MOSKVAS
EXPANSION 1505–1584
- Vasilij
III – Ivan IV ”den förskräcklige”
Krimkhanatet låg söder om Astrakan-khanatet. Det omfattade Krimhalvön, de södra delarna av dagens Ukraina och vissa delar av dagens Ryssland.
(Karta:
AByzantoPhile, Wikimedia, besk. & red.)
VASILIJ III 1505–1533
I
början av sin regeringstid utkämpade Vasilij III ett krig med Kazan som inte
fick några direkta konsekvenser. Samma sak gällde för ett krig med Litauen
1507–1508. Det var dock annorlunda med det s.k. fjärde moskovitiska-litauiska
kriget 1512–1522. I december 1512 invaderade ryska trupper Litauen och inledde
en belägring av staden Smolensk. Staden föll till slut i juli 1514. Den ryska
fältarmén led ett svårt nederlag i slaget vid Orsha i september samma år, men
litauerna misslyckades med att återta Smolensk. Fyra år senare misslyckades
ryssarna med att inta staden Polotsk.
När
Litauen allierade sig med Kazan och Krimkhanatet år 1521 blev Vasilij III hårt
pressad. Krimtaterna utförde samma år en räd mot Moskva som blev nedbränt.
Moskva och Litauen slöt ett stillestånd 1522, enligt vilket ryssarna behöll sin
kontroll över Smolensk. Stilleståndet förlänges med tiden till 1534.
Under
Vasilij III växte också en rysk ideologi fram. Kopplingen mellan staten och
kyrkan stärktes och Filofei, en munk från Pskov, lanserade teorin om Moskva som
”det tredje Rom”, med tillägget att ett fjärde aldrig skulle existera.[1]
Denna ideologi var mycket passande för en expansionspolitik. Vasilij III dog av
blodförgiftning 1533 och efter-lämnade den treårige Ivan IV som sin arvtagare.
IVAN IV 1533–1584
Moskva
styrdes helt av förmyndare till 1543 då Ivan IV fattade sina första beslut, en
prins mördades och 30 bojarer hängdes. Han började regera på allvar som
sextonåring, år 1547. Ivan IV skulle göra skäl för sitt tillnamn
genom en brutalitet som ibland tog sig mardrömsframkallande proportioner. Han
har kallats ”den klassiska ryske tyrannen”.[2]
Ivan IV var dock effektiv i att expandera sitt arv, främst i öster och i
sydost.
I ÖSTER
Erövringen av Kazan 1552 och Astrakan 1554–1556
Moskva hade länge haft ett inflytande i Kazan, men de ryska gränsområdena blev trots detta utsatta för räder från Kazan. Om dessa räder var huvudmotivet eller inte får vi aldrig veta, men i juni 1552 ledde Ivan IV 150 000 man som utgick från Moskva. Styrkan marscherade först söderut för att slå Krimtatarer som var på väg mot Moskva.
Tatarerna
besegrades i grunden vid Tula.
Marschen gick sedan mot Kazan där en avancerad belägring av huvudstaden Kazan inleddes den 30 augusti. Cirka 150 kanoner sattes in mot stadens befästningsverk, tillsammans med rammar och mingångar. En del av artilleriet monterades i torn. Ingenjörer från Litauen medverkade i belägrings-arbetena, tillsammans med en engelsman vid namn Butler som ingen vet så mycket om. Den 2 oktober intogs staden med en stormning.
Moskva
hade nu fått ett fast grepp över Volgas mellersta lopp. Folkgruppen bashkirer
ställde sig under Moskva två år senare. Ett intensivt arbete med att förryska
området och att göra de tidigare muslimska kazanerna kristna inleddes. Ivan IV
firade segern bland annat genom att i Moskva bygga Vasilij-katedralen med sina
lökkupoler.
Volga, Europas längsta flod, med en mytologisk
status i Ryssland. Det ljusare området är dess ”bassäng”.
Floden mynnar ut i Kaspiska havet vid Astrakan.
(Karta: Kmusser, Wikimedia, besk. & red.)
Efter Kazan vände sig Ivan IV år 1554 mot Astrakhan. I det första anfallet besegrades Astrakhan, men khanen fick sitta kvar som marionett. Efter ett uppror 1556 avskaffades skenet och Astrakhan införlivades i Moskva, som nu hade god kontroll över floden Volga. En bra bas för vidare expansion österut var dessutom skapad. Moskva började nu komma nära det Osmanska imperiet, under vilket Krimtatarerna formellt hade ställt sig, och det första av tolv ryska krig mot osmaner/turkar fram till och med 1914–1918 stod för dörren. År 1569[3] gick osmanerna till anfall med 20 000 turkar och 50 000 tatarer, sannolikt med ambitionen att erövra Astrakhan. En rysk armé om 30 000 man kunde dock slå tillbaka anfallet som var över år 1570.
Krimkrigen 1570–1572
Räder
mot Ryssland hade utgått från Krimkhanatet, beläget norr om Svarta havet, sedan
1507, kort efter Ivan III:s död. Ett av huvudmålen för räderna var att ta
slavar som såldes på slavmarknaden i Caffa på Krim. Från rysk sida byggde man
en försvarslinje i söder med flera städer.
I
maj 1571 gick 60 000 man, 7 000 janissarer, 13 000 turkar och
40 000 tatarer, under ledning av khan Devlet I Giray in på ryskt område.
De kunde med lätthet bryta igenom det ryska försvaret och nådde snart Moskva.
De antände bebyggelsen utanför murarna och de rådande vindarna medförde att
staden brann ned på tre timmar. Cirka 100 000 ryssar antas ha förts bort
till slaveri.
Stärkt
av framgången genomförde Devlet en ny offensiv 1572. Den här gången hade dock
ryssarna organiserat ett kraftfullt försvar strax bortom floden Oka. I slaget
vid Molodi led Krims trupper ett svidande nederlag. Trots nederlaget skulle
Krimtatarerna genomföra räder fram till rysk-turkiska kriget 1768–1774. År 1783
annekterade Ryssland Krimkhanatet
SIBIRIEN
Sibirien
har länge varit befolkat av nomadfolk, bland andra tjuktjer. En sibirisk khan
ska ha funnits redan under 600-talet. Mongolerna erövrade stora delar av
området under 1200-talet och ett självständigt khanat uppstod när mongolernas
rike löstes upp i slutet av 1400-talet.
Den ryska expansionen in i Sibirien hade inletts redan under Ivan III, men fick fart under Ivan IV. Han utsåg Semion Stroganoff till ”projektledare”. Stroganoff sände år 1582 ut en expedition om cirka 1 500 man under ledning av Jermak Timofejevitj. Samma år erövrade Jermak med cirka 800 man staden Isker, det sibiriska khanatets huvudstad.
Det
ryska väldet befästes med anläggandet av städerna Tiumen 1586 och Tobolsk 1587.
År 1639 nådde en expedition under Ivan Moskvitin fram till Stilla havet kust.
Den ryska ockupationen av Sibirien är till dags dato världens största erövringsföretag och det genomfördes helt utan att västmak-terna var medvetna om det.
I VÄSTER
I nordväst blockerades den moskovitiska expansionen av Sverige med Finland, den tyska ordensstaten i dagens Baltikum samt Litauen. Under Ivan IV:s minderårighet krävde Litauen att få tillbaka de delar som Vasilij III hade kunnat erövra, främst Smolensk. Kravet ledde till ett krig, det femte i ordningen, som utkämpades under åren 1534–1537. Kriget slutade med ett femårigt stillestånd där Moskva behöll Smolensk och vissa nyerövrade områden. Ryssland skulle sedan behärska Smolensk till 1611.
Sverige
utkämpade ett krig mot ryssarna åren 1554–1557. Förhållandena vid den
svensk-ryska gränsen i Finland var oftast spända. Ömsesidiga härjningar
förekom. Enligt svensk uppfattning var en försvårande faktor den övermodiga och
utmanande inställning som den ryske ståthållaren i Novgorod, Dimitrij
Paletskij, visade.
År 1554 bröt ett fullskaligt krig ut. Ryska trupper gick upp mot Viborg 1555 och 1556. Fästet höll dock. I stort kan man få en känsla av att detta mer var en lokal konflikt och inte ett krig som Ivan IV prioriterade. En fred på 40 år slöts i Novgorod år 1557.
”Stora nordiska kriget” 1558–1583
När
den tyska ordensstaten i dagens Baltikum bröt samman inleddes en
händelseutveckling som i sina detaljer är klart komplicerad. Komplexiteten ökar
av Sverige och Danmark utkämpade nordiska sjuårskriget 1563–1570. Man kan också
notera att Litauen och Polen ingick en personalunion år 1385, vilken med
fördraget i Lublin år 1569 blev en federativ union.
Den sönderfallande ordensstaten hade tre alternativ: Polen, Sverige eller Ryssland. Huvuddelen valde Polen men det slutliga utfallet skulle fastställas på slagfältet.
År
1558 gick Ivan IV in i Baltikum. Han kunde erövra Dorpat, dagens Tartu, och
Narva. Det här var nådastöten mot ordensstaten. År 1559 gick Polen-Litauen in i
kriget. Deras första offensiv misslyckades men Ivan IV kunde ta den viktiga
staden Polotsk. Danmark hade köpt biskopsdömet Ösel-Wiek som den danske kungen
hade gett till sin bror Magnus av Holstein. Magnus allierade nu sig med Ivan IV
i hopp om att kunna skapa en stor vasallstat under Moskva. År 1561 ställde sig
en stor del av Estland under Sverige, vilket garanterade att Sverige skulle bli
indraget i kriget. En del strider utkämpades, men de var inte avgörande.
Det huvudsakliga slagfältet under kriget 1558–1583. Biskopsdömet Ösel-Wiek omfattade ön Ösel samt ett hörn av den estniska västkusten.
(Karta: Grandiose, Wikimedia, besk. & red.)
År
1563 bröt nordiska sjuårskriget mellan Sverige och Danmark ut. Samtidigt kommer
svenska och polska trupper i strid i Baltikum. Dessa strider skulle vara till
1568.
År
1570 kunde Ivan IV sluta ett stillestånd med Polen på tre år. Sverige regerades
av Johan III sedan han avsatt Erik XIV 1568. Ivan IV såg nu ett tillfälle att
erövra det svenska Estland, med Magnus som ombud. Magnus gick i augusti 1570
mot Reval (Tallinn) med 25 000 man, mest ryssar. Sverige var då
fortfarande i krig med Danmark i nordiska sjuårskriget. Belägringen av Reval gick
inte bra och danskarna slöt fred med Sverige under året. Ivan IV:s plan hade
misslyckats.
Under
1571 anfölls Moskva av Krimkhanatet, men år 1572 överlämnade Ivan IV en
krigsförklaring till Sverige. Ivan IV invaderade Estland med kanske 80 000
man. Mindre svenska fästen föll men Reval höll ut. Striderna fortgick, men utan
några avgöran-den.
Under
den senare delen av 1570-talet kunde svenska styrkor gå till offensiven. I
slutet av 1577 ingick Sverige och Polen en allians sedan Polen hade uppnått
stabilitet med sin nye kung, Stefan Batory. Ryssarna belägrade då den viktiga
staden Wenden med en styrka som har uppgivits till 18 000 man. En svensk
och polsk styrka, totalt kanske 6 000 man, förenades och anföll ryssarna
den 21 oktober 1578. Det ryska kavalleriet drevs bort och sedan var infanteriet
prisgivet. Ryssarnas nederlag blev totalt. Cirka 20 kanoner och tusentals
hästar blev segrarnas byte. Slaget betraktas om vändpunkten för Ivan IV och
hans ambitioner i väst.[4]
Detta var enda gången i historien som svenska och polska styrkor samverkade mot
en gemensam fiende.
Efter
slaget vid Wenden gick svenska och polska styrkor till offensiven. Polackerna
kunde återta den viktiga staden Polotsk. Nu var det Ivan IV som var pressad.
Under ledning av Pontus De la Gardie kunde svenska trupper år 1581 inta Narva,
en av de mer dramatiska händelserna i svensk krigshistoria. Staden hade då
varit i ryska händer under 23 år, och den var deras enda hamn vid Östersjön.
Det
blev svårt för Sverige när Ryssland och Polen slöt ett stillestånd på tio år
1582, enligt vilket ryssarna avstod sina anspråk i Baltikum till polackerna.
Kriget gick in i en lugnare fas när Ivan IV dog år 1584. Det skulle dock
fortsätta till år 1595 då freden i Teusina slöts. Enligt freden fick Sverige
hela Estland, inklusive Narva. Ivan IV:s projekt i den sönderfallande
ordensstaten misslyckades alltså. Sverige satt med en del i norr, Estland, och
Polen med Livland, den större delen.
AVSLUTNING
Ivan
IV:s ambitioner i väst blev alltså gäckade, men han var framgångsrik i öst och
sydost. Ryssland skulle snart gå in i den stora oredans tid och vidare ryska
expansions-projekt blev fördröjda.
Den
här gången ledde ett svenskt-polskt samarbete till att gränsen mellan öst och
väst åter en gång kunde försvaras, med stor betydelse för Europas vidare
utveckling.
LITTERATUR
Frost,
Robert I., The Northern Wars 1558–1721 (Harlow 2000).
Riasanovsky,
Nicholas V., A History of Russia (New York 1993).
Sundberg, Ulf, Svenska krig 1521–1814
(Stockholm 1998).
Warnes,
David, Chronicle of the Russian Tsars (London 1999).
en. och ru.wikipedia för slag och
personer.
