Nr 27 april 2026 EXEMPELTEXT: Sovjetunionen och Yom Klippur 1973

 

SOVJETUNIONEN OCH YOM KLIPPUR 1973

 

- En fruktan för misslyckande

 

 

 

Luftvärnssystemet S-125 (Nato: SA-3 Goa) var en viktig del i de sovjetiska vapenleveranserna till Egypten och Syrien innan Yom Klippur-kriget. Tillsammans med S-75 Dvina och 2K12 Kub utgjorde de kärnan i ländernas luftförsvar.

(Foto: Amr F. Nagy, Militärmuseet i Kairo, Wikimedia, besk.)

 

Yom Klippur-kriget 1973 kan lätt, och med viss rätt, betraktas som endast en arabisk-israelisk uppgörelse. I sin bok To Run the World: The Kremlin’s Cold War Bid for Global Power (Cambridge 2024) så betraktar dock Sergey Radchenko frågan även från ett sovjetiskt perspektiv. År 1973 förde USA och Sovjetunionen en avspänningspolitik, samti-digt som man inte ville bjuda ett Kina som började få internationella ambitioner några fördelar.

Radchenko började med att avfärda analysen att Sovjetunionen var intresserat av äga hamnar och få tillgång till olja – en syn som t.ex. Richard M. Nixon hade anammat. Det sovjetiska intresset var att förneka väst – framförallt USA och Storbritannien – dessa tillgångar. Man såg det också som en försvarsåtgärd att hålla väst borta från Sovjet-unionens södra gräns. Sovjetunionen ville också upprätthålla bilden av sig själv som en supermakt genom att skapa ”klientstater”. Nikita Chrusjtjov inledde denna politik och Leonid Brezjnev fortsatte den.

Den sovjetiska strategin var enkel i teorin, men svår i praktiken. Sexdagarskriget 1967 hade varit ett svårt avbräck för den sovjetiska prestigen, då krigsmakter utrustade av Sovjet-unionen hade besegrats.

Den egyptiske presidenten Abdel Nasser reagerade på nederlaget genom att begära mer och bättre vapen från Sovjetunionen. I mars 1970 började man leverera S-125 (SA-3) till Egypten. Det var första gången som sådana sändes utanför Sovjetunionen. Antalet sovjetiska rådgivare var snabbt uppe i 10 000. Nasser dog snart och Anwar Sadat tog hans plats, mycket till sovjetisk förtvivlan. Sadat var fåfäng, känslomässig och aggressiv. Han ska till och med ha efterfrågat sovjetiska kärnvapen. På sovjetisk sida ville man inte ha ett nytt krig i Mellanöstern. Risken var stor för att Egypten skulle förlora igen, och med det skulle den sovjetiska prestigen sjunka ytterligare.

FRAM TILL KRIGET

Under sommaren 1972 utvisade Sadat alla sovjetiska rådgivare, men i Moskva beslöt man sig för att överse med förolämpningen och att fortsätta vapenleveranserna. Bland dessa ingick nu Scudrobotar, som dock stod under sovjetisk kontroll.

Sovjetunionen befann sig nu i en svår situation, man fortsatte att rusta Egypten samtidigt som man hoppades att de inte skulle starta ett krig med dessa vapen, och framförallt inte förlora det igen.

Osäkerheten kring vad Sadat skulle göra slet uppenbarligen hårt på Brezjnev. Sadat själv var hårt pressad. Det låg ett löjets skimmer över Egypten sedan sexdagarskriget och förlusten av Sinaihalvön. Det var något bättre i Syrien, men presidenten Hafez al-Assad hade förlusten av Golanhöjderna under samma krig att hantera.

Kartan till höger visar Israel före sexdagars-kriget (ljusast) och erövringarna under sex-dagarskriget. Vid Suezkanalen syns egyptiska erövringar i Sinai under Yom Klippur och israeliska väster om kanalen

 

 

(Karta: Raul654, Wikimedia, red.)

KRIGET

Klockan 14.00 den 6 oktober 1973 inledde Egypten och Syrien sina offensiver mot ett Israel som var fyllt av självförtroende och dessutom lät sig överraskas. De första dagarnas striderna gick bra för anfallarna och israeliska motoffensiver slogs tillbaka med avsevärda förluster. Ryssarna hade då i två dagar varit medvetna om att Sadat tänkte gå i krig – de var inte entusiastiska men kunde inte gå emot Sadats beslut.

Kriget var inte bra för USA heller. Vice-presidenten Spiro T. Agnew var på väg att åtalas och Watergate var under uppsegling. Eftersom Nixon var upptagen av dessa frågor skulle Kissinger få ta bördan av det nya kriget. En tidig israelisk begäran om mer vapen avslogs av fruktan för hur arabvärlden skulle reagera på vapenleveranser. USA skulle klara ett oljeembargo men Västeuropa och Japan var klart beroende av arabisk olja vid denna tid. Kissinger hoppades först på att USA skulle kunna mäkla fred.

I Sovjetunionen var man pressade av att framstå som en stormakt som inte övergav sina klienter, och risken för att Kina skulle framstå som den starkaste ”anti-imperia-listiska” kraften. Om Kina framstod som mer ”revolutionärt” än Sovjetunionen skulle det kunna få återverkningar i delar av tredje världen. Den 8 oktober sände dock Brezjnev ett förslag om eldupphör till Sadat.

Kriget gick fortfarande bra för Egypten och Sadat vägrade att lyssna. Brezjnev såg sig nu pressad att hålla Egypten flytande och en sovjetisk luftbro med krigsmateriel öppnades den 9 oktober.

Både USA och Sovjetunionen villa ha slut på kriget, men i Medelhavet byggdes en hotfull situation upp. USA:s Sjätte flotta stod mot den sovjetiska Femte flottan. Den senare hade 41 ytfartyg och elva ubåtar i Medelhavet. Antalet sovjetiska ubåtar ökades snabbt till 88. Ingen av sidorna ville dock veta hur det skulle gå om dessa styrkor drabbade samman.

Samtidigt började båda sidor att frukta att den andra sidan skulle gå in i kriget med trupper. Efter en del diplomatiskt spel såg man dock denna risk som låg. Den 13 oktober hade de israeliska förlusterna varit så svåra att USA såg sig tvingat att öppna en luftbro med krigsmateriel, trots riskerna. Samtidigt pågick ett diplomatiskt spel i FN där Kissinger ville få fram en uppmaning till stillestånd. Ännu så länge var emellertid det sovjetiska kravet att Israel måste dra sig tillbaka till 1967 års gränser ett hinder för alla avtal.

ISRAELISKA FRAMGÅNGAR

Den 14 oktober kom det som Brezjnev hade fruktat. Israelerna kunder slå tillbaka en egyptisk offensiv och sedan driva in en kil mellan Egyptens Andra och Tredje armé.

Den 16–17 oktober inledde israelerna sin övergång av Suezkanalen. Brezjnev lät nu påminna Sadat om att Kairo inte ligger långt från Suezkanalen, samt underströk att Sovjet-unionen inte skulle gå in i striderna.

Aleksej Kosygin sändes till Egypten för att tala med Sadat, men ett par dagars samtal ledde inte till några resultat. Under samtalen rökte Sadat enligt den ryska ambassadören stora mänger hasch[1], vilket kan ha haft med utfallet att göra. Sadat verkar här ha förlorat kontakten med den militära situationen, som för egyptisk räkning stadigt försämrades.

Efter de resultatlösa samtalen med Sadat beslöt Brezjnev att bjuda in Kissinger till Moskva. Efter den 14 oktober hade man i USA beslutat sig för att avvakta vidare israeliska militära framgångar för att få en starkare förhandlingsposition framöver. Brezjnev behövde desperat en lösning efter-som hans mardrömsscenario – en ny israelisk seger – var på väg att utveckla sig. Samtidigt inledde OPEC den 16–17 oktober sin minskade oljeproduktion.

Kissinger och Brezjnev inledde sitt möte klockan 21.15 den 20:e och de fortsatte resultatlöst till efter midnatt[2]. För Brezjnev följde ett möte med den sovjetiska ledningen till kl. 01.25. Han fick sedan inte mycket vila, klockan 04.00 ringde en desperat Sadat upp Brezjnev. I ljuset av nya israeliska framryck-ningar ville han ha ett direkt eldupphör, utan villkor.[3]

Klockan 08.00 den 21:a hade Brezjnev ett nytt möte med sovjetledningen, som följdes av ett möte med Politbyrån. Klockan 11.35 möttes Brezjnev och Kissinger igen. Man kunde man snabbt komma överens om texten till ett stilleståndsavtal. Brezjnev var sedan utmattad och Andrej Gromyko fick följa Kissinger till planet.

Strax före midnatt den 21 oktober antog FN Resolution nr 338 – en uppmaning till eld-upphör tolv timmar efter antagandet och ett stopp för vidare framryckningar, efter vilket förhandlingar skulle följa.

GENERAL AVRAHAM ADAN

En del israeliska militärer, bland dem general Avraham Adan ansåg att det var fel tillfälle för ett stillestånd. Han ryckte fram medan Tel Aviv tittade åt andra hållet. Snart var den egyptiska Tredje armén avskuren från under-håll. Sadat stod på randen till en katastrof. Även världen stod på randen till en katastrof. Sovjetunionen hotade med att sätta in trupper om USA inte kunde hindra israelerna från att förinta Tredje armén. USA svarade med att höja sin kärnvapenberedskap till DEFCON 3, den högsta beredskapen i fredstid – en mycket drastisk åtgärd.

Israel utplånade dock inte Tredje armén och situationen kunde desarmeras. Den 25 okto-ber började FN-konvojer med livsmedel att rulla in till Tredje armén. Tre dagar senare inleddes, för första gången i historien, direkta förhandlingar mellan israeliska och egyptiska militärer.

EPILOG

När kriget var över ville både Nixon och Brezjnev ta åt sig äran av freden och etablera sina supermaktspositioner i det allmänna medvetandet. Man försökte lappa ihop den törn som avspänningspolitiken hade fått. En stor förändring var att Sovjetunionen modi-fierade sin Mellanösternpolitik.

Brezjnev var rasande i flera dagar efter att krisen var över. Man gav upp tanken på ett ensidigt stöd till kampen mot Israel och åter-tog de diplomatiska relationerna med Israel, som man hade skurit av 1967. Samtidigt började Sadat att tala med USA. Till slut kunde Carter få till Camp David-överens-kommelsen 1978. År 1979 slöts ett fredsavtal mellan Israel och Egypten. Sinai återgick till Egypten. Sovjetunionens stora vinst i kriget var ekonomisk. Arabstaterna skapade genom sin minskade produktion och embargon en oljekris, vilket fick oljepriset att rusa. Som stor oljeproducent fick Sovjetunionen in mycket hårdvaluta, för vilken man köpte bristvaran livsmedel samt finansierade olika stormaktsprojekt i till exempel Afrika.

Radchenko summerade händelseutvecklin-gen på följande sätt: Sovjetunionens ledare behövde klientstater för att känna att de hade ett imperium. Deras misstag var att tro att de skulle kunna genomföra sina planer hand-i-hand, istället för i tävlan, med USA.[4]

 

Ovanstående utslagna israeliska M60 Patton får symbolisera de initiala egyptiska framgångarna i Yom Klippur-kriget.

(Foto: Från Military Battles on the Egyptian Front av Gammal Hammad, Wikimedia, besk.)

---

[1] Radchenko, sid. 409.

[2] Radchenko, sid. 410.

[3] Radchenko, sid, 411.

[4] Radchenko, sid. 426, fritt översatt.

Nr. 27 April 2026 INNEHÅLLSFÖRTECKNING

3 Bluff Road, Kuala Lumpur

   av Eino Tubin

8 Första världskriget flygaress: 1917

15 Nebelwerfer

    av Anders Frankson  

20 Krig med Ryssland 2017

23 HMS Hallands slagsida

    Samtal med Lars Salomonsson

24 Danska imperier Del 3.

31 Sovjetunionen och Yom Klippur

35 När vapnen vändes inåt: Finland 1948

     av Magnus Ullman

39 Förloraren vid Cannae 216 f.Kr.

43 Vikten av radar: Truk 1944

45 Eftergiftspolitik Del 2.

     av Jeremy Black

48 Vägen till Augsburg 1555

51 De bästa jaktplanen 1985

52 Irans undergång: 636 och 642 e.Kr. 

Nr 26 Mars 2026 EXEMPELTEXT: Fred i Stilla havet

 FRED I STILLA HAVET 1945 

- Svåra beslut

Det japanska anfallet på Pearl Harbor i december 1941 startade ett stort krig i Stilla havet. Efter initiala framgångar trycktes japanerna tillbaka via bl.a. Midway 1942, Guadalcanal 1943 samt Filippinska sjön och Leyte 1944.

Trots att japanerna inte hade några förut-sättningar för att vinna kriget kämpade man vidare, utan respekt för egna människoliv. Garnisoner i ockuperade områden stred till sista man när de amerikanska invasionerna kom. Självmordsvapen användes i allt större utsträckning, såväl Kamikaze-flyg som själv-mordsubåtar och självmordstaktik till lands.

De allierade krävde en ovillkorlig japansk kapitulation, men en sådan satt hårt inne. Det verkade som om Japan behövde besegras i grunden. Det har skrivits mycket om den amerikanska strategin för att få slut på kriget. En av artiklarna är ”Ending the Pacific War: ”No alternative to annihilation” ” av Richard B. Frank i Daniel Marstons The Pacific War: From Pearl Harbor to Hiroshima, i vilken Frank undersökte USA:s olika alternativ.

 

INVASION

En invasion av det japanska fastlandet behandlades under rubrikerna ”The American Nightmare” och ”The Japanese Dream”. Blåklädda amerikanska officerare hade sedan länge ansett att en landstigning på japanskt fastland var ”rena galenskaperna”. Landet hade oräkneliga förvarare, terrängen var dessutom blöt och bergig.

Under tryck från armén planerades dock Operation Downfall, där Operation Olympic skulle leda till en erövring av den södra tredjedelen av ön Kyushu och Operation Coronet till en erövring av Tokyo-regionen. Tiderna var satta till den 1 november 1945 och den 1 mars 1946. Striderna var en sak, men den verkliga mardrömmen var att ingen organiserad kapitulation var att förvänta sig – man kunde fastna i ett närmast oändligt krigstillstånd.

Japanerna å sin sida förberedde operation Ketsu Go (”avgörande”). Kärnan i planen var att möta en amerikansk invasion med tre miljoner soldater, många nyrekryterade.

Dessa skulle stödjas av alla män mellan 15–60 och alla kvinnor mellan 17–40. De skulle beväpnas med bambuspjut. Tokko – självmordsuppdrag – var en central del i planeringen. Den japanska drömmen var att den amerikanska stridsmoralen skulle bryta samman i det enorma blodbad som planerades.

 

 

Det raketdrivna självmordsplanet Yokosuka MXY7 Ohka Model 11 var en symbol för den nya japanska taktiken, vilken skulle bli mycket kostsam för en anfallare.

(Foto: Max Smith, Wikimedia.)

BLOCKAD OCH BOMBNING

Flottan och flyget ville tvinga fram en fred genom blockad och bombning. Amerikanskt flyg och amerikanska ubåtar hade till krigsslutet sänkt nästan fem miljoner ton av japans handelsflotta om ursprungliga 6,3 miljoner ton. Japan var beroende av import varför både industrin och livsmedelsförsörj-ningen stod inför en snar kollaps. Fartyg och flyg skulle snabbt kunna dra åt snaran ändå hårdare. Japanerna själva räknade med en svår hungersnöd 1946 om Ketsu Go genomfördes.

ATOMBOMBER

USA:s president, Harry S. Truman, stod alltså inför ett svårt beslut. Huvudalternativen verkade leda mot en av de större humanitära katastroferna i mänsklighetens historia – ”No alternative to annihilation.” Den 16 juli 1945 hade man dock framgångsrikt provsprängt den första atombomben. Truman valde detta tredje alternativ och den 6 respektive 9 augusti föll bomberna.

Atombombningen av Hiroshima ledde inte till en omedelbar japansk kapitulation. Japanerna höll själva på att utveckla en atombomb. De kände till principerna, men man hade stora tekniska problem. Flera japanska officerare menade att vad som än hade träffat Hiroshima så var det inte en atombomb. Amiral Soemu Todyoda hävdade att även om USA hade kärnvapen så kunde de inte ha så många, och att världsopinionen skulle sätta sig emot vidare fällningar.

Japan styrdes vid den här tiden av ett kabinett med sex personer, kallade ”de sex stora”. På bordet låg de allierades ”Potsdamsdeklara-tion” av den 26 juli 1945, villkor som inte lovade Japan särskilt mycket[1]. Tre i rådet ville anta deklarationen. Tre andra ville lägga till villkor som de allierade inte skulle acceptera.

Den 9 augusti begärde Japans statsminister, Kantarō Suzuki, att kejsaren skulle fälla avgörande i frågan. Kejsaren beslöt att Japan skulle anta deklarationen och kapitulera.

 

Saken var dock inte helt klar, japanerna gjorde ett sista försök. I sitt svar infogade japanerna att kejsaren skulle vara den högst styres-mannen i Japan, och alltså stå över ockupa-tionsmakternas beslut. Flera av Trumans rådgivare rekommenderade att man skulle gå med på villkoret, men utrikesministern James F. Byrnes såg stora risker i formuleringen och var emot. Truman valde Byrnes linje.

Kejsaren skulle inte garanteras någon makt. Den 15 augusti hade kejsaren svalt det sista bittra pillret. Han gick ut i radio och deklarerade Japans kapitulation.

Efter kriget förklarade kejsaren att han hade haft tre motiv för att kapitulera: Han hade förlorat förtroendet för armén och flottan, en fruktan för civilsamhällets sammanbrott samt atombomberna.

 

James F. Byrnes (1879–1972)

(Foto: Harris & Ewing, Wikimedia.)

AVSLUTNING

Så slutade ett krig som hade kostat Japan oerhört mycket mer än fem miljoner ton i handelstonnage, bland annat en vapensköld som fläckats av massakrer på civilbefolkning och andra krigsbrott.

Allt kan härledas till en felaktig tanke på 1800-talet. I samurajanda trodde många japaner att man skulle kunna vinna makt och rikedom genom erövring. Det stora trumfkortet var en moralisk överlägsenhet. Vi vet nu hur det gick.

På 1960-talet imponerade Japan med sitt ekonomiska under. Man var redan på gång med detta under tidigt 1900-tal. Mitsubishi tillverkade bilar och en stor del av cyklarna i Asien var tillverkade i Japan – till exempel.

Hade man lagt samurajandan åt sidan och inlett en fredlig utveckling skulle världen och världshistorien ha blivit annorlunda. Inte minst genom att alla resurser som lades ned på Stillahavskriget hade kunnat utnyttjas till fredlig utveckling. Bara kostnaden för en bredsida från ett slagskepp hade räckt till mycket.

Den 8 augusti 1945 förklarade Sovjetunionen krig mot Japan och inledde sedan en stor offensiv i Manchuriet. Vilken roll detta anfall spelade för Japans kapitulation kan diskuteras länge. Man kan i sammanhanget notera att Sovjetunionen och Japan hade undertecknat en icke-aggressionspakt den 13 april 1941.

Vilken roll denna pakt spelade för att Stillahavskriget överhuvudtaget skulle inledas kan också diskuteras länge.

 

Statsminister amiral Kantarō Suzukis hela regering i juni 1945. Suzuki längst fram och i mitten. De övriga fem i kabinettet var utrikesministern Shigenori Tōgō, arméministern general Korechika Anami, marinministern amiral Mitsumasa Yonai, chefen för arméns generalstab general Yoshijirō Umezu och chefen för flottans generalstab amiral Koshirō Oikawa, som senare ersattes med amiral Soemu Toyoda.

(Foto: Okänd, Wikimedia, besk.)

 

LITTERATUR

Frank, Richard B., “Ending the Pacific War: ”No alternative to annihilation” ” i Marston, Daniel The Pacific War: From Pearl Harbor to Hiroshima (Oxford 2005). Sid. 227–245.

Wikipedia för traktater.

---

[1] Deklarationen innehöll svårtolkade begrepp om ”de ansvariga för kriget”, vilket kunde ha varit kejsaren – eller inte. Frågan utvecklas inte här.

Nr 26 Mars 2026 INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

3 Det tunga röda artilleriet i Ostpreussen

  1945

  av Anders Frankson

7 Ubåtsfotospaning

9 Framtidens krig från 2024

11 Operation Morvarid 1980

14 Danmarks imperier Del 2

20 Första världskriget flygaress: 1916

26 Numidien under antiken

29 HMS Audacity

     av Eino Tubin

35 När ryssen togs till hjälp mot dansken

     av Magnus Ullman

38 Fred i Stilla havet 1945

41 Irokesnationen i amerikanska

     frihetskriget

     av Magnus Glenning

44 Varför eftergiftspolitiken verkade rimlig

     av Jeremy Black

46 Schmalkaldiska kriget

Nr 25 Februari 2026 EXEMPELTEXT: Moskvas expansion 1505 - 1584

 

MOSKVAS EXPANSION 1505–1584

 

- Vasilij III – Ivan IV ”den förskräcklige”  

 

I föregående utgåva av journalen lämnade vi Ryssland år 1505. Moskva hade då definitivt tagit ledningen i kampen om vilket furstendöme som skull dominera den ryska nationen. Novgorod, Riazan, Pskov och den svåra konkurrenten Tver var erövrade. Ivan III dog år 1505 och överlämnade riket till Vasilij III.

 

Krimkhanatet låg söder om Astrakan-khanatet. Det omfattade Krimhalvön, de södra delarna av dagens Ukraina och vissa delar av dagens Ryssland.

(Karta: AByzantoPhile, Wikimedia, besk. & red.)

 

VASILIJ III 1505–1533

I början av sin regeringstid utkämpade Vasilij III ett krig med Kazan som inte fick några direkta konsekvenser. Samma sak gällde för ett krig med Litauen 1507–1508. Det var dock annorlunda med det s.k. fjärde moskovitiska-litauiska kriget 1512–1522. I december 1512 invaderade ryska trupper Litauen och inledde en belägring av staden Smolensk. Staden föll till slut i juli 1514. Den ryska fältarmén led ett svårt nederlag i slaget vid Orsha i september samma år, men litauerna misslyckades med att återta Smolensk. Fyra år senare misslyckades ryssarna med att inta staden Polotsk.

När Litauen allierade sig med Kazan och Krimkhanatet år 1521 blev Vasilij III hårt pressad. Krimtaterna utförde samma år en räd mot Moskva som blev nedbränt. Moskva och Litauen slöt ett stillestånd 1522, enligt vilket ryssarna behöll sin kontroll över Smolensk. Stilleståndet förlänges med tiden till 1534.

Under Vasilij III växte också en rysk ideologi fram. Kopplingen mellan staten och kyrkan stärktes och Filofei, en munk från Pskov, lanserade teorin om Moskva som ”det tredje Rom”, med tillägget att ett fjärde aldrig skulle existera.[1] Denna ideologi var mycket passande för en expansionspolitik. Vasilij III dog av blodförgiftning 1533 och efter-lämnade den treårige Ivan IV som sin arvtagare.

IVAN IV 1533–1584

Moskva styrdes helt av förmyndare till 1543 då Ivan IV fattade sina första beslut, en prins mördades och 30 bojarer hängdes. Han började regera på allvar som sextonåring, år 1547. Ivan IV skulle göra skäl för sitt tillnamn
genom en brutalitet som ibland tog sig mardrömsframkallande proportioner. Han har kallats ”den klassiska ryske tyrannen”.[2] Ivan IV var dock effektiv i att expandera sitt arv, främst i öster och i sydost.

I ÖSTER

Erövringen av Kazan 1552 och Astrakan 1554–1556

Moskva hade länge haft ett inflytande i Kazan, men de ryska gränsområdena blev trots detta utsatta för räder från Kazan. Om dessa räder var huvudmotivet eller inte får vi aldrig veta, men i juni 1552 ledde Ivan IV 150 000 man som utgick från Moskva. Styrkan marscherade först söderut för att slå Krimtatarer som var på väg mot Moskva.

Tatarerna besegrades i grunden vid Tula.

Marschen gick sedan mot Kazan där en avancerad belägring av huvudstaden Kazan inleddes den 30 augusti. Cirka 150 kanoner sattes in mot stadens befästningsverk, tillsammans med rammar och mingångar. En del av artilleriet monterades i torn. Ingenjörer från Litauen medverkade i belägrings-arbetena, tillsammans med en engelsman vid namn Butler som ingen vet så mycket om. Den 2 oktober intogs staden med en stormning.

Moskva hade nu fått ett fast grepp över Volgas mellersta lopp. Folkgruppen bashkirer ställde sig under Moskva två år senare. Ett intensivt arbete med att förryska området och att göra de tidigare muslimska kazanerna kristna inleddes. Ivan IV firade segern bland annat genom att i Moskva bygga Vasilij-katedralen med sina lökkupoler.

 

 

Volga, Europas längsta flod, med en mytologisk status i Ryssland. Det ljusare området är dess ”bassäng”.

Floden mynnar ut i Kaspiska havet vid Astrakan.

(Karta: Kmusser, Wikimedia, besk. & red.)

Efter Kazan vände sig Ivan IV år 1554 mot Astrakhan. I det första anfallet besegrades Astrakhan, men khanen fick sitta kvar som marionett. Efter ett uppror 1556 avskaffades skenet och Astrakhan införlivades i Moskva, som nu hade god kontroll över floden Volga. En bra bas för vidare expansion österut var dessutom skapad. Moskva började nu komma nära det Osmanska imperiet, under vilket Krimtatarerna formellt hade ställt sig, och det första av tolv ryska krig mot osmaner/turkar fram till och med 1914–1918 stod för dörren. År 1569[3] gick osmanerna till anfall med 20 000 turkar och 50 000 tatarer, sannolikt med ambitionen att erövra Astrakhan. En rysk armé om 30 000 man kunde dock slå tillbaka anfallet som var över år 1570.

Krimkrigen 1570–1572

Räder mot Ryssland hade utgått från Krimkhanatet, beläget norr om Svarta havet, sedan 1507, kort efter Ivan III:s död. Ett av huvudmålen för räderna var att ta slavar som såldes på slavmarknaden i Caffa på Krim. Från rysk sida byggde man en försvarslinje i söder med flera städer.

I maj 1571 gick 60 000 man, 7 000 janissarer, 13 000 turkar och 40 000 tatarer, under ledning av khan Devlet I Giray in på ryskt område. De kunde med lätthet bryta igenom det ryska försvaret och nådde snart Moskva. De antände bebyggelsen utanför murarna och de rådande vindarna medförde att staden brann ned på tre timmar. Cirka 100 000 ryssar antas ha förts bort till slaveri.

Stärkt av framgången genomförde Devlet en ny offensiv 1572. Den här gången hade dock ryssarna organiserat ett kraftfullt försvar strax bortom floden Oka. I slaget vid Molodi led Krims trupper ett svidande nederlag. Trots nederlaget skulle Krimtatarerna genomföra räder fram till rysk-turkiska kriget 1768–1774. År 1783 annekterade Ryssland Krimkhanatet

SIBIRIEN

Sibirien har länge varit befolkat av nomadfolk, bland andra tjuktjer. En sibirisk khan ska ha funnits redan under 600-talet. Mongolerna erövrade stora delar av området under 1200-talet och ett självständigt khanat uppstod när mongolernas rike löstes upp i slutet av 1400-talet.

Den ryska expansionen in i Sibirien hade inletts redan under Ivan III, men fick fart under Ivan IV. Han utsåg Semion Stroganoff till ”projektledare”. Stroganoff sände år 1582 ut en expedition om cirka 1 500 man under ledning av Jermak Timofejevitj. Samma år erövrade Jermak med cirka 800 man staden Isker, det sibiriska khanatets huvudstad.

Det ryska väldet befästes med anläggandet av städerna Tiumen 1586 och Tobolsk 1587. År 1639 nådde en expedition under Ivan Moskvitin fram till Stilla havet kust.

Den ryska ockupationen av Sibirien är till dags dato världens största erövringsföretag och det genomfördes helt utan att västmak-terna var medvetna om det.

I VÄSTER

I nordväst blockerades den moskovitiska expansionen av Sverige med Finland, den tyska ordensstaten i dagens Baltikum samt Litauen. Under Ivan IV:s minderårighet krävde Litauen att få tillbaka de delar som Vasilij III hade kunnat erövra, främst Smolensk. Kravet ledde till ett krig, det femte i ordningen, som utkämpades under åren 1534–1537. Kriget slutade med ett femårigt stillestånd där Moskva behöll Smolensk och vissa nyerövrade områden. Ryssland skulle sedan behärska Smolensk till 1611.

Sverige utkämpade ett krig mot ryssarna åren 1554–1557. Förhållandena vid den svensk-ryska gränsen i Finland var oftast spända. Ömsesidiga härjningar förekom. Enligt svensk uppfattning var en försvårande faktor den övermodiga och utmanande inställning som den ryske ståthållaren i Novgorod, Dimitrij Paletskij, visade.

År 1554 bröt ett fullskaligt krig ut. Ryska trupper gick upp mot Viborg 1555 och 1556. Fästet höll dock. I stort kan man få en känsla av att detta mer var en lokal konflikt och inte ett krig som Ivan IV prioriterade. En fred på 40 år slöts i Novgorod år 1557.

”Stora nordiska kriget” 1558–1583

När den tyska ordensstaten i dagens Baltikum bröt samman inleddes en händelseutveckling som i sina detaljer är klart komplicerad. Komplexiteten ökar av Sverige och Danmark utkämpade nordiska sjuårskriget 1563–1570. Man kan också notera att Litauen och Polen ingick en personalunion år 1385, vilken med fördraget i Lublin år 1569 blev en federativ union.

Den sönderfallande ordensstaten hade tre alternativ: Polen, Sverige eller Ryssland. Huvuddelen valde Polen men det slutliga utfallet skulle fastställas på slagfältet.

År 1558 gick Ivan IV in i Baltikum. Han kunde erövra Dorpat, dagens Tartu, och Narva. Det här var nådastöten mot ordensstaten. År 1559 gick Polen-Litauen in i kriget. Deras första offensiv misslyckades men Ivan IV kunde ta den viktiga staden Polotsk. Danmark hade köpt biskopsdömet Ösel-Wiek som den danske kungen hade gett till sin bror Magnus av Holstein. Magnus allierade nu sig med Ivan IV i hopp om att kunna skapa en stor vasallstat under Moskva. År 1561 ställde sig en stor del av Estland under Sverige, vilket garanterade att Sverige skulle bli indraget i kriget. En del strider utkämpades, men de var inte avgörande.

 

 

 

Det huvudsakliga slagfältet under kriget 1558–1583. Biskopsdömet Ösel-Wiek omfattade ön Ösel samt ett hörn av den estniska västkusten.

(Karta: Grandiose, Wikimedia, besk. & red.)

År 1563 bröt nordiska sjuårskriget mellan Sverige och Danmark ut. Samtidigt kommer svenska och polska trupper i strid i Baltikum. Dessa strider skulle vara till 1568.

År 1570 kunde Ivan IV sluta ett stillestånd med Polen på tre år. Sverige regerades av Johan III sedan han avsatt Erik XIV 1568. Ivan IV såg nu ett tillfälle att erövra det svenska Estland, med Magnus som ombud. Magnus gick i augusti 1570 mot Reval (Tallinn) med 25 000 man, mest ryssar. Sverige var då fortfarande i krig med Danmark i nordiska sjuårskriget. Belägringen av Reval gick inte bra och danskarna slöt fred med Sverige under året. Ivan IV:s plan hade misslyckats.

Under 1571 anfölls Moskva av Krimkhanatet, men år 1572 överlämnade Ivan IV en krigsförklaring till Sverige. Ivan IV invaderade Estland med kanske 80 000 man. Mindre svenska fästen föll men Reval höll ut. Striderna fortgick, men utan några avgöran-den.

Under den senare delen av 1570-talet kunde svenska styrkor gå till offensiven. I slutet av 1577 ingick Sverige och Polen en allians sedan Polen hade uppnått stabilitet med sin nye kung, Stefan Batory. Ryssarna belägrade då den viktiga staden Wenden med en styrka som har uppgivits till 18 000 man. En svensk och polsk styrka, totalt kanske 6 000 man, förenades och anföll ryssarna den 21 oktober 1578. Det ryska kavalleriet drevs bort och sedan var infanteriet prisgivet. Ryssarnas nederlag blev totalt. Cirka 20 kanoner och tusentals hästar blev segrarnas byte. Slaget betraktas om vändpunkten för Ivan IV och hans ambitioner i väst.[4] Detta var enda gången i historien som svenska och polska styrkor samverkade mot en gemensam fiende.

Efter slaget vid Wenden gick svenska och polska styrkor till offensiven. Polackerna kunde återta den viktiga staden Polotsk. Nu var det Ivan IV som var pressad. Under ledning av Pontus De la Gardie kunde svenska trupper år 1581 inta Narva, en av de mer dramatiska händelserna i svensk krigshistoria. Staden hade då varit i ryska händer under 23 år, och den var deras enda hamn vid Östersjön.

Det blev svårt för Sverige när Ryssland och Polen slöt ett stillestånd på tio år 1582, enligt vilket ryssarna avstod sina anspråk i Baltikum till polackerna. Kriget gick in i en lugnare fas när Ivan IV dog år 1584. Det skulle dock fortsätta till år 1595 då freden i Teusina slöts. Enligt freden fick Sverige hela Estland, inklusive Narva. Ivan IV:s projekt i den sönderfallande ordensstaten misslyckades alltså. Sverige satt med en del i norr, Estland, och Polen med Livland, den större delen.

AVSLUTNING

Ivan IV:s ambitioner i väst blev alltså gäckade, men han var framgångsrik i öst och sydost. Ryssland skulle snart gå in i den stora oredans tid och vidare ryska expansions-projekt blev fördröjda.

Den här gången ledde ett svenskt-polskt samarbete till att gränsen mellan öst och väst åter en gång kunde försvaras, med stor betydelse för Europas vidare utveckling.

 

LITTERATUR

Frost, Robert I., The Northern Wars 1558–1721 (Harlow 2000).

Riasanovsky, Nicholas V., A History of Russia (New York 1993).

Sundberg, Ulf, Svenska krig 1521–1814 (Stockholm 1998).

Warnes, David, Chronicle of the Russian Tsars (London 1999).

en. och ru.wikipedia för slag och personer.

---

[1] Warnes, sid. 28.

[2] Riasanovysky, sid. 143.

[3] Riasanovsky, sid. 151.

[4] Frost, sid. 28.