Nr 29 Juni 2026 EXEMPELTEXT: Marin basering

 

MARIN BASERING

 

- Exemplen Port Arthur 1904 och Embachfloden 1704

 

 

Liaotunghalvön med den naturliga hamnen Port Arthur vid sin spets. Bilden visar japanska fartyg som skjuter in i det ryska förtöjningsområdet.

(Bild: P. Collier & Son, Wikimedia, besk. & red.)

Flottor byggs oftast för att strida till sjöss mot andra flottor. Flottor har dock vid flera tillfällen kommit att strida mot fiender som de inte var avsedda att kämpa mot – armé-förband. Den här artikeln betraktar två exempel på det senare, Port Arthur i Kina 1904 och Embachfloden i den tidens Livland 1704.

PORT ARTHUR 1904

Ryssland och Japan utkämpade ett krig över inflytande i det försvagade Kina åren 1904 och 1905. Slaget vid Tsushima i maj 1905, när den ryska Östersjöflottan hade seglat runt halva jorden för att gå under utanför Japan, är den mest kända händelsen från kriget. Innan Tsushima hade dock den avsevärda ryska Stillahavsflottan gått under.

Den ryska Stillahavsflottan hade baser i Vladivostok och Port Arthur, där Port Arthur på många sätt var den bästa. Efter några motgångar till sjöss tog fem ryska slagskepp och två kryssare skydd i Port Arthur.

 

 

Det svarta krysset markerar Port Arthur.

(Bild: LupinBot at English Wikipedia, red.)

DET JAPANSKA ANFALLET

Den inledande kartan indikerar att Port Arthur var en bra hamn, men att den hade flera taktiska nackdelar. Fientliga fartyg kunde beskjuta hamnen från flera riktningar vilket försvårade ett heltäckande kustförsvar. Utan eldledning skulle dock en sådan beskjutning bli tämligen ineffektiv. Kulle 203 var avgörande för eldledning mot den inre hamn-bassängen. Japanerna var framgångsrika till lands och inledde snart belägring av Port Arthur, som leddes av general greve Nogi.

Japanerna erövrade med stora förluster Kulle 203. En telefonlinje drogs snabbt från kullen till en batteriplats. Ett antal 28 cm haubitsar med 230-kilos pansarbrytande granater fördes fram och den japanska armén inledde sedan en strid mot den ryska flottan.

Den 5 december 1904 sänktes slagskeppet Poltava och den 7 december sjönk slagskeppet Retvizan. Den 9 december gick slagskeppen Pobeda och Peresvet samt kryssarna Pallada och Bayan till botten. Slagskeppet Sevastopol kunde ta sig in i en skyddad vik och undgick därmed att sänkas av de japanska granaterna. Fartygs-chefen, kommendörkapten Nikolai von Essen, lät dock sänka fartyget när Port Arthur till slut kapitulerade.  Den japanske amiralen Togo var mycket missnöjd med att armén och inte flottan hade sänkt de ryska fartygen.

Man kan noter kopplingarna till Sverige på den ryska sidan. Poltava är uppenbart, namnet Retvizan kom från det under slutet av 1700-talet erövrade svenska fartyget Rättvisan och von Essen var i rakt nedstigande led släkt med en karolinsk officer.

 

 

En japansk 28 cm haubits i aktion utanför Port Arthur 1904. Granaten syns i luften.

(Foto: Underwood & Underwood N.Y., Wikimedia.)

 

EMBACHFLODEN 1704

Den 3/14 maj 1704 utkämpades inom ramen för stora nordiska kriget en strid på Embachfloden (numera Emajōgi) i dagens Estland. År 1700 hade ryssarna anfallit Narva men blivit slagna. Karl XII gick sedan söderut, mot Polen. Arméförband, de starka fästningarna Narva och Dorpat samt en eskader på den stora gränssjön Peipus skulle försvara svenska Estland och Livland medan Karl XII och huvudarmén var i Polen.

Floden Embach förband Dorpat med Peipussjön.

 

(Karta: Atlas, Amsterdam 1753, sid. 109, besk. & red.)

DEN SVENSKA PEIPUSESKADERN

Efter slaget vid Narva 1700 byggde tsar Peter upp sin armé och han började snart att anfalla in mot svenska Estland. En stor offensiv inleddes under våren 1704. Den svenska Peipuseskadern, 19 mindre men bestyckade fartyg under ledning av kaptenen Jonas Hökeflycht skulle se till att ryssarna inte kunde använda Peipus som transportled.

Eskadern låg i Dorpat över vintrarna och seglade sedan cirka 30 km på Embachfloden ned till Peipus. Eskadern kunde till att börja med lösa sin uppgift, men de första dagarna i maj 1704 gick 9 000 ryssar under ledning av generalmajor Nikolai von Werden (Warden) över näset vid Peipus sydspets och till Embachfloden. Samtidigt hade 5 000 man gått på småbåtar över Peipus och lagt sig i Embachfloden. De spärrade flodens smalaste ställe med plank. Hökeflycht räknade 580 man, varav 250 infanterister.

Hökeflycht hade ingen spaning framför sin eskader och när han nådde den ryska avspärrningen inleddes en ojämn strid som slutade med en total undergång för den svenska Peipuseskadern.

När den svenska Peipuseskadern var slagen hade ryssarna fri tillgång till Peipussjön som transportled. De båda fästningarna Dorpat och Narva föll snart, och den svenska stor-makten hade tagit ett steg till mot sin under-gång.

 

 

En rysk lodja.

(Bild: Okänd, ur Sjögren, sid. 256, se nedan.)

AVSLUTNING

En flotta behöver naturligtvis en bra bas. Det finns dock många aspekter på vad som är en bra bas. Den svenska Peipuseskadern hade uppenbarligen missat frågan om möjligheten för arméförband att skära av passagen till öppet vatten. Den ryska Stillahavseskadern hade inte beaktat frågan om möjlighet till artilleribombardemang från land, där man endast kunde hitta en improviserad lösning för slagskeppet Sevastopol. Misstag i baserings-frågan kan leda till ett ”Pearl Harbor-syndrom”.

En förträfflig flotta som genom sin basering är extremt sårbar utgör inte en självklart bra investering för en nation. Minor, flyg, robotar och drönare har inte gjort saken enklare.

LITTERATUR

Ericson Wolke, Lars, Sjöslag och rysshärjningar (Stockholm 2012), sid.109–112.

Sjögren, Otto, Karl XII och hans män: Bilder från vår sjunkande storhetstid (Stockholm 1925), sid. 411–414.

Wikipedia för Port Arthur.

Nr. 29 Juni 2026 INNEHÅLL

 

3 Världskriget 1983

7 Kryssarkrig i Stilla havet 1914

   av Eino Tubin

14 Skyter

15 Svenska signalspaningsplan

17 Marin basering

20 Första världskrigets flygaress

25 Rosornas krig 1452–1485

28 M3 Grant eller M3 Lee?

29 Pyrriska kriget 280–275 f.Kr.

31 Yom Kippur – Markkriget

34 Recension: Mellanöstern

     av Jeremy Black

36 Messerschmitt Bf 109 – Eurofighter

     av Anders Frankson

41 Jugoslaviska folkarmén

     av Magnus Glenning

45 När Sveaborg höll ut – 1855

     av Magnus Ullman

Nr 28 Maj 2026, EXEMPELTEXT: Artilleriet vid El Alamein

 

ARTILLERIET VID EL ALAMEIN

 

- Den 23 oktober – 4 november 1942

 

 

Norra Egypten. Den svårgenomträngliga Quattrasänkan kanaliserade striderna till ett område mellan kusten och sänkan. Bilvägen från El Alamein till Kairo är 265 km. Från El Alamein till Quattra är det cirka 55 km.

(Karta: Eric Gaba & NorthNorthWest, Wikimedia, besk. & red.)

 

El Alamein upplevs oftast som ett pansarslag, drygt 1 000 allierade stridsvagnar ställdes mot cirka 550 tyska och italienska. Chefen för den brittiska 8. armén, generallöjtnant Bernard Montgomery, disponerade omkring 200 000 man, tyskarna och italienarna cirka 120 000.

Den tyska framryckningen mot Kairo hade tidigare hejdats vid slutet av Quattrasänkan, vid en liten järnvägsstation som heter El Alamein, ”två flaggor” på arabiska.

Montgomery hade uppdraget att slå Afrikakåren och de italienska styrkorna. Efter en längre period av uppladdning, reformering och övning gick de allierade till anfall den 23 oktober 1942.

Slagfältet var uppdelat i två delar, en nordlig sektor och en sydlig. Striderna blev hårda, med flera tyska och italienska motanfall.

Anfallet i den södra sektorn körde fast och Montgomery beordrade förband från syd att istället anfalla norrut. Detta beslut betraktas som ett av krigshistoriens klokare drag.

Slaget avgjordes med Operation Supercharge som inleddes den 2 november. Förlusterna blev fruktansvärda på båda sidor. Den nya-zeeländska 9. pansardivisionen blev nästan utplånad, men den kunde slå en bräsch. Den brittiska 1. pansardivisionen fortsatte anfallet i bräschen.

Rommel satte in 120 tyska och italienska stridsvagnar i ett motanfall. Man möttes i slaget vid Aqaqirkrönet – slagets sista pansarstrid. Tyskarna led svåra förluster varefter Rommel beordrade reträtt och den 4 november var slaget över. I beskrivningar av slaget brukar artilleriet få ringa utrymme, trots att det spelade en central roll, och utvecklades, närmast revolutionerades, under ledning av Montgomery.

ARTILLERIET

 

När slaget vid El Alamein inleddes disponerade Montgomerys 8. armé 908 artilleripjäser:

 

- 832 stycken 25-pundare

-   32 stycken 11,4 cm

-   20 stycken 14 cm

-   24 stycken 10,5 cm Priest, bandkanonvagnar

 

Tyskarna och italienarna hade cirka 550 pjäser. Dessa bestod i huvudsak av lättare fältartilleripjäser. Bland de tyska och italien-ska pjäserna fanns dock 70 medeltunga och 14 tunga pjäser[1]. De två italienska pansardivi-sionerna som deltog i slaget hade vardera en bandkanonbataljon med 75 mm kanoner.

              

 

Inslaget av bandkanonvagnar vid El Alamein var begränsat. Till vänster den amerikanska Priest, som britterna var först med att använda. Till höger den italienska Semovente da 75/18, där kanske 30 vagnar var med i slaget. Eventuellt deltog några tyska 15 cm Geschützwagen Lorraine Schlepper (f).

(Foto: Priest: Antagligen Bukvoed. Semovente: Fat yankey 2006, Wikimedia, besk.)

 

De allierade hade alltså ett väsentligt övertag i antal pjäser, men det viktiga skulle bli hur man använde sitt artilleri. Den brittiske brigadgeneralen R. Bidwell sade en gång:

”8. armén hade under den här perioden [innan El Alamein] kastat alla regler om hur artilleri skall användas ut genom fönstret, och fick betala dyrt för det!”[2]

Montgomery hade föresatt sig att reformera det allierade artilleriet. Artilleriledningen hade tidigare varit splittrad ned till brigadnivå och ibland lägre, med som lägst ända ned till fyra pjäser per chef. Resultatet blev artilleribe-skjutningar med låg verkan. För att få effekt med artilleriet i ett mål behövde de olika förbandens artilleri samordnas mot detta.

Samverkan mellan infanteri, artilleri och pansar var också ett försummat kapitel.

En av Montgomerys första åtgärder var att tillsätta en ny arméartillerichef, brigadgenera-len Sir Sidney Kirkman. Han hade bland annat deltagit i den stora övningen Exercise Bumper som genomfördes i England 1941 och var en anhängare av ett sammanhållet artilleri.

Genom en gemensam artilleriledning skulle man kunna kraftsamla elden från 72 pjäser, gärna fler, mot ett visst mål. De allierade förbanden var organiserade i tre armékårer, en i norr, en i söder och pansarkåren. I praktiken skulle artillerichefen i varje kår leda skjutandet med alla kåren pjäser inom kårens anfallsområde, och se till att denna kraft-samlades mot det för tillfället mest kritiska målet.[3]

Att implementera denna nya taktik krävde mycket arbete. Åtskilliga människor måste tänka om, vilket är svårt, stabsarbetet och sambandet måste anpassas och framförallt behövde de nya principerna övas

 

Den viktigaste brittiska pjäsen vid El Alamein var Ordnance QF (Quick Firing) 25-pounder, “25-pundaren”, med en kaliber om 87,6 mm, 3,45 tum. Ovanstående exemplar står på museum i Kanada.

(Foto: Nhl4hamilton, Wikimedia, besk. & red.)

ANFALLET

Klockan 21.40 den 23 oktober 1942 inleddes anfallet med den våldsammaste allierade artillerinsatsen hitintills under kriget. Det hade tagit tre år att komma fram till denna insats. Bekämpningen av tyskt och italienskt artilleri var en viktig del. Man hade genom observationer och mätningar en mycket god bild av var detta fanns. I den norra sektorn sköt man tio till tjugo granater mot varje fientlig pjäs inom räckhåll. Väderdata var centralt. Vinden kunde få en granat att hamn 700 meter fel mot ett teoretiskt nedslag.[4] En viktig uppgift var också att understödja egna minröjningsoperationer med artillerield.

Den massiva allierade artillerielden höll ned motståndarens artilleri under en kritisk period. Man har bedömt att kanske 75 procent av all planerad tysk-italiensk spärreld inte kunde genomföras under inledningen av slaget. De samlade artilleriinsatserna var också effektiva mot tyska och italienska motanfall, där de rörliga enheterna till stor del var oskyddade. Till exempel kunde en eldled-ningsgrupp som disponerade ett antal pjäser den 26 oktober ensamma försvara en kritisk punkt mot ett tysk-italienskt motanfall.

Under slagets gång förbättrades kontinuerligt den allierade förmågan att arbeta efter de nya artilleriprinciperna. Under natten till den 29 oktober kunde ett australiensiskt brigadanfall understödjas med 360 pjäser, i stort sett hela kårens artilleri. Mot bakgrund av 25-pundarnas korta räckvidd krävdes omfattan-de omgrupperingar för att klara den här typen av insatser.[5]

 

 

Sir Sidney Kirkman (1895–1982)

(Foto: Captain O'Brien, Wikimedia, besk.)

SLAGETS ERFARENHETER

Den samverkan mellan infanteri, artilleri och pansar som Montgomery och Kirkman hade kämpat för att uppnå kom inte helt till stånd, där pansarförbanden var de som hade svårast för konceptet. Kirkman skrev i sin rapport efter slaget att: ”Olyckligtvis skedde aldrig att ett pansaranfall understöddes av en kraftig förplanerad artilleriinsats”.[6]

Även Montgomery skulle sedan kritisera pansarcheferna för bristande samverkan med artilleriet.

Trots dessa problem var artilleriet och de nya principerna för samlad och kraftsamlad eld en förutsättning för den seger som till slut kom. Den svenske artilleristen, forskaren och författaren Stig H. Moberg menade att: ”Ett storskaligt frontalanfall av det slag som Montgomery genomförde hade varit döds-dömt utan det massiva understöd som det brittiska artilleriet nu gav.” [7]

Artilleriet var också effektivt mot det tyska pansarvärnet. Den tyske generallöjtnanten Wilhelm Ritter von Thoma menade efter slaget att det slutliga tyska sammanbrottet kom sedan det brittiska artilleriet hade slagit ut 50 procent av hans pansarvärnspjäser.[8] Källorna varierar på hur många pansarvärns-pjäser som tyskarna och italienarna hade i slaget, från cirka 500 till drygt 1 000.

Montgomery förfogade över cirka 1 500 pansarvärnspjäser, varav över 500 var den mindre effektiva 40 mm ”2-pounder”.

Under slaget avfyrade brittiska pjäser cirka en miljon granater.  De tyska och italienska förlusterna har bedömts till mellan 42 000 och 73 000 man, samt 500 stridsvagnar. Siffrorna säger oss att en stor del av artilleri-elden hade en rent nedhållande funktion.

AVSLUTNING

I nästan vanlig ordning kan man säga, så är artilleriets roll vid El Alamein inte särskilt uppmärksammat. Det finns många aspekter på frågan, där samtliga är värda att beakta.

Ovanstående artikel fokuserar på att kontrol-len över artillerielden centraliserades och att den därmed kunde kraftsamlas till att utdela hårda slag mot fienden.

En av de många viktiga aspekter som inte behandlas ovan är övning. Utan mängder med övning, i bland annat Exercise Bumper 1941 som sedan fick sin fortsättning i öknen, hade slaget vid El Alamein i oktober-november 1942 kanske inte utfallit som en brittisk seger. Artilleriutvecklingen innan och under El Alamein blev också viktig för framtiden.

Stig H. Moberg menade avslutningsvis i sin bok att:

”El Alamein innebar ett trendbrott för det brittiska artilleriet. Ja, man kan nästan tala om ett fullbordat paradigmskifte.

LITTERATUR

Moberg, Stig H., Gunfire: Brittiskt artilleri under andra världskriget (Kungsängen 2013).

Wikipedia för viss information om slaget.

---

[1] Moberg, sid 242.

[2] Moberg, sid 243 och 235.

[3] Moberg, sid. 246.

[4] Moberg, sid. 251.

[5] Moberg, sid. 256.

[6] Moberg, sid. 259.

[7] Moberg, sid. 263.

[8] Moberg, sid. 257–258.

Nr 28 Maj 2026 INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

3 Tang-Kina 618–907

7 Elektronisk krigföring i Yom Kippur

10 Jakttaktik: 2. världskrigets inledning

13 Steppen – En geopolitisk faktor

14 Första världskriget flygaress: 1918

21 Artilleriet vid El Alamein

25 Ghost Fleet – En framtidsvision 2016

27 Kongo 1960–1965

31 När Royal Navy räddade Estland

     av Eino Tubin

37 ”Camp Followers”

     av Magnus Glenning

39 Tiger I: Tysklands nya Wunderwaffe

     av Anders Frankson

43 Nytt steg i hangarfartygsflyg

47 Den odödlige prinsen

     av Magnus Ullman

50 Recension: Great Power Diplomacy

     av Jeremy Black 

Nr 27 april 2026 EXEMPELTEXT: Sovjetunionen och Yom Kippur 1973

 

SOVJETUNIONEN OCH YOM KIPPUR 1973

 

- En fruktan för misslyckande

 

 

 

Luftvärnssystemet S-125 (Nato: SA-3 Goa) var en viktig del i de sovjetiska vapenleveranserna till Egypten och Syrien innan Yom Klippur-kriget. Tillsammans med S-75 Dvina och 2K12 Kub utgjorde de kärnan i ländernas luftförsvar.

(Foto: Amr F. Nagy, Militärmuseet i Kairo, Wikimedia, besk.)

 

Yom Kippur-kriget 1973 kan lätt, och med viss rätt, betraktas som endast en arabisk-israelisk uppgörelse. I sin bok To Run the World: The Kremlin’s Cold War Bid for Global Power (Cambridge 2024) så betraktar dock Sergey Radchenko frågan även från ett sovjetiskt perspektiv. År 1973 förde USA och Sovjetunionen en avspänningspolitik, samti-digt som man inte ville bjuda ett Kina som började få internationella ambitioner några fördelar.

Radchenko började med att avfärda analysen att Sovjetunionen var intresserat av äga hamnar och få tillgång till olja – en syn som t.ex. Richard M. Nixon hade anammat. Det sovjetiska intresset var att förneka väst – framförallt USA och Storbritannien – dessa tillgångar. Man såg det också som en försvarsåtgärd att hålla väst borta från Sovjet-unionens södra gräns. Sovjetunionen ville också upprätthålla bilden av sig själv som en supermakt genom att skapa ”klientstater”. Nikita Chrusjtjov inledde denna politik och Leonid Brezjnev fortsatte den.

Den sovjetiska strategin var enkel i teorin, men svår i praktiken. Sexdagarskriget 1967 hade varit ett svårt avbräck för den sovjetiska prestigen, då krigsmakter utrustade av Sovjet-unionen hade besegrats.

Den egyptiske presidenten Abdel Nasser reagerade på nederlaget genom att begära mer och bättre vapen från Sovjetunionen. I mars 1970 började man leverera S-125 (SA-3) till Egypten. Det var första gången som sådana sändes utanför Sovjetunionen. Antalet sovjetiska rådgivare var snabbt uppe i 10 000. Nasser dog snart och Anwar Sadat tog hans plats, mycket till sovjetisk förtvivlan. Sadat var fåfäng, känslomässig och aggressiv. Han ska till och med ha efterfrågat sovjetiska kärnvapen. På sovjetisk sida ville man inte ha ett nytt krig i Mellanöstern. Risken var stor för att Egypten skulle förlora igen, och med det skulle den sovjetiska prestigen sjunka ytterligare.

FRAM TILL KRIGET

Under sommaren 1972 utvisade Sadat alla sovjetiska rådgivare, men i Moskva beslöt man sig för att överse med förolämpningen och att fortsätta vapenleveranserna. Bland dessa ingick nu Scudrobotar, som dock stod under sovjetisk kontroll.

Sovjetunionen befann sig nu i en svår situation, man fortsatte att rusta Egypten samtidigt som man hoppades att de inte skulle starta ett krig med dessa vapen, och framförallt inte förlora det igen.

Osäkerheten kring vad Sadat skulle göra slet uppenbarligen hårt på Brezjnev. Sadat själv var hårt pressad. Det låg ett löjets skimmer över Egypten sedan sexdagarskriget och förlusten av Sinaihalvön. Det var något bättre i Syrien, men presidenten Hafez al-Assad hade förlusten av Golanhöjderna under samma krig att hantera.

Kartan till höger visar Israel före sexdagars-kriget (ljusast) och erövringarna under sex-dagarskriget. Vid Suezkanalen syns egyptiska erövringar i Sinai under Yom Kippur och israeliska väster om kanalen

 

 

(Karta: Raul654, Wikimedia, red.)

KRIGET

Klockan 14.00 den 6 oktober 1973 inledde Egypten och Syrien sina offensiver mot ett Israel som var fyllt av självförtroende och dessutom lät sig överraskas. De första dagarnas striderna gick bra för anfallarna och israeliska motoffensiver slogs tillbaka med avsevärda förluster. Ryssarna hade då i två dagar varit medvetna om att Sadat tänkte gå i krig – de var inte entusiastiska men kunde inte gå emot Sadats beslut.

Kriget var inte bra för USA heller. Vice-presidenten Spiro T. Agnew var på väg att åtalas och Watergate var under uppsegling. Eftersom Nixon var upptagen av dessa frågor skulle Kissinger få ta bördan av det nya kriget. En tidig israelisk begäran om mer vapen avslogs av fruktan för hur arabvärlden skulle reagera på vapenleveranser. USA skulle klara ett oljeembargo men Västeuropa och Japan var klart beroende av arabisk olja vid denna tid. Kissinger hoppades först på att USA skulle kunna mäkla fred.

I Sovjetunionen var man pressade av att framstå som en stormakt som inte övergav sina klienter, och risken för att Kina skulle framstå som den starkaste ”anti-imperia-listiska” kraften. Om Kina framstod som mer ”revolutionärt” än Sovjetunionen skulle det kunna få återverkningar i delar av tredje världen. Den 8 oktober sände dock Brezjnev ett förslag om eldupphör till Sadat.

Kriget gick fortfarande bra för Egypten och Sadat vägrade att lyssna. Brezjnev såg sig nu pressad att hålla Egypten flytande och en sovjetisk luftbro med krigsmateriel öppnades den 9 oktober.

Både USA och Sovjetunionen villa ha slut på kriget, men i Medelhavet byggdes en hotfull situation upp. USA:s Sjätte flotta stod mot den sovjetiska Femte flottan. Den senare hade 41 ytfartyg och elva ubåtar i Medelhavet. Antalet sovjetiska ubåtar ökades snabbt till 88. Ingen av sidorna ville dock veta hur det skulle gå om dessa styrkor drabbade samman.

Samtidigt började båda sidor att frukta att den andra sidan skulle gå in i kriget med trupper. Efter en del diplomatiskt spel såg man dock denna risk som låg. Den 13 oktober hade de israeliska förlusterna varit så svåra att USA såg sig tvingat att öppna en luftbro med krigsmateriel, trots riskerna. Samtidigt pågick ett diplomatiskt spel i FN där Kissinger ville få fram en uppmaning till stillestånd. Ännu så länge var emellertid det sovjetiska kravet att Israel måste dra sig tillbaka till 1967 års gränser ett hinder för alla avtal.

ISRAELISKA FRAMGÅNGAR

Den 14 oktober kom det som Brezjnev hade fruktat. Israelerna kunder slå tillbaka en egyptisk offensiv och sedan driva in en kil mellan Egyptens Andra och Tredje armé.

Den 16–17 oktober inledde israelerna sin övergång av Suezkanalen. Brezjnev lät nu påminna Sadat om att Kairo inte ligger långt från Suezkanalen, samt underströk att Sovjet-unionen inte skulle gå in i striderna.

Aleksej Kosygin sändes till Egypten för att tala med Sadat, men ett par dagars samtal ledde inte till några resultat. Under samtalen rökte Sadat enligt den ryska ambassadören stora mänger hasch[1], vilket kan ha haft med utfallet att göra. Sadat verkar här ha förlorat kontakten med den militära situationen, som för egyptisk räkning stadigt försämrades.

Efter de resultatlösa samtalen med Sadat beslöt Brezjnev att bjuda in Kissinger till Moskva. Efter den 14 oktober hade man i USA beslutat sig för att avvakta vidare israeliska militära framgångar för att få en starkare förhandlingsposition framöver. Brezjnev behövde desperat en lösning efter-som hans mardrömsscenario – en ny israelisk seger – var på väg att utveckla sig. Samtidigt inledde OPEC den 16–17 oktober sin minskade oljeproduktion.

Kissinger och Brezjnev inledde sitt möte klockan 21.15 den 20:e och de fortsatte resultatlöst till efter midnatt[2]. För Brezjnev följde ett möte med den sovjetiska ledningen till kl. 01.25. Han fick sedan inte mycket vila, klockan 04.00 ringde en desperat Sadat upp Brezjnev. I ljuset av nya israeliska framryck-ningar ville han ha ett direkt eldupphör, utan villkor.[3]

Klockan 08.00 den 21:a hade Brezjnev ett nytt möte med sovjetledningen, som följdes av ett möte med Politbyrån. Klockan 11.35 möttes Brezjnev och Kissinger igen. Man kunde man snabbt komma överens om texten till ett stilleståndsavtal. Brezjnev var sedan utmattad och Andrej Gromyko fick följa Kissinger till planet.

Strax före midnatt den 21 oktober antog FN Resolution nr 338 – en uppmaning till eld-upphör tolv timmar efter antagandet och ett stopp för vidare framryckningar, efter vilket förhandlingar skulle följa.

GENERAL AVRAHAM ADAN

En del israeliska militärer, bland dem general Avraham Adan ansåg att det var fel tillfälle för ett stillestånd. Han ryckte fram medan Tel Aviv tittade åt andra hållet. Snart var den egyptiska Tredje armén avskuren från under-håll. Sadat stod på randen till en katastrof. Även världen stod på randen till en katastrof. Sovjetunionen hotade med att sätta in trupper om USA inte kunde hindra israelerna från att förinta Tredje armén. USA svarade med att höja sin kärnvapenberedskap till DEFCON 3, den högsta beredskapen i fredstid – en mycket drastisk åtgärd.

Israel utplånade dock inte Tredje armén och situationen kunde desarmeras. Den 25 okto-ber började FN-konvojer med livsmedel att rulla in till Tredje armén. Tre dagar senare inleddes, för första gången i historien, direkta förhandlingar mellan israeliska och egyptiska militärer.

EPILOG

När kriget var över ville både Nixon och Brezjnev ta åt sig äran av freden och etablera sina supermaktspositioner i det allmänna medvetandet. Man försökte lappa ihop den törn som avspänningspolitiken hade fått. En stor förändring var att Sovjetunionen modi-fierade sin Mellanösternpolitik.

Brezjnev var rasande i flera dagar efter att krisen var över. Man gav upp tanken på ett ensidigt stöd till kampen mot Israel och åter-tog de diplomatiska relationerna med Israel, som man hade skurit av 1967. Samtidigt började Sadat att tala med USA. Till slut kunde Carter få till Camp David-överens-kommelsen 1978. År 1979 slöts ett fredsavtal mellan Israel och Egypten. Sinai återgick till Egypten. Sovjetunionens stora vinst i kriget var ekonomisk. Arabstaterna skapade genom sin minskade produktion och embargon en oljekris, vilket fick oljepriset att rusa. Som stor oljeproducent fick Sovjetunionen in mycket hårdvaluta, för vilken man köpte bristvaran livsmedel samt finansierade olika stormaktsprojekt i till exempel Afrika.

Radchenko summerade händelseutvecklin-gen på följande sätt: Sovjetunionens ledare behövde klientstater för att känna att de hade ett imperium. Deras misstag var att tro att de skulle kunna genomföra sina planer hand-i-hand, istället för i tävlan, med USA.[4]

 

Ovanstående utslagna israeliska M60 Patton får symbolisera de initiala egyptiska framgångarna i Yom Kippur-kriget.

(Foto: Från Military Battles on the Egyptian Front av Gammal Hammad, Wikimedia, besk.)

---

[1] Radchenko, sid. 409.

[2] Radchenko, sid. 410.

[3] Radchenko, sid, 411.

[4] Radchenko, sid. 426, fritt översatt.