Nummer 11, 2024, Exempeltext

 

KARL XII:s AMIRALER – Del 1

 

- Amiraler 1699

                      GRAD                                AMIRALER 1699               Levnadsår      Till graden

Amiralgeneral                        Wachtmeister, Hans          (1641–1714)   1681

Amiral                                  Siöblad, Erich                      (1647–1725)   1676

”                                          Ankarstierna, Cornelius       (1655–1714)   1692

Viceamiral                            Rosenfelt, Verner von         (1639–1710)    1680

”                                          Rosenholm, Petter               (1646–1699)    1690

”                                          Taube, Fredrich Evert         (1648c–1703)  1690 el. 1691

”                                          Appelbohm, Anders             (1652–1721)   1698

Konteramiral                       Bogman, Johan                   (1646–1710)     1691

”                                          Ankarcrantz, Hans              (1642–1706)    1693

”                                          Siöstierna, Otto                   (1653–1709)     1698

 

Ovanstående uppställning visar Karl XII:s amiralspersoner enligt staten för år 1699[1]. Det var då ett år kvar tills stora nordiska kriget bröt ut år 1700. Karl XII kröntes i december 1697, men de tidigare förändringarna var marginella.

Karl XII:s amiraler kommer ofta i skymundan för generalerna samt inte minst Karl XII själv. Det här är den första i en serie artiklar om dessa officerare. Inledningsvis kan man konstatera att sjökriget i många konflikter blir viktigt för att hålla transportlederna till sjöss öppna. Den svenska stormakten hade besitt-ningar vid såväl Östersjöns som Nordsjöns kuster vilket gjorde sjötransporter till en fråga av högsta vikt.

Sjökriget i sig är beroende av ett antal komponenter. Historien visar att materiell förmåga är viktig. Nationer vars materiella förmåga påtagligt understiger motståndarens brukar låta sin flotta ligga i hamn och överlämnar sjötransportlederna till motståndaren. Bristande materiell förmåga kan dock inom vissa ramar kompenseras med skickligt ledarskap.

Överlägsen materiell förmåga är inte en självklar framgångsfaktor. Historien visar också att bristande ledarskap kan neutralisera en materiell förmåga. Amiralernas roll i sjökriget blir alltså central. För att låna namnet från den mest berömda amiralen av dem alla kan man tala om en ”Nelson-faktor” som blir avgörande för hur ett sjökrig ska avlöpa, särskilt mellan styrkor som i materiellt hänseende inte skiljer sig för mycket. Nelson hade många för en amiral goda egenskaper, där förmågan att lokalt sätta in starkare krafter mot en svagare motståndare sannolikt var den viktigaste.  I en sådan insats blir förmågan att hålla ihop sitt förband helt central.

DEN SVENSKA FLOTTAN DEN 19 MAJ 1676 (Blivande Karl XII:s amiraler med fet stil)

Chef: Amiral Lorens Creutz, på Kronan (1) (124) [rang respektive antal kanoner]

1. eskadern     Kronan (1) (124)                     Amirallöjtnant Arvid Björnram

                      Solen (1) (74)                          Amirallöjtnant Hans Hansson Clerck

                      Wrangel (1) (60)                      Major Gustaf Horn

                      Draken (1) (66)                       Major Gustaf Sparre

                      Herkules (1) (56)                     Kommendör Klas Edenberg

                      Neptunus (2) (44)                    Kapten Didrik Grönvall

                      Maria (2) (44)                         Kapten Erik Boij (Gyldenboj)

                      Fenix (2) (36)                         Kapten Johan Welamsson

                      Sundsvall (2) (32)                     Kapten Pål Qvickelberg

Enhorn (3) (16)                       Löjtnant Bengt Blomster

Ett köpmansskepp,                 Perlan (28)

Tre lastdragare,                       Trebröder (12), Mjöhund (10) och Sjöhästen (8)

Två brännare,                         Jakob (-) och Svan (-)

2. eskadern    Svärdet (1) (94)                       Amiral Klas Uggla

                      Mars (1) (72)                          Amirallöjtnant Arvid Björnram

                      ”                                          Kommendör Fredrik Evert Taube

                      Merkurius (1) (64)                   Major Johan Creutz

                      Hieronymus (1) (64)                  Kommendör Matts Dynkrich

                      Svenska Lejonet (2) (48)            Kapten Baltzar Fredrik Coijet

                      Göteborg (2) (48)                     Kapten William Lee

                      Fredrika Amalia (2) (34)           Kapten Erik Rosenfelt

                      Uttern (3) (24)                        Kapten Anders Berg

                      Två köpmansskepp,                Flygande Vargen (44) och Jernvågen (24)           

                      Tre lastdragare,                       Ekorren (12), Posthornet (8) och Råbocken (8)

                      Två brännare,                         Rödkritan (-) och Dufvan (-)

3. eskadern    Nyckeln (1) (84)                      Amiral Johan Bär

                      Äpplet (1) (86)                        Amirallöjtnant Olof Eriksson Berg

                      Saturnus (1) (64)                     Major Johan Clerck

                      Cesar (1) (60)                         Major Arvid Hammarsköld

                      Wismar (2) (54)                      Kapten Anders Appelbom

                      Riga (2) (54)                           Kapten Hans Ekelöf

                      Hjorten (2) (36)                       Klas Slatte      

Två köpmansskepp,                Solen (54) Kapten Johan Bogman och Salvator (30))

Två lastdragare,                      Gripen (8) och Sjöman (8)

Två brännare                          Leoparden (-) och Postiljon (-)

4. eskadern    Viktoria (1) (80)                     Amiral Johan Olofsson Bergenstjerna

                      Venus (1) (64)                        Amirallöjtnant Hans Wachtmeister

                      Jupiter (1) (70)                         Major Werner von Rosenfelt

                      Carolus (1) (60)                       Kommendör Olof Eriksson Borg

                      Spes (2) (48)                           Kapten Jörgen Taube

                      Abraham (2) (44)                    Kapten Gustaf Svinhufvud

                      Nordstjernan (2) (28)                Kapten Henrik Erlandsson

                      Tre köpmansskepp,                Trumslagaren (34), Konung David (32) och Elisabet (12)

                      Tre lastdragare,                       Fortuna (12), Konung David (10) och Måsen (8)

                      Två brännare,                         Jägaren (-) och Didrik (-)

 

Källa: Zettersten, sid. 472–474, baserat på R. A. Sjöexpeditioner, Besättningslistor och S.K.A. I 13.

 

KOMMENTARER KRING GRADER OCH FARTYG

Graderna förändrades en del under den senare delen av 1600-talet. Riksamiralen, med säte i riksrådet, var länge den högste sjö-officeren och den självskrivne chefen över flottan till sjöss. Den nedannämnde Gustaf Otto Stenbock var Sveriges siste riksamiral. När Karl XII inledde sin regering var amiralgeneralen flottans högste chef.

Amiralsgraden har varit stabil men vice-amiralerna kallades under vissa perioder amirallöjtnanter. År 1680 permanentades viceamiralsgraden. År 1680 kom även graden ”schoutbynacht” som i stort sett ersatte majorsgraden i flottan.[2]

Schoutbynachtsgraden motsvarade dagens konteramiral och för enkelhetens skull används den moderna graden i denna och de följande artikelarna. Majorsgraden levde dock kvar i ”holmmajor”, närmast örlogsbaschef, och för Paul Rump. Den senare hade befordrats till major år 1679 och stod kvar i den graden till sitt avsked år 1712[3].

Tygmästarna stod närmast under konteramiralerna i rullan. Tygmästarna samt holmmajorer och major Paul Rump avhandlas inte vidare denna eller de följande artiklarna.

Som ett memento kan noteras att vid betraktandet av amiraler kan en viss vaksamhet rörande problematiken kring grader och befattningar vara på sin plats. Någon källa kan till exempel beteckna till en person med graden amirallöjtnant som viceamiral för en eskader. Amirallöjtnanten har då befattningen ställföreträdande eskaderchef, men har amirallöjtnants grad.

Rörande fartygen var bestyckade handels-fartyg vanliga. De betecknas här som köpmansskepp (K) eller lastdragare (L). De senare var då mindre fartyg. Örlogsfartygen var indelade i ”rang” efter sin bestyckning. Brännarna var fortfarande ett viktigt vapensystem, och skulle så förbli under de seglande örlogsfartygens återstående tid.

KARL XI:s KRIG

I stort sett samtliga amiraler ovan deltog i Karl XI:s krig mot Danmark åren 1675–1679. Det kan därför vara av visst värde att kortfattat betrakta sjöstriden under denna konflikt. Genom traktat med Frankrike drogs Sverige år 1674 in i krig med Brandenburg, som saknade sjöstridskrafter. I juni 1675 förklarade Nederländerna krig mot Sverige och Danmark följde i september samma år. Den svenska flottan blev nu vital. Karl XI ville föra in striden på danskt område och naturligtvis hålla kommunikationerna med Sveriges tyska besittningar öppna. Karl XI beordrade genast riksamiralen Gustaf Otto Stenbock att gå till sjöss med den avsevärda svenska flottan, som räknade 66 större och mindre fartyg. Danskarna var dock först i sjön och Stenbock kom endast ut på en kort och resultatlös seglats. Stenbock blev fråntagen befälet till sjöss och dömdes sedermera att betala 209 344 daler silvermynt, kostnaden för flottans utrustning. Under tiden kunde danskarna utan motstånd ockupera Gotland.

Slaget vid Öland – 1 juni 1676 och återstoden av år 1676

Karl XI gjorde inför år 1676 ett avgörande misstag. Han utsåg riksrådet Lorentz Creutz till chef för flottan. Creutz var en lysande administratör men saknade sjömilitär erfaren-het.

I april gick en av Sveriges största flottor någonsin ut, 32 örlogsfartyg och 27 bestycka-de handelsfartyg. Flottan var fördelad på fyra eskadrar. I början av seglatsen insjuknade amiral Johan Bergenstierna, en av Sveriges mer framstående sjökrigare. Han dog efter 16 timmars sjukdom och hans fartyg fördelades till de tre övriga eskadrarna. Amirallöjtnanten Hans Wachtmeister blev vice befälhavare för andra eskadern.

Danmark disponerade den skicklige amiralen Niels Juel och den danske kungen hade anställt nederländaren Cornelis Tromp, en av samtidens mest framstående amiraler, som överbefälhavare. Nederländerna bidrog också med ett antal fartyg. Flottorna möttes vid Öland den 1 juni 1676. Den svenska flottan hade fler fartyg och räknade 2 194 kanoner mot fiendens 1 727.

Creutz beordrade dock en vändning med sitt flaggskepp Kronan som snabbt resulterade i dess undergång. Creutz gick under med sitt fartyg. Den svenska flottan kom i oordning. Den svenske vice befälhavaren, amiral Klas Uggla, kämpade tappert men förgäves vidare mot en lokal övermakt. Även Uggla följde sitt fartyg i djupet. Den svenska flottan förlorade ytterligare några fartyg och herraväldet över Östersjön. Danskarna kunde snart landstiga i Skåne, med avsevärda konsekvenser. Karl XI hade nu två gånger tvingats inse vikten av amiraler med ”segerkänsla”.

Amiralen Nils Brahe, även han arméofficer i grunden, blev ny chef för flottan efter Creutz. Det omedelbara befälet överlämnades snart till amirallöjtnant Verner von Rosenfelt. Någon större styrka kunde dock inte gå ut igen under 1676. Major Fredrich Evert Taube sändes med fem skepp för att återta Gotland, men han återvände med oförrättat ärende. Amirallöjtnant Erich Siöblad var chef för Göteborgseskadern. Sex danska skepp blockerade staden under en tid, men Siöblad kände sig för svag för att möta dem.

Slaget under Lolland, Falster och Mön den 1–2 juni 1677

I början av 1677 var Karl XI fortfarande optimistisk rörande sjökriget. I mars 1677 fick Siöblad order att förena sina åtta fartyg med huvudflottan i Östersjön. Den 1 juni blev styrkan överraskad av Juel med 13 skepp under Lolland. Striden blev fåfäng. Siöblad och hans ställföreträdare Cornelius Thijssen, senare adlad Ankarstierna, blev tillfångatagna när deras fartyg erövrades. Fyra av de övriga fartygen kunde rädda sig genom flykten. Siöblad blev snabbt utväxlad. Konteramiral Gunnar Unger menade i Svenska Flottans historia att Sverige kunde hantera nederlagets materiella förluster, men att ”… dess moraliska följder voro av mera djupgående beskaffenhet…”.[4]

ERICH SIÖBLADS ESKADER DEN 20 MAJ 1677

 

Amarant (46)                          Amiral Siöblad

Andromeda (52)                       Amirallöjtnant Per Rosenholm

Wrangels Palats (44)                 ?

Kalmarkastell (72) (K)              Kapten Cornelius Thijssen (Ankarstierna)

Rosa (46) (K)                         Fredrik Rothkrich

Hafsfrun (46) (K)                    Petter Hasselberg

Gustavus (48) (K)                    ?

Engeln Gabriel (32)(K)             Kapten Johan Brandt (Ankarcreutz)

Gripen (8)                               Bojort

Lilla Konung David, (-)             Brännare

 

Källa: Zettersten, sid. 489.

 

Slaget vid Köge bukt den 1 juli 1677

Karl XI utsåg en ny arméofficer till ny chef för huvudflottan, riksrådet och fältmar-skalken Henrik Horn. Hans Wachtmeister var nu en av de tre eskadercheferna. Den nya flottan förde 1 827 kanoner. Den 1 juli 1677 drabbade man samman med Juel vid Köge bukt. Juel disponerade 1 267 kanoner. Ett av de svenska fartygen gick på grund varvid Horn sände sex fartyg till dess understöd. Juel sände en eskader för att nedkämpa dem. Juel lyckades också efter en vindkantring skära av sju fartyg från den svenska flottan. Manövern betraktas ibland som det första brottet mot linjetaktiken. Striden blev dock hård och Juel fick två gånger flytta sin amiralsflagga från ett illa skadat fartyg. Juels genombrytning av den svenska linjen ledde dock till en fullständig upplösning av ordningen i den svenska flottan. Horn var i underläge men räddades av en frisk nordvästlig vind. Den danska flottan hade vunnit en stor seger. Segern var dessutom helt dansk eftersom slaget utkämpades innan Tromp hade återvänt från Nederländerna för säsongen för att ta befälet över den danska flottan.

Återstoden av kriget

Sjökriget var nu i stort sett slut. Wachtmeister gick till Kalmar med en del av den besegrade svenska flottan. Inför sommarkampanjen 1678 utsåg Karl XI Wachtmeister till chef för flottan, vilket då var första gången på länge som en sjöman fört befälet. Wachtmeister och den svenska flottan kom dock att till största delen ligga i en god försvarsposition utanför Kalmar under återstoden av kriget – en ”fleet-in-being”. Amiral Hans Hansson Clerck och amirallöjtnant Petter Rosenholm ansvarade för försvaret av Stockholms skärgård som nu antogs vara hotad. [5]

AVSLUTNING

I ovanstående korta framställning av Karl XI:s sjökrig ser vi samtliga amiralspersoner år 1699 utom två. Hans Wilhelm Ankarcrantz var född Lamb och adlades år 1688. Han gick utländsk tjänst år 1675 och verkar alltså inte ha deltagit i Karl XI:s sjökrig. Otto Siöstierna föddes Kröger och adlades 1693. Under Karl XI:s sjökrig var han brännarkapten och även kapare under 1678 och 1679, vilket var för låga befattningar för att komma med i de stora historieverken.[6]

Den fösta generationen av Karl XII:s amiraler danades alltså under svåra omständigheter. Man var materiellt överlägsna fienden men led ändå nederlag på nederlag. Den svenska krigföringen till sjöss led sannolikt svårt av att både Johan Bergenstierna och Klas Uggla gick förlorade i krigets inledningsskede. Karl XI:s val chefer för flottan var minst sagt olyckliga. En av krigets slutprodukter var att Hans Wachtmeister hade gått från amirallöjtnant till chef för flottan. Tiden fram till hans död år 1714 kom till stor del att präglas av dennes väsen. Wachtmeister fick uppdraget att bygga upp den svenska flottan igen och flytta den till den nyanlagda staden Karlskrona, något som han med stor viljestyrka genomförde. År 1697 kunde Amiralitetskollegium rapportera att Sverige hade 38 större skepp med sammanlagt 2 648 kanoner ombord[7].

Materiellt sett kunde den svenska flottan alltså byggas upp. Hur det var med den moraliska sidan är svårare att uttala sig om. Karl XI:s sjökrig hade inte lämnat efter sig några amiraler med stora segrar knutna till sina namn. ”Nelsonfaktorn” var alltså låg på den svenska sidan. I sammanhanget kan man tillägga att Nelsonfaktorn inte endast innebär att framgångsrikt föra sin flotta i sjöstrid. Den innebär också en förmåga att överkomma alla de svårigheter som möter i att utrusta en flotta, bemanna den, försörja den, utbilda den och sist men inte minst, se till att alla fartygschefer är införstådda i målen och taktiken.   Wachtmeister hade utan tvekan vissa av dessa förmågor.

 

Anmärkning: Felaktigheter kan smyga sig in i en artikelserie som denna. En lista med ev. rättelser kommer att införas i seriens sista artikeln. Innehållet kommer också att läggas upp på hemsidan.

 

KÄLLOR OCH LITTERATUR

 

- RA/KrA, 0500-0503 Flottans arkiv, 0503 Amiralitetskollegiets med efterföljares kontor, Arméns flotta, loggböcker, rullor m.m., 036 Rullor flottan 1635–1915, I a Rullor på amiralitetsstaterna, 5.  1686–1700, Reproducerad på: SE/RA/83002/2009/00/A0038357 A0038357, ”Mantalls Rulla 1699”, Bild 188.

- Elgenstierna, Gustaf, Den introducerade svenska adelns ättartavlor (Stockholm 1925–1936).

- Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare: Biografiska anteckningar (Facsimile Lund 1977).

- Unger, Gunnar, ”Svenska flottans sjötåg 1611–1679”, i Lybeck, Otto (ordf.), Svenska flottans historia, Del I (Malmö 1942).

- Zettersten, Axel, Svenska flottans historia: Åren 1635–1680 (s.l. 1903).

- Ugglan = Nordisk familjebok, Band 31 (Stockholm 1921).

 

 

---

[1] KrA, Mantalls Rulla … 1699 samt Lewenhaupt och Elgenstierna.

[2] Zettersten, sid. 39–44.

[3] Manntalls Rulla … 1699 ff.

[4] Svenska Flottans Historia (SFH), Del II, sid. 464.

[5] Ovanstående framställning baseras på SFH sid. 455–471 och Zettersten. sid. 456–512. 

[6] Elegenstierna.

[7] Ugglan – Wachtmeister, spalt 223.