FRED I STILLA HAVET 1945
- Svåra
beslut
Det japanska anfallet på Pearl Harbor i december 1941 startade ett stort krig i Stilla havet. Efter initiala framgångar trycktes japanerna tillbaka via bl.a. Midway 1942, Guadalcanal 1943 samt Filippinska sjön och Leyte 1944.
Trots att japanerna inte hade några förut-sättningar för att vinna kriget kämpade man vidare, utan respekt för egna människoliv. Garnisoner i ockuperade områden stred till sista man när de amerikanska invasionerna kom. Självmordsvapen användes i allt större utsträckning, såväl Kamikaze-flyg som själv-mordsubåtar och självmordstaktik till lands.
De allierade krävde en ovillkorlig japansk kapitulation, men en sådan satt hårt inne. Det verkade som om Japan behövde besegras i grunden. Det har skrivits mycket om den amerikanska strategin för att få slut på kriget. En av artiklarna är ”Ending the Pacific War: ”No alternative to annihilation” ” av Richard B. Frank i Daniel Marstons The Pacific War: From Pearl Harbor to Hiroshima, i vilken Frank undersökte USA:s olika alternativ.
INVASION
En invasion av det japanska fastlandet behandlades under rubrikerna ”The American Nightmare” och ”The Japanese Dream”. Blåklädda amerikanska officerare hade sedan länge ansett att en landstigning på japanskt fastland var ”rena galenskaperna”. Landet hade oräkneliga förvarare, terrängen var dessutom blöt och bergig.
Under tryck från armén planerades dock Operation Downfall, där Operation Olympic skulle leda till en erövring av den södra tredjedelen av ön Kyushu och Operation Coronet till en erövring av Tokyo-regionen. Tiderna var satta till den 1 november 1945 och den 1 mars 1946. Striderna var en sak, men den verkliga mardrömmen var att ingen organiserad kapitulation var att förvänta sig – man kunde fastna i ett närmast oändligt krigstillstånd.
Japanerna
å sin sida förberedde operation Ketsu Go (”avgörande”). Kärnan i planen
var att möta en amerikansk invasion med tre miljoner soldater, många
nyrekryterade.
Dessa
skulle stödjas av alla män mellan 15–60 och alla kvinnor mellan 17–40. De
skulle beväpnas med bambuspjut. Tokko – självmordsuppdrag – var en
central del i planeringen. Den japanska drömmen var att den amerikanska
stridsmoralen skulle bryta samman i det enorma blodbad som planerades.
Det raketdrivna självmordsplanet Yokosuka MXY7 Ohka Model 11 var en symbol för den nya japanska taktiken, vilken skulle bli mycket kostsam för en anfallare.
(Foto: Max Smith, Wikimedia.)
BLOCKAD OCH BOMBNING
Flottan och flyget ville tvinga fram en fred genom blockad och bombning. Amerikanskt flyg och amerikanska ubåtar hade till krigsslutet sänkt nästan fem miljoner ton av japans handelsflotta om ursprungliga 6,3 miljoner ton. Japan var beroende av import varför både industrin och livsmedelsförsörj-ningen stod inför en snar kollaps. Fartyg och flyg skulle snabbt kunna dra åt snaran ändå hårdare. Japanerna själva räknade med en svår hungersnöd 1946 om Ketsu Go genomfördes.
ATOMBOMBER
USA:s president, Harry S. Truman, stod alltså inför ett svårt beslut. Huvudalternativen verkade leda mot en av de större humanitära katastroferna i mänsklighetens historia – ”No alternative to annihilation.” Den 16 juli 1945 hade man dock framgångsrikt provsprängt den första atombomben. Truman valde detta tredje alternativ och den 6 respektive 9 augusti föll bomberna.
Atombombningen av Hiroshima ledde inte till en omedelbar japansk kapitulation. Japanerna höll själva på att utveckla en atombomb. De kände till principerna, men man hade stora tekniska problem. Flera japanska officerare menade att vad som än hade träffat Hiroshima så var det inte en atombomb. Amiral Soemu Todyoda hävdade att även om USA hade kärnvapen så kunde de inte ha så många, och att världsopinionen skulle sätta sig emot vidare fällningar.
Japan
styrdes vid den här tiden av ett kabinett med sex personer, kallade ”de sex
stora”. På bordet låg de allierades ”Potsdamsdeklara-tion” av den 26 juli 1945,
villkor som inte lovade Japan särskilt mycket[1].
Tre i rådet ville anta deklarationen. Tre andra ville lägga till villkor som de
allierade inte skulle acceptera.
Den 9 augusti begärde Japans statsminister, Kantarō Suzuki, att kejsaren skulle fälla avgörande i frågan. Kejsaren beslöt att Japan skulle anta deklarationen och kapitulera.
Saken
var dock inte helt klar, japanerna gjorde ett sista försök. I sitt svar
infogade japanerna att kejsaren skulle vara den högst styres-mannen i Japan,
och alltså stå över ockupa-tionsmakternas beslut. Flera av Trumans rådgivare
rekommenderade att man skulle gå med på villkoret, men utrikesministern James
F. Byrnes såg stora risker i formuleringen och var emot. Truman valde Byrnes
linje.
Kejsaren skulle inte garanteras någon makt. Den 15 augusti hade kejsaren svalt det sista bittra pillret. Han gick ut i radio och deklarerade Japans kapitulation.
Efter
kriget förklarade kejsaren att han hade haft tre motiv för att kapitulera: Han
hade förlorat förtroendet för armén och flottan, en fruktan för civilsamhällets
sammanbrott samt atombomberna.
James F. Byrnes
(1879–1972)
(Foto: Harris &
Ewing, Wikimedia.)
AVSLUTNING
Så slutade ett krig som hade kostat Japan oerhört mycket mer än fem miljoner ton i handelstonnage, bland annat en vapensköld som fläckats av massakrer på civilbefolkning och andra krigsbrott.
Allt kan härledas till en felaktig tanke på 1800-talet. I samurajanda trodde många japaner att man skulle kunna vinna makt och rikedom genom erövring. Det stora trumfkortet var en moralisk överlägsenhet. Vi vet nu hur det gick.
På 1960-talet imponerade Japan med sitt ekonomiska under. Man var redan på gång med detta under tidigt 1900-tal. Mitsubishi tillverkade bilar och en stor del av cyklarna i Asien var tillverkade i Japan – till exempel.
Hade man lagt samurajandan åt sidan och inlett en fredlig utveckling skulle världen och världshistorien ha blivit annorlunda. Inte minst genom att alla resurser som lades ned på Stillahavskriget hade kunnat utnyttjas till fredlig utveckling. Bara kostnaden för en bredsida från ett slagskepp hade räckt till mycket.
Den
8 augusti 1945 förklarade Sovjetunionen krig mot Japan och inledde sedan en
stor offensiv i Manchuriet. Vilken roll detta anfall spelade för Japans
kapitulation kan diskuteras länge. Man kan i sammanhanget notera att
Sovjetunionen och Japan hade undertecknat en icke-aggressionspakt den 13 april
1941.
Vilken roll denna pakt spelade för att Stillahavskriget överhuvudtaget skulle inledas kan också diskuteras länge.
Statsminister amiral Kantarō Suzukis hela regering i juni 1945. Suzuki längst fram och i mitten. De övriga fem i kabinettet var utrikesministern Shigenori Tōgō, arméministern general Korechika Anami, marinministern amiral Mitsumasa Yonai, chefen för arméns generalstab general Yoshijirō Umezu och chefen för flottans generalstab amiral Koshirō Oikawa, som senare ersattes med amiral Soemu Toyoda.
(Foto: Okänd, Wikimedia,
besk.)
LITTERATUR
Frank, Richard B., “Ending the Pacific War: ”No
alternative to annihilation” ” i Marston, Daniel The Pacific War: From Pearl
Harbor to Hiroshima (Oxford 2005). Sid. 227–245.
Wikipedia
för traktater.
[1]
Deklarationen innehöll svårtolkade begrepp om ”de ansvariga för kriget”, vilket
kunde ha varit kejsaren – eller inte. Frågan utvecklas inte här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar