FRAMTIDEN SEDD 1763
- En
prognos för världen 1900–1925
Samuel Madden (1686–1765)
(Bild: Målning av Philip Hussey, Wikimedia, beskuren.)
”Framtidsstudier” eller ”science fiction” är tidvis populärt, synbarligen mindre så i dag än på 1960-talet. Ett av de första kända exemp-len är The Reign of George VI 1900–1925: A Forecast Written in the Year 1763. Verket, cirka 200 sidor, publicerades anonymt men tillskrivs den irländske prästen Samuel Madden. Det har sedan getts ut i nya utgåvor, en 1899 med ett fylligt förord av den brittiske historikern Charles Oman, samt en svårhittad upplaga från 1972.
Boken
fokuserar på krig och världspolitik. Madden var inte militär, men ordentligt
påläst på samtidens och historiens militära händelser. En första genomläsning
illustrerar det första problemet med framtidsstudier, det är i stort sett
omöjligt att förutse de tekniska framstegen. I Maddens bok består flottorna av
seglande linjeskepp och fregatter.
Arméerna är av 1700-talsmodell, likaså taktiken. Man kan möjligen ana att artilleriets betydelse på slagfältet har ökat. Den enda tekniska utveckling som föreslås i boken är en utbyggnad av det brittiska kanalsystemet, som är en viktig komponent i Storbritanniens lysande ekonomiska utveckling.
STORPOLITIKEN
Maddens
beskrivning av världen år 1900 får sannolikt en del geopolitiska tänkare att
nicka instämmande. De små nationerna är utplånade och några få maktblock
återstår.
Ryssland och Storbritannien är de starkaste, med Frankrike som trea. Ryssland har expanderat kraftigt och lagt under sig Danmark-Norge, Sverige med Finland, Polen och Krimhalvön. Landet styrs av tsar Peter IV. I sitt förord gjorde Oman en för svensk räkning intressant reflexion: Han menade att antagandet om Norden var rimligt eftersom Gustav III ännu inte hade gjort slut på de interna slitningarna i området.
Bokens genomgående teman är att Frankrike utgjorde Storbritanniens kortsiktiga problem och Ryssland det långsiktiga. Ett direkt citat av Oman kan här vara lämpligt, på originalspråk för att inte göra förluster i översättningen: ”Russia is the bugbear of the future; unless her wings are clipped, she will dominate all Northern and Eastern Europe, and become the bully of the world.”[1]
Storbritannien är den enda stormakten som kan konkurrera med Ryssland. USA och Kanada är blomstrande kolonier och britterna kan skapa avsevärda militära resurser både till sjöss och till lands. Frankrike är på ett sätt starkt, man har bland annat erövrat Nederländerna som blir förtryckt. Frankrike lider dock av despotism, svår inre splittring och dålig ekonomi. Madden beskrev Frankrike som en nation där, fritt översatt, ”Högadeln var absoluta härskare på sina egendomar men kungens slavar, och de första att känna hans vrede” [2]. Tyskland är inte enat och till exempel kungen av Bajern är en viktig aktör. Huset Hohenzollern från Brandenburg har dock tagit över den tyska kejsarkronan från habsburgarna. Osmanska imperiet lever kvar, men är hårt pressat av Ryssland. Italien är enat, men Venedig lever med franskt stöd vidare. Spanien har erövrat Portugal och därmed Brasilien. Ett udda inslag är att Spanien har lyckats återerövra Gibraltar och även Minorca, som då var i brittiska händer. Det spanska kolonialväldet är intakt. Schweiz är den enda smånationen som kan bevara sin självständighet. Ett land som Belgien var otänkbart år 1763.
Maddens bok innehåller en hel del om brittisk inrikespolitik, där en del av bokens karaktärer kunde kännas igen. Oman ansåg att bokens ”Duke of Bedford” påminde om Thomas Pelham-Holles, hertig av Newcastle (1693–1768).[3] Historiens omdöme om Newcastle är i stort att han var expert på att vinna politisk inflytande genom mutor och röstköp men att han i övrigt inte var särskilt skicklig[4].
KRIGET
Madden
målade upp Storbritanniens strategi-ska mardröm, Ryssland och Frankrike
allierar sig mot britterna. Kriget inleds med en rysk subversiv kampanj mot
Storbritannien, där stora mängder guld används för att hindra ett kraftfullt
brittiskt uppträdande i det komman-de kriget.
Storbritannien
kommer dock att räddas av George VI, vilken Oman beskrev som ”en vänligare
version av Friedrich ”den store” av Preussen.
Kriget
inleddes år 1901 och i stort kan det beskrivas som att den brittiska armén med
enkelhet kunde besegra den franska armén. Den brittiska flottan kunde med samma
enkelhet senare besegra Ryssland.
Sjökampanjen
mot Ryssland har ett visst intresse från ett svenskt perspektiv.
Storbritanniens avgörande drag var att våren 1920 sända hertigen av Grafton med
60 linjeskepp och 35 fregatter till Östersjön. Den ryska flottans 70 linjeskepp
låg spridda i Stockholm, St. Petersburg och Köpenhamn, med sikte på en förening
i Köpenhamn.
Grafton inledde med ett anfall mot eskadern i Stockholm, som utplånades genom ett nattligt anfall med brännare. Grafton gick sedan till St. Petersburg som bombarderades under tre dagar, bombardemanget ledde till att staden utom fortifikationerna jämnades med marken. Tre tusen man landsattes för att erövra forten, vilket gick bra. Med detta lämnade Grafton Östersjön.
Tsar Peter fick sedan problem med ett uppror i Danmark och krig med Osmanska imperiet. Dessa strider hindrade Peter från vidare insatser mot Storbritannien.[5]
En reflektion är att Madden måste ha varit obekant med geografin i Östersjön. Han verkar ha antagit att både Stockholm och St. Petersburg låg lätt tillgängliga från den öppna Östersjön, vilket inte är fallet. Båda de beskrivna operationerna hade varit minst sagt svåra, om ens möjliga, att genomföra. Maddens beskrivning kan ha inspirerats av det engelska angreppet med brännare på den spanska armadan år 1588, men han skisserade också vad som skulle materialiseras i de brittiska angreppen på Köpenhamn i början av 1800-talet. Man kan också reflektera över det faktum att Madden förlade upproret mot det ryska styret till Danmark, vars ringa yta är starkt försvårande för upprorsrörelser.
Kriget
kunde avslutas år 1920, med Storbritannien som klar segrare. Villkoren för fred
med Ryssland var otydliga i Maddens bok, men kriget med Frankrike slutade med
en total brittisk ockupation av Frankrike. Den brittiska ockupationen av
Frankrike kombi-nerades med liberala reformer, vilket fick fransmännen att
välkomna ockupanterna.
Oman ställde sig frågande till om den franska nationalkänslan hade kunnat utplånas så till milda grad att en främmande ockupation accepterades.[6]
EPILOG
Madden
beskrev tiden från freden 1920 till 1925 i rosiga termer. Välståndet
utvecklades och George VI genomförde flera reformer. Bland annat flyttades
huvudstaden från det ”fula” London till en nybyggd stad i the Midlands,
centrala England med dagens Birmingham som största ort. Den nya huvudstaden
kallades Stanley och byggdes med full symmetri enligt klassiska tankar. George
VI instiftade också nya akademier, bland annat för konst och litteratur.
AVSLUTNING
Framtidsstudier
är svåra att genomföra men intressanta. De kan tänkas säga mer om författaren
och hans tid än om den framtid som de ska beskriva. Det grundläggande problemet
är att vi inte vet vilka vetenskapliga upptäckter vi kommer att göra i
framtiden, vilket har uppmärksammats av bland andra Karl G. Popper. För varje
gång som vi gör en ny upptäckt vidgas dock våra horisonter och nya fenomen kan
framstå som möjliga även om de ännu inte kan realiseras. Madden fattade pennan
år 1763. James Watt hade då precis inlett sitt arbete kring ångan, och man kan
inte förebrå Madden för att inte ha insett vad som låg runt hörnet.
Teknologiskt var Madden alltså illa ute.
Rent
politiskt blir frågan något enklare, men inte mycket. Den politiska
utvecklingen har visat sig vara klart beroende av vilka personer som dyker upp
på arenan, och det är väl så svårt att förutspå. I dag kan vi förvånas över att
Madden såg både de brittiska och de spanska koloniernas fortbestånd som en
självklarhet. I historiens backspegel kan vi se att antagandet kanske inte var
så dåligt. Med en något annorlunda politik från kolonial-makterna kanske någon
form av band hade kunnat upprätthållas.
Maddens antagande om att ”stora fiskar äter små fiskar” i världspolitiken är väldigt logiskt, och har på senare tid understötts av till exempel Robert Michels ”järnlag” om oligarki, som stipulerade att all makt med tiden kommer att koncentreras till ett fåtal händer.[7]
Före 1914 låg det mycket i vad Madden hade förespått, även om mängden små nationer var större än vad han hade trott. För tillfället, när Europa har 50 självständiga nationer, har han helt fel. Framtidsstudier kommer alltså att bli beroende av när man dömer av deras slut-satser.
Vad gäller den brittiska regentlängden var Madden logisk. Han skrev sitt verk år 1763, då George III (regerade 1760–1820) var ny på den brittiska tronen. Det skulle alltså inte vara orealistiskt att ha en George VI på tronen 1900–1925. I verkligheten blev det Victoria, Edward VII och George V som regerade under de aktuella åren. George VI skulle komma först år 1936, och regera till 1952.
I
stort måste man ge Madden en eloge för hans verk. Att anlägga ett
världsperspektiv och en lång tidssikt är modigt, och man måste då förlåta
mindre misstag som till exempel bristande rekognosering av Finska vikens inre
vatten.
Rörande
Frankrike som det stora kortsiktiga problemet för Storbritannien är slutsatsen
inte sensationell, och bekräftades i stort sett fram till dess att Edward VII
ingick L'Entente cordiale med Frankrike år 1904. Maddens stora miss var
att räkna bort ett enat Tyskland, mot vilket ententen vände sig. Vad man ska
tycka om Maddens synpunkter på Ryssland ligger i betraktarens öga.
Ett exemplar av Maddens verk finns på University
of California. Detta exemplar är nu digitaliserat.
LITTERATUR
Madden, Samuel (tillskriven), The reign of George VI. 1900–1925; a
forecast written in the year 1763, återpublicerad av Oman, Charles (London
1899).
https://archive.org/details/reignofgeorgevi100maddrich/mode/2up
https://archive.org/details/reignofgeorgevi100maddrich/page/60/mode/2up?view=theater
[1] Oman,
sid. viii–ix.
[2] Madden,
sid. 104.
[3] Oman,
sid. xv.
[4]
Wikipedia.
[5] Madden,
sid. 70–71 samt 87.
[6] Oman,
sid. ix.
[7] Robert
Michels, Political Parties (Original, Tyskland 1911).
