En svensktillverkad Farman HF.22 år 1914 eller
1915.
Farman var en av de stora franska flygplanstillverkarna före första
världskriget. Cirka 2 000 tillverkades endast av deras MF.7-modell.
(Foto: Okänd, digitaltmuseum.se)
- Militärflyg innan Flygvapnet
Det
svenska flygvapnet firar 100 år i år eftersom det grundades 1926. För den som
endast betraktar Flygvapnet ser det ut som om Phönix D.II, känd i Sverige som J
1 och anskaffad 1920, var Sveriges första jaktplan. Med tanke på att det första
kvalificerade jaktplanet, Fokker E.I, kom redan 1915 verkar Sverige ha varit
sent ute på denna front.
Sverige
var i början inte en framstående flygnation, men det var lite bättre än vad J 1
indikerar. Den här artikeln ger en kort överblick över svenskt militärflyg från
dess början till och med 1918. Till att börja med kan man konstatera att Carl
Cederström var central för det svenska flygets utveckling. År 1909 köpte han en
flygmaskin och år 1910 blev han efter en utbildning i Frankrike den första
svensken med flygcertifikat.
MARINEN
Marinen var först ut med svenskt militärflyg. Bryggeridirektören Otto Emil Neumüller donerade 1911 ett flygplan till marinen, en modifierad Blériot XI tillverkad av Hjalmar Nyrop i Landskrona. Det blev snart känt som ”Aeroplanet nr 1”. Planet lyfte för första gången i februari 1912. Löjtnant Olle Dahlbeck flög då mellan Stockholm och Lidingö.
Pansarbåtsinsamlingen
gav ett överskott och bland annat tre nya flygplan anskaffades till marinen.
Det var en Nieuport IVM, en Donnet-Lévêque Typ A, tillverkad av Franco-British
Aviation Company (FBA) och modellerad på en Curtiss-flygbåt[1],
samt en Farman HF.23. HF.23 var likt HF.22 (se nedan) och kunde förses med hjul
eller flottörer.
Ytterligare
ett Donnet-Lévêque köptes snart. Planen levererades under 1913 och 1914. De var
viktiga för att vinna insikter i flygtekniken. Under kriget inköptes ytterligare
tio HF.23. Flera av dessa tillverkades av Södertelge Werkstäder (SW), en
flygplanstillverkning startad av Carl Cederström 1913. När första världskriget
bröt ut användes marinens fem plan för kustbevakning De organiserades i fyra
spaningsgrupper, förlagda till Furusund, Saltsjöbaden, Karlskrona och Göteborg.
Målet att marinen skulle förfoga över åtta flygbåtar sattes i härordningen
1914.
Ovanstående lite otydliga bild visar löjtnant
Dahlbecks start i februari 1912, början på det svenska militära flyget.
(Foto: Okänd, Wikimedia, besk.)
År 1914 hade dr Enoch Thulin tagit över Aeroplanvarvet i Skåne i Landskrona och namnet ändrades till AETA. Marinen anskaffade två av hans licenstillverkade Morane-Saulnier G, som kallades ”Thulin B”. År 1917 hade dock båda drabbats av haverier och kasserats. Under krigsåren tillfördes nya plan. Inte mindre än sju Thulin G och GA köptes in från år 1917. Motorstyrkan hade ökats väsentligt. Version G hade tyska Benz-motorer om 160 hk och version GA hade Curtiss-motorer om 200 hk.
Möjligheterna
att tillverka svenska motorer om 160–300 hk undersöktes, men varken marinen
eller armén ville dock bekosta en sådan utveckling. I luftkriget på kontinenten
hade motorstyrkor på 200 hk och över blivit vanliga.
Efter
hårda förhandlingar med Tyskland kunde Marinen köpa två Friedrichshafen FF 33L
och tre FF 33E medan kriget pågick. De levererades innan stilleståndet 1918.
Dessa för sin tid moderna maskiner var ett viktigt tillskott till den svenska
marina spaningska-paciteten. Efter kriget kunde ytterligare exemplar av dessa
maskiner köpas in.
Det
svenska marinflyget var kanske inte direkt imponerande, men det gav en klart
förbättrad förmåga att övervaka Sverige långa kustlinje. Samtliga maskiner så
här långt var obestyckade. Friedrichshafen-planen kunde ta två kulsprutor men
de levererades utan vapen och i Sverige fanns det inga lämpliga sådan att
montera.
De tyska Friedrichshafen 33-maskinerna var ett viktigt tillskott till den svenska marina spaningskapaciteten.
(Foto: Okänd, Wikimedia.)
ARMÉN – BÖRJAN
Anskaffningen
av arméns två första flygplan möjliggjordes av att fyra medlemmar av Svenska
Aeronautiska Sällskapet (SAS), C. Danielsson, C. Pitz, A. Mattsson och F.
Ahlsell, donerade 30 000 kronor. Ett villkor för donationen var att staten
skulle bekosta ett andra flygplan. I mars 1912 beordrades
fortifikationskaptenen Henrik Hamilton, löjtnanterna Allan Jungner och Gösta
von Porat samt sergeant Eugen Andersson (senare Ahnsjö), tygverkmästare J. A.
Aurell och tyghantverkare Karlsson till Frankrike för inköp och utbildning.
Valet föll på en Nieuport IVG och en Bréguet C.U 1.
Organisatoriskt
inrangerades de i Kungl. Fälttelegrafkåren, som enligt 1914 års härordning
skulle ha ett flygkompani förlagt till Malmslätt.
Redan i september 1912 deltog de båda planen i Västgötamanövern. Spaningsresulta-ten blev av olika anledningar, bl.a. dåligt väder, inte bra. Trots de teoretiskt uppenbara fördelarna med flygspaning hade flyget initialt svårt att vinna stabernas förtroende, även i de krigförande makterna. Förvirrade spanings-rapporter kan ha bidragit till problemen. Med flygkameran ökades precisionen i spaningen. Under 1913 anskaffade armén, trots problemen, ytterligare två plan, en kopia av Nieuport IVG med en 80 hk-motor som byggdes i en källare på Östermalm av Gösta von Porat och andra svenska flygpionjärer, samt en fransktillverkad Farman HF.22[2]. Den senare hade lång räckvidd och sågs som lämplig för flygspaning. Ytterligare fyra Farman HF.22 skulle med tiden tillföras arméflyget, dock som licenstillverkade ”SW 11”[3] från Södertelje Werkstäder. Ett av dessa plan finansierades av konstnären Anders Zorn. HF.22 och även HF.23 var varianter på grundmodellen HF.20.
Planen
saknade kulsprutor eftersom motorer-na var för svaga för den ökade lasten, men
redan 1914 genomfördes försök med bombfällning, inom ramen för vinterövningen
februari till april. Det fanns sedan tidigare granater som kunde fällas genom
rör från ballonger och dessa testades nu på flygplan. Planen försågs då även
med skidor för att kunna starta och landa på snö.
När kriget inleddes den 28 juli 1914 hade armén fyra flygplan[4]. Härordningen från 1914 siktade på 27 flygplan för armén, där tolv skulle vara i reserv.[5]
En Nieuport IVG.
(Bild: NiD 29, Wikimedia, besk.)
ARMÉN – FÖRSTA KRIGSÅRET
Vid första världskrigets utbrott hade de krigförande nationerna flygstyrkor om cirka 100–500 plan per nation, i huvudsak utdelade till arméer och armékårer för spaning och sambandsflygning. Sverige var med i utvecklingen, men låg efter.
Vid
krigsutbrottet anskaffades dock fler flygplan. Två civila Blériot XI,
licenstill-verkade av Thulin som ”Thulin A”, och Thulins egen Morane-Saulnier L
”Parasol” köptes in. Det senare planet är intressant på det sättet att
Morane-Saulnier L var det plan som först försågs med en kulspruta som kunde
skjuta genom propellern. (Se vidare MiJo nr. 24, 2026) Armén köpte också
ett ”hemmabygge” som tillverkats under ledning av civilingenjören Lars
Fjällbäck. Planet döptes snart till ”Bastarden”. Det fick bland annat
tjänstgöra som målfällare vid de försök med skjutning mot luftfarkoster som
genomfördes på Infanteriskjutskolan Rosersberg.
I juli 1914 skedde en olycka som skulle få stor betydelse för svenskt arméflyg. Lothar Wieland slog runt när han landade sin Albatros B.IIa efter en uppvisningsflygning på Gärdet i Stockholm. Planet kunde inte repareras till krigsutbrottet, då det internerades. Planet kopierades av inte mindre än sex svenska tillverkare och till slut hade man byggt 42 maskiner i Sverige. Planet var toppmodernt år 1914 och ett utmärkt skolplan. Det finns en uppgift om att Albatros B.IIa ska ha bestyckats med en rörlig kulspruta i Sverige[6], vilket skulle ha gjort det till Sveriges första bestyckade flygplan. Uppgiften saknar dock källa.
Totalt
sett stod den svenska armén med nio plan den 1 augusti 1914, vilka inkluderade
den ursprungliga Albatrosen. Det fanns också två licensbyggda Farman HF.22 som
saknade motorer.[7]
ARMÉN – DE FÖLJANDE KRIGSÅREN
Under
de följande krigsåren anskaffade armén närmare 70 flygplan, varav huvuddelen
var svensktillverkade Albatros B.IIa. Thulin-maskiner utgjorde en stor andel
med D-, E-, L-, K- och FA-typerna. D-typen var en licenstillverkad Morane
Saulnier L, ett plan som fransmännen använde mycket i krigets inledningsskede.
E-typen var den första helt svenska konstruktionen och planens uppgift var att spana
i Norrland med Boden som bas. L-typen var en förbättrad D-typ.
Albatros B.II, här i tyska färger.
(Foto: Okänd, Wikimedia, besk.)
Thulin
K, kallad ”K-jagaren”, var ett stort steg. Planet var en modifierad
Morane-design och det första exemplaret levererades i mars 1917.
Anthony
Fokkers synkroniseringsmekanism installerades för att pröva skjutning genom
propellrarna. Det gick först inte bra, men den tekniskt begåvade löjtnanten
Elis Nordquist ska ha kunnat konstruera en fungerande synkronisering.[8]
Man ser dock aldrig några bilder på en Thulin K med kulsprutor.
Morane-Saulnier
L och Fokker E.I hade inlett epoken med synkroniserade kulsprutor under
sommaren 1915. Grunden för ett svenskt jaktflyg var lagd, men man hade en del
att ta igen.
Thulin K år 1917, med Nils Rodéhn som flygförare.
(Foto: Okänd, digitaltmuseum.se)
Nästa
steg i svensk jakt togs med Södertelge Werkstäders SW 15. I Södertälje hade man
noga följt utvecklingen på västfronten och man ville tillverka moderna plan.
Den höga takten i utvecklingen av stridsflyg på konti-nenten gjorde snabbt alla
svenska flygplan obsoleta. En svensk ingenjör vid namn Forssman, som arbetade
på tyska Siemens-Schuckert, bistod med ritningar[9].
Prototypen till SW 15 var klar 1916. Under 1917–1918 genomfördes försök med en fast monterad Schwarzlose-kulspruta, försedd med en svensk synkroniseringsmekanism. När man provsköt på marken blev propellern dock ofta skadad.
SW 16, tänkt som ett obestyckat spanings-plan, provflögs i september 1917. SW 16 kanske var lovande, men det första exem-plaret fattade eld i luften på grund av ett bränsleläckage, med dödlig utgång. Det serie-tillverkades inte. Problemen med SW 15 och 16 ledde till att armén istället satsade på bl.a. fler Albatros B.II-plan.
Efter misslyckandena med Södertelge Werkstäder vände sig armén till flera tillverkare. Thulin fick en beställning på sju Thulin FA. Detta var ett tvåsitsigt spanings-plan med en rörlig kulspruta och radio. Dessa levererades fram till i oktober 1919. Planet var inte helt lyckat och drabbades av olyckor. Det var dock det första svenska spaningsplanet som med goda belägg var bestyckat.
Innan
kriget tog slut hade Sverige tillverkat ett eget triplan, en princip som
Manfred von Richthofen gjort odödlig. Till 1917 hade arméns
flygunderhållsresurs, Flygkompaniets Verkstad Malmen (FVM), börjat tillverka
flygplan. Man byggde ett dubbelsitsigt triplan för utbildningsändamål. Planet
havererade dock, med dödlig utgång, i april 1919. Den sista
flygplansanskaffningen innan krigsslutet var fyra Fokker D.IV som levererades i
mars 1918. De var bestyckade med två stycken 8 mm kulsprutor. Planen var inte
särskilt lyckade och hade stora kvalitetsproblem.
Medel till anskaffningen hade kommit från en insamling till ett luftförsvar för Stockholm. Planen skulle underställas chefen för IV. arméfördelningen, som ansvarade för försvaret av Stockholm, och inte Flygkompa-niet. En hangar byggdes för planen i Barkarby men den organisatoriska lösningen var inte bra. Planen kom aldrig i luften.
Man
kan möjligen fråga sig varför upphandlarna inte vände sig till Frankrike, som
vid denna tid hade en stor produktion av utmärkta flygplan.
AVSLUTNING
Sverige
låg inte i flygutvecklingens tät år 1918. Människor som bland andra Carl
Cederström och Enoch Thulin såg dock till att vi inte hamnade helt på
efterkälken. I förlängningen skulle Sverige få en stor flygindustri.
Albatrosens haveri 1914 ledde till att Sverige fick en arbetshäst för flygspaningen, vilket ur många synvinklar var viktigt.
Det verkar som om Södertelge Werkstäder var de enda som hade ambitionen att följa den snabba utvecklingen i kontinentens luftstrider. Bestyckningen av Thulin K och förmågan hos SW 15 framstår med otydlighet i historien. Utrymmet för vidare forskning är avsevärt. Man kan under alla omständigheter konstatera att Sverige i ett krig med någon modern nation 1914–1918 hade haft ett hopplöst utgångläge genom bristen på jakt. Samtiden upplevde dock, med största sannolikhet, riskerna för en sådan konflikt som små och detta med rätta.
Försvarsfrågan var emellertid viktig och antalet donationer är påfallande. Det är lite svårt att se framför sig hur någon av dagens svenska miljardärer donerar till exempel en Baykar Bayraktar TB2-drönare till Försvarsmakten.
Som
avslutande brasklapp infogas att beteckningarna på framförallt franska plan kan
variera något i litteraturen.
LITTERATUR
Widfeldt, Bo & Hall, Åke, Svenska
vingar 1: Svenska militära flygplan och helikoptrar 1911–1999 (Nässjö
2005).
Kampf, Hans, Skyddstruppernas
flygavdelningar i Vänersborg och Boden 1916–1918 (Malmslätt 2017).
Lundström, Anders (red.) Arméflygets
historia (s.l. 1997).
https://svfplhist.home.blog/div-artal/
https://fht.nu/fv_bilder_flygbas_flygplan_armen_html
[1]
fr.wikipedia, ”Donnet-Leveque”.
[2] Farman
HF.20 enligt Kampf, sid. 13.
[3]
Benämndes också ”SW 10” i litteraturen.
[4] Kampf, sid. 15.
[5] fht.nu
[6] Widfelt & Hall, sid. 36.
[7] Kampf, sid. 17.
[8]
Lundström, sid. 73.
[9]
Lundström, sid. 53.
