende. Amirallöjtnant Erich Siöblad var chef för Göteborgseskadern. Sex danska skepp blockerade staden under en tid, men Siöblad kände sig för svag för att möta dem.
Slaget under Lolland, Falster och Mön den 1–2 juni 1677
I början av 1677 var Karl XI fortfarande optimistisk rörande sjökriget. I mars 1677 fick Siöblad order att förena sina åtta fartyg med huvudflottan i Östersjön. Den 1 juni blev styrkan överraskad av Juel med 13 skepp under Lolland. Striden blev fåfäng. Siöblad och hans ställföreträdare Cornelius Thijssen, senare adlad Ankarstierna, blev tillfångatagna när deras fartyg erövrades. Fyra av de övriga fartygen kunde rädda sig genom flykten. Siöblad blev snabbt utväxlad. Konteramiral Gunnar Unger menade i Svenska Flottans historia att Sverige kunde hantera nederlagets materiella förluster, men att ”… dess moraliska följder voro av mera djupgående beskaffenhet…”.[4]
ERICH SIÖBLADS ESKADER DEN
20 MAJ 1677
Amarant (46) Amiral
Siöblad
Andromeda (52) Amirallöjtnant Per
Rosenholm
Wrangels Palats (44) ?
Kalmarkastell (72) (K) Kapten
Cornelius Thijssen (Ankarstierna)
Rosa (46) (K) Fredrik
Rothkrich
Hafsfrun (46) (K) Petter
Hasselberg
Gustavus (48) (K) ?
Engeln Gabriel (32)(K) Kapten
Johan Brandt (Ankarcreutz)
Gripen (8) Bojort
Lilla Konung David, (-) Brännare
Källa:
Zettersten, sid. 489.
Slaget vid Köge bukt den 1 juli 1677
Karl XI utsåg en ny arméofficer till ny chef för huvudflottan, riksrådet och fältmar-skalken Henrik Horn. Hans Wachtmeister var nu en av de tre eskadercheferna. Den nya flottan förde 1 827 kanoner. Den 1 juli 1677 drabbade man samman med Juel vid Köge bukt. Juel disponerade 1 267 kanoner. Ett av de svenska fartygen gick på grund varvid Horn sände sex fartyg till dess understöd. Juel sände en eskader för att nedkämpa dem. Juel lyckades också efter en vindkantring skära av sju fartyg från den svenska flottan. Manövern betraktas ibland som det första brottet mot linjetaktiken. Striden blev dock hård och Juel fick två gånger flytta sin amiralsflagga från ett illa skadat fartyg. Juels genombrytning av den svenska linjen ledde dock till en fullständig upplösning av ordningen i den svenska flottan. Horn var i underläge men räddades av en frisk nordvästlig vind. Den danska flottan hade vunnit en stor seger. Segern var dessutom helt dansk eftersom slaget utkämpades innan Tromp hade återvänt från Nederländerna för säsongen för att ta befälet över den danska flottan.
Återstoden av kriget
Sjökriget
var nu i stort sett slut. Wachtmeister gick till Kalmar med en del av den
besegrade svenska flottan. Inför sommarkampanjen 1678 utsåg Karl XI
Wachtmeister till chef för flottan, vilket då var första gången på länge som en
sjöman fört befälet. Wachtmeister och den svenska flottan kom dock att till
största delen ligga i en god försvarsposition utanför Kalmar under återstoden
av kriget – en ”fleet-in-being”. Amiral Hans Hansson Clerck och amirallöjtnant
Petter Rosenholm ansvarade för försvaret av Stockholms skärgård som nu antogs
vara hotad. [5]
AVSLUTNING
I ovanstående korta framställning av Karl XI:s sjökrig ser vi samtliga amiralspersoner år 1699 utom två. Hans Wilhelm Ankarcrantz var född Lamb och adlades år 1688. Han gick utländsk tjänst år 1675 och verkar alltså inte ha deltagit i Karl XI:s sjökrig. Otto Siöstierna föddes Kröger och adlades 1693. Under Karl XI:s sjökrig var han brännarkapten och även kapare under 1678 och 1679, vilket var för låga befattningar för att komma med i de stora historieverken.[6]
Den fösta generationen av Karl XII:s amiraler danades alltså under svåra omständigheter. Man var materiellt överlägsna fienden men led ändå nederlag på nederlag. Den svenska krigföringen till sjöss led sannolikt svårt av att både Johan Bergenstierna och Klas Uggla gick förlorade i krigets inledningsskede. Karl XI:s val chefer för flottan var minst sagt olyckliga. En av krigets slutprodukter var att Hans Wachtmeister hade gått från amirallöjtnant till chef för flottan. Tiden fram till hans död år 1714 kom till stor del att präglas av dennes väsen. Wachtmeister fick uppdraget att bygga upp den svenska flottan igen och flytta den till den nyanlagda staden Karlskrona, något som han med stor viljestyrka genomförde. År 1697 kunde Amiralitetskollegium rapportera att Sverige hade 38 större skepp med sammanlagt 2 648 kanoner ombord[7].
Materiellt
sett kunde den svenska flottan alltså byggas upp. Hur det var med den moraliska
sidan är svårare att uttala sig om. Karl XI:s sjökrig hade inte lämnat efter
sig några amiraler med stora segrar knutna till sina namn. ”Nelsonfaktorn” var
alltså låg på den svenska sidan. I sammanhanget kan man tillägga att
Nelsonfaktorn inte endast innebär att framgångsrikt föra sin flotta i sjöstrid.
Den innebär också en förmåga att överkomma alla de svårigheter som möter i att
utrusta en flotta, bemanna den, försörja den, utbilda den och sist men inte
minst, se till att alla fartygschefer är införstådda i målen och taktiken. Wachtmeister hade utan tvekan vissa av dessa
förmågor.
Anmärkning:
Felaktigheter kan smyga sig in i en artikelserie som denna. En lista med ev.
rättelser kommer att införas i seriens sista artikeln. Innehållet kommer också
att läggas upp på hemsidan.
KÄLLOR
OCH LITTERATUR
- RA/KrA,
0500-0503 Flottans arkiv, 0503 Amiralitetskollegiets med efterföljares kontor,
Arméns flotta, loggböcker, rullor m.m., 036 Rullor flottan 1635–1915, I a
Rullor på amiralitetsstaterna, 5.
1686–1700, Reproducerad på: SE/RA/83002/2009/00/A0038357 A0038357,
”Mantalls Rulla 1699”, Bild 188.
- Elgenstierna,
Gustaf, Den introducerade svenska adelns ättartavlor (Stockholm
1925–1936).
- Lewenhaupt,
Adam, Karl XII:s officerare: Biografiska anteckningar (Facsimile Lund
1977).
- Unger,
Gunnar, ”Svenska flottans sjötåg 1611–1679”, i Lybeck, Otto (ordf.), Svenska
flottans historia, Del I (Malmö 1942).
- Zettersten,
Axel, Svenska flottans historia: Åren 1635–1680 (s.l. 1903).
- Ugglan
= Nordisk familjebok, Band 31 (Stockholm 1921).
[1] KrA,
Mantalls Rulla … 1699 samt Lewenhaupt och Elgenstierna.
[2] Zettersten,
sid. 39–44.
[3]
Manntalls Rulla … 1699 ff.
[4] Svenska
Flottans Historia (SFH), Del II, sid. 464.
[5]
Ovanstående framställning baseras på SFH sid. 455–471 och Zettersten. sid.
456–512.
[6] Elegenstierna.
[7] Ugglan – Wachtmeister, spalt 223.
