SOVJETUNIONEN
OCH YOM KLIPPUR 1973
- En
fruktan för misslyckande
Luftvärnssystemet S-125 (Nato: SA-3 Goa) var en
viktig del i de sovjetiska vapenleveranserna till Egypten och Syrien innan Yom
Klippur-kriget. Tillsammans med S-75 Dvina och 2K12 Kub utgjorde de kärnan i
ländernas luftförsvar.
(Foto: Amr F. Nagy, Militärmuseet i Kairo, Wikimedia, besk.)
Yom Klippur-kriget 1973 kan lätt, och med viss rätt, betraktas som endast en arabisk-israelisk uppgörelse. I sin bok To Run the World: The Kremlin’s Cold War Bid for Global Power (Cambridge 2024) så betraktar dock Sergey Radchenko frågan även från ett sovjetiskt perspektiv. År 1973 förde USA och Sovjetunionen en avspänningspolitik, samti-digt som man inte ville bjuda ett Kina som började få internationella ambitioner några fördelar.
Radchenko
började med att avfärda analysen att Sovjetunionen var intresserat av äga
hamnar och få tillgång till olja – en syn som t.ex. Richard M. Nixon hade
anammat. Det sovjetiska intresset var att förneka väst – framförallt USA och
Storbritannien – dessa tillgångar. Man såg det också som en försvarsåtgärd att
hålla väst borta från Sovjet-unionens södra gräns. Sovjetunionen ville också
upprätthålla bilden av sig själv som en supermakt genom att skapa
”klientstater”. Nikita Chrusjtjov inledde denna politik och Leonid Brezjnev
fortsatte den.
Den
sovjetiska strategin var enkel i teorin, men svår i praktiken. Sexdagarskriget
1967 hade varit ett svårt avbräck för den sovjetiska prestigen, då krigsmakter
utrustade av Sovjet-unionen hade besegrats.
Den egyptiske presidenten Abdel Nasser reagerade på nederlaget genom att begära mer och bättre vapen från Sovjetunionen. I mars 1970 började man leverera S-125 (SA-3) till Egypten. Det var första gången som sådana sändes utanför Sovjetunionen. Antalet sovjetiska rådgivare var snabbt uppe i 10 000. Nasser dog snart och Anwar Sadat tog hans plats, mycket till sovjetisk förtvivlan. Sadat var fåfäng, känslomässig och aggressiv. Han ska till och med ha efterfrågat sovjetiska kärnvapen. På sovjetisk sida ville man inte ha ett nytt krig i Mellanöstern. Risken var stor för att Egypten skulle förlora igen, och med det skulle den sovjetiska prestigen sjunka ytterligare.
FRAM TILL KRIGET
Under sommaren 1972 utvisade Sadat alla sovjetiska rådgivare, men i Moskva beslöt man sig för att överse med förolämpningen och att fortsätta vapenleveranserna. Bland dessa ingick nu Scudrobotar, som dock stod under sovjetisk kontroll.
Sovjetunionen befann sig nu i en svår situation, man fortsatte att rusta Egypten samtidigt som man hoppades att de inte skulle starta ett krig med dessa vapen, och framförallt inte förlora det igen.
Osäkerheten kring vad Sadat skulle göra slet uppenbarligen hårt på Brezjnev. Sadat själv var hårt pressad. Det låg ett löjets skimmer över Egypten sedan sexdagarskriget och förlusten av Sinaihalvön. Det var något bättre i Syrien, men presidenten Hafez al-Assad hade förlusten av Golanhöjderna under samma krig att hantera.
Kartan
till höger visar Israel före sexdagars-kriget (ljusast) och erövringarna under
sex-dagarskriget. Vid Suezkanalen syns egyptiska erövringar i Sinai under Yom
Klippur och israeliska väster om kanalen
(Karta: Raul654, Wikimedia, red.)
KRIGET
Klockan 14.00 den 6 oktober 1973 inledde Egypten och Syrien sina offensiver mot ett Israel som var fyllt av självförtroende och dessutom lät sig överraskas. De första dagarnas striderna gick bra för anfallarna och israeliska motoffensiver slogs tillbaka med avsevärda förluster. Ryssarna hade då i två dagar varit medvetna om att Sadat tänkte gå i krig – de var inte entusiastiska men kunde inte gå emot Sadats beslut.
Kriget var inte bra för USA heller. Vice-presidenten Spiro T. Agnew var på väg att åtalas och Watergate var under uppsegling. Eftersom Nixon var upptagen av dessa frågor skulle Kissinger få ta bördan av det nya kriget. En tidig israelisk begäran om mer vapen avslogs av fruktan för hur arabvärlden skulle reagera på vapenleveranser. USA skulle klara ett oljeembargo men Västeuropa och Japan var klart beroende av arabisk olja vid denna tid. Kissinger hoppades först på att USA skulle kunna mäkla fred.
I
Sovjetunionen var man pressade av att framstå som en stormakt som inte övergav
sina klienter, och risken för att Kina skulle framstå som den starkaste
”anti-imperia-listiska” kraften. Om Kina framstod som mer ”revolutionärt” än
Sovjetunionen skulle det kunna få återverkningar i delar av tredje världen. Den
8 oktober sände dock Brezjnev ett förslag om eldupphör till Sadat.
Kriget gick fortfarande bra för Egypten och Sadat vägrade att lyssna. Brezjnev såg sig nu pressad att hålla Egypten flytande och en sovjetisk luftbro med krigsmateriel öppnades den 9 oktober.
Både USA och Sovjetunionen villa ha slut på kriget, men i Medelhavet byggdes en hotfull situation upp. USA:s Sjätte flotta stod mot den sovjetiska Femte flottan. Den senare hade 41 ytfartyg och elva ubåtar i Medelhavet. Antalet sovjetiska ubåtar ökades snabbt till 88. Ingen av sidorna ville dock veta hur det skulle gå om dessa styrkor drabbade samman.
Samtidigt
började båda sidor att frukta att den andra sidan skulle gå in i kriget med
trupper. Efter en del diplomatiskt spel såg man dock denna risk som låg. Den 13
oktober hade de israeliska förlusterna varit så svåra att USA såg sig tvingat
att öppna en luftbro med krigsmateriel, trots riskerna. Samtidigt pågick ett
diplomatiskt spel i FN där Kissinger ville få fram en uppmaning till
stillestånd. Ännu så länge var emellertid det sovjetiska kravet att Israel
måste dra sig tillbaka till 1967 års gränser ett hinder för alla avtal.
ISRAELISKA FRAMGÅNGAR
Den 14 oktober kom det som Brezjnev hade fruktat. Israelerna kunder slå tillbaka en egyptisk offensiv och sedan driva in en kil mellan Egyptens Andra och Tredje armé.
Den
16–17 oktober inledde israelerna sin övergång av Suezkanalen. Brezjnev lät nu
påminna Sadat om att Kairo inte ligger långt från Suezkanalen, samt underströk
att Sovjet-unionen inte skulle gå in i striderna.
Aleksej Kosygin sändes till Egypten för att tala med Sadat, men ett par dagars samtal ledde inte till några resultat. Under samtalen rökte Sadat enligt den ryska ambassadören stora mänger hasch[1], vilket kan ha haft med utfallet att göra. Sadat verkar här ha förlorat kontakten med den militära situationen, som för egyptisk räkning stadigt försämrades.
Efter
de resultatlösa samtalen med Sadat beslöt Brezjnev att bjuda in Kissinger till
Moskva. Efter den 14 oktober hade man i USA beslutat sig för att avvakta vidare
israeliska militära framgångar för att få en starkare förhandlingsposition
framöver. Brezjnev behövde desperat en lösning efter-som hans mardrömsscenario
– en ny israelisk seger – var på väg att utveckla sig. Samtidigt inledde OPEC
den 16–17 oktober sin minskade oljeproduktion.
Kissinger
och Brezjnev inledde sitt möte klockan 21.15 den 20:e och de fortsatte resultatlöst
till efter midnatt[2].
För Brezjnev följde ett möte med den sovjetiska ledningen till kl. 01.25. Han
fick sedan inte mycket vila, klockan 04.00 ringde en desperat Sadat upp
Brezjnev. I ljuset av nya israeliska framryck-ningar ville han ha ett direkt
eldupphör, utan villkor.[3]
Klockan
08.00 den 21:a hade Brezjnev ett nytt möte med sovjetledningen, som följdes av
ett möte med Politbyrån. Klockan 11.35 möttes Brezjnev och Kissinger igen. Man
kunde man snabbt komma överens om texten till ett stilleståndsavtal. Brezjnev
var sedan utmattad och Andrej Gromyko fick följa Kissinger till planet.
Strax
före midnatt den 21 oktober antog FN Resolution nr 338 – en uppmaning till eld-upphör
tolv timmar efter antagandet och ett stopp för vidare framryckningar, efter
vilket förhandlingar skulle följa.
GENERAL AVRAHAM ADAN
En del israeliska militärer, bland dem general Avraham Adan ansåg att det var fel tillfälle för ett stillestånd. Han ryckte fram medan Tel Aviv tittade åt andra hållet. Snart var den egyptiska Tredje armén avskuren från under-håll. Sadat stod på randen till en katastrof. Även världen stod på randen till en katastrof. Sovjetunionen hotade med att sätta in trupper om USA inte kunde hindra israelerna från att förinta Tredje armén. USA svarade med att höja sin kärnvapenberedskap till DEFCON 3, den högsta beredskapen i fredstid – en mycket drastisk åtgärd.
Israel utplånade dock inte Tredje armén och situationen kunde desarmeras. Den 25 okto-ber började FN-konvojer med livsmedel att rulla in till Tredje armén. Tre dagar senare inleddes, för första gången i historien, direkta förhandlingar mellan israeliska och egyptiska militärer.
EPILOG
När kriget var över ville både Nixon och Brezjnev ta åt sig äran av freden och etablera sina supermaktspositioner i det allmänna medvetandet. Man försökte lappa ihop den törn som avspänningspolitiken hade fått. En stor förändring var att Sovjetunionen modi-fierade sin Mellanösternpolitik.
Brezjnev var rasande i flera dagar efter att krisen var över. Man gav upp tanken på ett ensidigt stöd till kampen mot Israel och åter-tog de diplomatiska relationerna med Israel, som man hade skurit av 1967. Samtidigt började Sadat att tala med USA. Till slut kunde Carter få till Camp David-överens-kommelsen 1978. År 1979 slöts ett fredsavtal mellan Israel och Egypten. Sinai återgick till Egypten. Sovjetunionens stora vinst i kriget var ekonomisk. Arabstaterna skapade genom sin minskade produktion och embargon en oljekris, vilket fick oljepriset att rusa. Som stor oljeproducent fick Sovjetunionen in mycket hårdvaluta, för vilken man köpte bristvaran livsmedel samt finansierade olika stormaktsprojekt i till exempel Afrika.
Radchenko
summerade händelseutvecklin-gen på följande sätt: Sovjetunionens ledare behövde
klientstater för att känna att de hade ett imperium. Deras misstag var att tro
att de skulle kunna genomföra sina planer hand-i-hand, istället för i tävlan,
med USA.[4]
Ovanstående utslagna israeliska M60 Patton får
symbolisera de initiala egyptiska framgångarna i Yom Klippur-kriget.
(Foto: Från Military
Battles on the Egyptian Front av Gammal Hammad, Wikimedia, besk.)
[1] Radchenko, sid. 409.
[2] Radchenko, sid. 410.
[3] Radchenko, sid, 411.
[4]
Radchenko, sid. 426, fritt översatt.
