Nr 31 Oktober 2026 EXEMPELTEXT - Florida: Geopolitiskt isolerat

 

FLORIDA - Geopolitiskt isolerat

 

 

 

Läget kring Florida 1754–1755. ”Ind. res.” – indianreservat.

(Karta: Pinpin, Wikimedia, besk. och red.)

KRIG MELLAN SPANIEN OCH ENGLAND / STORBRITANNIEN SAMT USA

Krig                                                                               År                  Spanien       

 

Engelsk-spanska kriget                                                   1587–1604    Mot England

Engelsk-spanska kriget                                                   1655–1659    Mot England

Pfalziska tronföljdskriget                                                1688–1697    Allierat med England

Spanska tronföljdskriget                                                 1701–1714    Splittrat

Kvadruppelalliansens krig                                               1718–1720    Mot Storbritannien

Brittisk-spanska kriget                                                    1722–1729    Mot Storbritannien

Kriget om Jenkins öra                                                     1739–1743    Mot Storbritannien

Österrikiska tronföljdskriget                                           1740–1748    Mot Storbritannien

Sjuårskriget                                                                     1756–1763    Mot Storbritannien

Amerikanska frihetskriget                                               1775–1783    Mot Storbritannien

Revolutions- och Napoleonkrigen                                   1792–1815    Mot Storbritannien

Första seminolkriget                                                        1817–1818    Mot USA 

 

Många har sannolikt USA:s territoriella expansion, med revolution, köp och erövringskrig, ganska klar för sig. Florida, med sin lite mer komplicerade historia, kan dock utgöra ett undantag. I den har artikeln presenteras en kort överblick över Floridas varierande öden och hur området år 1819 blev amerikanskt

Spanjorerna ansåg sig genom fördraget i Tordesillas 1494 vara ägare till den amerikanska kontinenten. Man kunde dock inte ta hela området i besittning på en gång. Den västra delen av dagens USA befolkades sparsamt, men sedan blev det inte så mycket mer.

Spanjoren Juan Ponce de León landsteg dock i Florida under påsken 1513, som den förste officielle representanten för Spanien. Man hittade många blommor, vilket kan ha gett Florida dess namn, men inget guld. Man stötte också på Calusa-indianerna, vilka på intet sätt välkomnade de nyanlända. Ponce de León själv stupade i de följande striderna. Antalet indianer i Florida vid spanjorernas ankomst har beräknats till cirka 350 000. Till slut, 1559, kunde en spansk koloni grundläggas vid Pensacola. Den föll dock snart offer för en orkan och övergavs. Spanjorerna medförde hästen, som tidigare hade funnits i Nordamerika men utrotats cirka 10 000 år tidigare.

Fransmän skulle bli tvåa i Florida. År 1564 grundade hugenotter Fort Caroline där dagens Jacksonville ligger. Följande år grundade spanjoren Pedro Manéndez de Avilés staden San Augustin, som därmed blev den äldsta staden i dagens Nordamerika. De båda kolonierna utkämpade skoningslösa strider, vilka Spanien till slut vann.

Spanjorerna började sedan sätta sig vid de olika flodmynningarna och grundade bland annat Fort Lauderdale, Miami, Tampa samt återstartade Pensacola. Hundratals missionshus grundades. San Augustin plundrades och brändes flera gånger av pirater. För att få stopp på detta byggdes Castillo de San Marcos 1672. Den skulle 1742 kompletteras med Fort Matanzas.

FRANSMÄNNEN ETABLERAR SIG I NÄROMRÅDET

Frankrike var en av de nationer som inte betraktade Nordamerika som självklart spanskt. År 1682 landsteg den franske upptäcktsresanden René-Robert Cavelier de la Salle vid Mississippiflodens mynning. Han utropade snabbt Mississippifloden med kringliggande land som franskt. Louisiana, uppkallat efter Louis XIV, var skapat. Med detta hade spanska Florida hamnat i en geopolitiskt svår situation. I norr fanns engelsmännen, där gränsen länge skulle vara oklar. Väster om engelsmännen låg ett indian-reservat. Caveliers yrkanden var dessutom början till ett stort franskt område som skulle skära av Florida från det övriga spanska väldet i Amerika.

TILL BRITTISKT ÖVERTAGANDE

Alla koloniers stora problem var att de kunde bli indragna i de krig som med viss regelbundenhet bröt ut i Europa. Under spanska tronföljdskriget gick den engelske översten James Moore, som var allierad med Yamasi- och Creekindianer, mot San Augustin. Staden jämnades med marken, men Moore kunde inte inta Castillo de San Marcos.

Nästa prövning kom under kvadruppel-alliansens krig, där Spanien stod mot bland andra Frankrike. Franska trupper erövrade Pensacola år 1719, varefter staden var ockuperad till krigsslutet 1722. Under österrikiska tronföljdskriget var det dags igen. Den brittiske generalen James Oglethorpe anföll San Augustine, men misslyckades med att erövra Castillo de San Marcos.

Sjuårskriget, 1756–1763 skulle få konsekvenser för Florida. Britterna kunde erövra den viktiga spanska hamnstaden Havanna på Kuba. I fredsförhandlingarna fick Spanien tillbaka Havanna, mot att de avstod Florida.

Den brittiska tiden innebar en viss ekonomisk utveckling, dock oklart hur stor. Under den brittiska tiden flyttade även Seminol-indianerna in i Florida. En stor del av ursprungsbefolkningen hade dukat under i sjukdomar och det fanns alltså plats för andra.

Sjuårskriget fick en annan viktig konsekvens för Florida. I freden fick Storbritannien dagens Kanada och Mississippis östbank. Överenskommelsen gav britterna en del av dagens Alabama, som anslöts till Florida. Fransmännen skulle nu inte kunna försvara den återstående delen av deras Louisiana och spanjorerna fick västbanken, ett väldigt område bara det.

AMERIKANSKA FRIHETSKRIGET

Amerikanska frihetskriget skulle innebära nya omvälvningar för det brittiska Florida. När den amerikanska revolutionen inleddes 1776 ställde sig Florida helhjärtat på britternas sida. Två amerikanska försök att inta Florida misslyckades och Florida var lojalt mot Storbritannien genom hela kriget.

Ett hot dök dock upp. Spanien förklarade krig mot Storbritannien 1779. Den energiske Bernardo de Gálvez, som var guvernör i det nu spanska Louisiana, intog Mobile i dagens Alabama 1780. Han gick sedan mot Pensacolas Fort George, som försvarades av den brittiske generalen John. Campbell. Redan i maj 1780 tvingades Campbell kapitulera sedan ett krutförråd i fästet hade exploderat.

I freden 1783 blev Florida spanskt igen. Ett stort antal britter lämnade Florida och mycket land avbefolkades. Landet fylldes dock på med förrymda slavar, som hade en fristad i Florida, amerikanska nybyggare och även indianer från andra delar av Nordamerika.

Under Napoleonkrigen hände något viktigt. Spanien överlät 1801 sin del av Louisiana till Frankrike igen. Napoleon sålde dock området till USA två år senare. Spaniens Florida var nu än mer inringat av USA.

 

Det amerikanska köpet 1803, ”the Louisiana Purchase”. Dagens nationsgränser.

(Karta: William Morris, Wikimedia.)

SLUTET PÅ SPANSKT STYRE

Under 1810-talet började amerikanska trupper att anfalla in i Florida, främst i kampanjer mot Seminol-indianerna, kampan-jer ledda av Andrew Jackson. Kampanjerna förklarades med de oklara gränserna samt att Florida var laglöst. Det faktum att förrymda slavar fick en fristad i Florida var en nagel i ögat på amerikanska slavägare.

Inte minst Jacksons anfall fick Florida att framstå som en belastning i Madrid. Spanien hade inte råd att hålla trupper i Florida och man hade just inga fördelar av innehavet, framförallt inga ekonomiska. Förhandlingar inleddes och 1819 undertecknades ”the Adams–Onis Treaty”. Spanien fick fem miljoner dollar och USA fick Florida. Övertagandet genomfördes den 17 juli 1821.

EPILOG

Många tidigare slavar flydde till Kuba eller till Bahamas för inte åter bli slavar när USA tog över. Ett ökat antal amerikaner, som ägnade sig åt jordbruk och plantageverksamhet, skapade större motsättningar mellan de nyinflyttade och seminolerna. USA sände trupper och det andra seminolkriget inleddes 1835. Mellan 900 och 1 500 seminolkrigare förde ett framgångsrikt gerillakrig mot den amerikanska armén under sju år. I slutändan deporterades ett stort antal seminoler till väster om Mississippifloden, men ett antal drog sig obesegrade in i träsken.

Florida blev en delstat år 1845. På randen till inbördeskriget hade Florida 140 000 invånare, varav nästan 45 procent var slavar och färre än 1 000 var ”free people of color”. Man låg också högst i den amerikanska mordstatistiken. Under inbördeskriget gick Florida med Konfederationen, men entusiasmen för denna svalnade snabbt.

Staten nedföll i närmast anarki till unionstrupper anlände efter kriget och återställde ordningen.

Trots att den spanska regeringen, av skäl som man kan förstå, inte hade Florida särskilt högt upp på sin prioriteringslista lyckades Castillo de San Marcos två gånger stå emot brittiska belägringar. Fenomenet förklaras ofta med att fästningen var byggd med ”coquina”-sten, en ovanligt mjuk sten. Istället för att splittras av kanonkulorna absorberade stenen dem, till britternas stora frustration.

 

 

Den sten som Castillo de San Marcos var byggd i splittrades inte av kanonkulor, utan absorberade dem. Detta var en viktig del i att fästet var svårt att inta.

Castillo de San Marco påminner om vikten av försvarbara fästningar för att kunna behålla landområden.

 

(Foto: Okänd, Wikimedia.)

 

LITTERATUR

Kohn, George Childs, Dictionary of Wars (New York, NY 2007).

Zeldovich, Lina, “The Mystery of Florida’s Cannonball-Eating Spanish Fort”, atlasobscura.com, July 4, 2019.

es. & en.wikipedia

Nr 31 Oktober 2026 - INNEHÅLL

 

3 Patrullbåt Typ Hugin – Del 2

   Samtal med Kk O. Kärvell och P-E Grill

7 Hunner – Det gåtfulla folket

9 Nya persiska kalifatet 2062–2064

11 Italia – Ett vackert fartyg

12 Johanniterorden

16 Thailands krig – Del 2

21 Hamidiyes härjningar

    av Eino Tubin

26 Tidigt danskt och norskt militärflyg

31 Florida

35 Östtyska pansartrupper

     av Anders Frankson

39 USA och Kanada – En frostig gräns

     av Jeremy Black

44 Slaget vid Mal Tiempo 1895

    av Bruce Taylor

47 Fallskärmen

Nr 30 September 2026 EXEMPELTEXT - Tidigt svenskt militärflyg

 

En svensktillverkad Farman HF.22 år 1914 eller 1915. Farman var en av de stora franska flygplanstillverkarna före första världskriget. Cirka 2 000 tillverkades endast av deras MF.7-modell.

(Foto: Okänd, digitaltmuseum.se)

 

- Militärflyg innan Flygvapnet 

Det svenska flygvapnet firar 100 år i år eftersom det grundades 1926. För den som endast betraktar Flygvapnet ser det ut som om Phönix D.II, känd i Sverige som J 1 och anskaffad 1920, var Sveriges första jaktplan. Med tanke på att det första kvalificerade jaktplanet, Fokker E.I, kom redan 1915 verkar Sverige ha varit sent ute på denna front.

Sverige var i början inte en framstående flygnation, men det var lite bättre än vad J 1 indikerar. Den här artikeln ger en kort överblick över svenskt militärflyg från dess början till och med 1918. Till att börja med kan man konstatera att Carl Cederström var central för det svenska flygets utveckling. År 1909 köpte han en flygmaskin och år 1910 blev han efter en utbildning i Frankrike den första svensken med flygcertifikat.

MARINEN

Marinen var först ut med svenskt militärflyg. Bryggeridirektören Otto Emil Neumüller donerade 1911 ett flygplan till marinen, en modifierad Blériot XI tillverkad av Hjalmar Nyrop i Landskrona. Det blev snart känt som ”Aeroplanet nr 1”. Planet lyfte för första gången i februari 1912. Löjtnant Olle Dahlbeck flög då mellan Stockholm och Lidingö.

Pansarbåtsinsamlingen gav ett överskott och bland annat tre nya flygplan anskaffades till marinen. Det var en Nieuport IVM, en Donnet-Lévêque Typ A, tillverkad av Franco-British Aviation Company (FBA) och modellerad på en Curtiss-flygbåt[1], samt en Farman HF.23. HF.23 var likt HF.22 (se nedan) och kunde förses med hjul eller flottörer.

Ytterligare ett Donnet-Lévêque köptes snart. Planen levererades under 1913 och 1914. De var viktiga för att vinna insikter i flygtekniken. Under kriget inköptes ytterligare tio HF.23. Flera av dessa tillverkades av Södertelge Werkstäder (SW), en flygplanstillverkning startad av Carl Cederström 1913. När första världskriget bröt ut användes marinens fem plan för kustbevakning De organiserades i fyra spaningsgrupper, förlagda till Furusund, Saltsjöbaden, Karlskrona och Göteborg. Målet att marinen skulle förfoga över åtta flygbåtar sattes i härordningen 1914.

 

 

 

Ovanstående lite otydliga bild visar löjtnant Dahlbecks start i februari 1912, början på det svenska militära flyget.

 

(Foto: Okänd, Wikimedia, besk.)

År 1914 hade dr Enoch Thulin tagit över Aeroplanvarvet i Skåne i Landskrona och namnet ändrades till AETA. Marinen anskaffade två av hans licenstillverkade Morane-Saulnier G, som kallades ”Thulin B”. År 1917 hade dock båda drabbats av haverier och kasserats. Under krigsåren tillfördes nya plan. Inte mindre än sju Thulin G och GA köptes in från år 1917. Motorstyrkan hade ökats väsentligt. Version G hade tyska Benz-motorer om 160 hk och version GA hade Curtiss-motorer om 200 hk.

Möjligheterna att tillverka svenska motorer om 160–300 hk undersöktes, men varken marinen eller armén ville dock bekosta en sådan utveckling. I luftkriget på kontinenten hade motorstyrkor på 200 hk och över blivit vanliga.

Efter hårda förhandlingar med Tyskland kunde Marinen köpa två Friedrichshafen FF 33L och tre FF 33E medan kriget pågick. De levererades innan stilleståndet 1918. Dessa för sin tid moderna maskiner var ett viktigt tillskott till den svenska marina spaningska-paciteten. Efter kriget kunde ytterligare exemplar av dessa maskiner köpas in.

Det svenska marinflyget var kanske inte direkt imponerande, men det gav en klart förbättrad förmåga att övervaka Sverige långa kustlinje. Samtliga maskiner så här långt var obestyckade. Friedrichshafen-planen kunde ta två kulsprutor men de levererades utan vapen och i Sverige fanns det inga lämpliga sådan att montera.

 

 

De tyska Friedrichshafen 33-maskinerna var ett viktigt tillskott till den svenska marina spaningskapaciteten.

(Foto: Okänd, Wikimedia.)

 

ARMÉN – BÖRJAN

Anskaffningen av arméns två första flygplan möjliggjordes av att fyra medlemmar av Svenska Aeronautiska Sällskapet (SAS), C. Danielsson, C. Pitz, A. Mattsson och F. Ahlsell, donerade 30 000 kronor. Ett villkor för donationen var att staten skulle bekosta ett andra flygplan. I mars 1912 beordrades fortifikationskaptenen Henrik Hamilton, löjtnanterna Allan Jungner och Gösta von Porat samt sergeant Eugen Andersson (senare Ahnsjö), tygverkmästare J. A. Aurell och tyghantverkare Karlsson till Frankrike för inköp och utbildning. Valet föll på en Nieuport IVG och en Bréguet C.U 1.

Organisatoriskt inrangerades de i Kungl. Fälttelegrafkåren, som enligt 1914 års härordning skulle ha ett flygkompani förlagt till Malmslätt.

Redan i september 1912 deltog de båda planen i Västgötamanövern. Spaningsresulta-ten blev av olika anledningar, bl.a. dåligt väder, inte bra. Trots de teoretiskt uppenbara fördelarna med flygspaning hade flyget initialt svårt att vinna stabernas förtroende, även i de krigförande makterna. Förvirrade spanings-rapporter kan ha bidragit till problemen. Med flygkameran ökades precisionen i spaningen. Under 1913 anskaffade armén, trots problemen, ytterligare två plan, en kopia av Nieuport IVG med en 80 hk-motor som byggdes i en källare på Östermalm av Gösta von Porat och andra svenska flygpionjärer, samt en fransktillverkad Farman HF.22[2]. Den senare hade lång räckvidd och sågs som lämplig för flygspaning. Ytterligare fyra Farman HF.22 skulle med tiden tillföras arméflyget, dock som licenstillverkade ”SW 11”[3] från Södertelje Werkstäder. Ett av dessa plan finansierades av konstnären Anders Zorn. HF.22 och även HF.23 var varianter på grundmodellen HF.20.

Planen saknade kulsprutor eftersom motorer-na var för svaga för den ökade lasten, men redan 1914 genomfördes försök med bombfällning, inom ramen för vinterövningen februari till april. Det fanns sedan tidigare granater som kunde fällas genom rör från ballonger och dessa testades nu på flygplan. Planen försågs då även med skidor för att kunna starta och landa på snö.

När kriget inleddes den 28 juli 1914 hade armén fyra flygplan[4]. Härordningen från 1914 siktade på 27 flygplan för armén, där tolv skulle vara i reserv.[5]

 

En Nieuport IVG.

(Bild: NiD 29, Wikimedia, besk.)

 

ARMÉN – FÖRSTA KRIGSÅRET

Vid första världskrigets utbrott hade de krigförande nationerna flygstyrkor om cirka 100–500 plan per nation, i huvudsak utdelade till arméer och armékårer för spaning och sambandsflygning. Sverige var med i utvecklingen, men låg efter.

Vid krigsutbrottet anskaffades dock fler flygplan. Två civila Blériot XI, licenstill-verkade av Thulin som ”Thulin A”, och Thulins egen Morane-Saulnier L ”Parasol” köptes in. Det senare planet är intressant på det sättet att Morane-Saulnier L var det plan som först försågs med en kulspruta som kunde skjuta genom propellern. (Se vidare MiJo nr. 24, 2026) Armén köpte också ett ”hemmabygge” som tillverkats under ledning av civilingenjören Lars Fjällbäck. Planet döptes snart till ”Bastarden”. Det fick bland annat tjänstgöra som målfällare vid de försök med skjutning mot luftfarkoster som genomfördes på Infanteriskjutskolan Rosersberg.

I juli 1914 skedde en olycka som skulle få stor betydelse för svenskt arméflyg. Lothar Wieland slog runt när han landade sin Albatros B.IIa efter en uppvisningsflygning på Gärdet i Stockholm. Planet kunde inte repareras till krigsutbrottet, då det internerades. Planet kopierades av inte mindre än sex svenska tillverkare och till slut hade man byggt 42 maskiner i Sverige. Planet var toppmodernt år 1914 och ett utmärkt skolplan. Det finns en uppgift om att Albatros B.IIa ska ha bestyckats med en rörlig kulspruta i Sverige[6], vilket skulle ha gjort det till Sveriges första bestyckade flygplan. Uppgiften saknar dock källa.

Totalt sett stod den svenska armén med nio plan den 1 augusti 1914, vilka inkluderade den ursprungliga Albatrosen. Det fanns också två licensbyggda Farman HF.22 som saknade motorer.[7]

 

ARMÉN – DE FÖLJANDE KRIGSÅREN

Under de följande krigsåren anskaffade armén närmare 70 flygplan, varav huvuddelen var svensktillverkade Albatros B.IIa. Thulin-maskiner utgjorde en stor andel med D-, E-, L-, K- och FA-typerna. D-typen var en licenstillverkad Morane Saulnier L, ett plan som fransmännen använde mycket i krigets inledningsskede. E-typen var den första helt svenska konstruktionen och planens uppgift var att spana i Norrland med Boden som bas. L-typen var en förbättrad D-typ.

 

Albatros B.II, här i tyska färger.

(Foto: Okänd, Wikimedia, besk.)

 

Thulin K, kallad ”K-jagaren”, var ett stort steg. Planet var en modifierad Morane-design och det första exemplaret levererades i mars 1917.

Anthony Fokkers synkroniseringsmekanism installerades för att pröva skjutning genom propellrarna. Det gick först inte bra, men den tekniskt begåvade löjtnanten Elis Nordquist ska ha kunnat konstruera en fungerande synkronisering.[8] Man ser dock aldrig några bilder på en Thulin K med kulsprutor.

Morane-Saulnier L och Fokker E.I hade inlett epoken med synkroniserade kulsprutor under sommaren 1915. Grunden för ett svenskt jaktflyg var lagd, men man hade en del att ta igen.

 

 

Thulin K år 1917, med Nils Rodéhn som flygförare.

(Foto: Okänd, digitaltmuseum.se)

 

Nästa steg i svensk jakt togs med Södertelge Werkstäders SW 15. I Södertälje hade man noga följt utvecklingen på västfronten och man ville tillverka moderna plan. Den höga takten i utvecklingen av stridsflyg på konti-nenten gjorde snabbt alla svenska flygplan obsoleta. En svensk ingenjör vid namn Forssman, som arbetade på tyska Siemens-Schuckert, bistod med ritningar[9].

Prototypen till SW 15 var klar 1916. Under 1917–1918 genomfördes försök med en fast monterad Schwarzlose-kulspruta, försedd med en svensk synkroniseringsmekanism. När man provsköt på marken blev propellern dock ofta skadad.

SW 16, tänkt som ett obestyckat spanings-plan, provflögs i september 1917. SW 16 kanske var lovande, men det första exem-plaret fattade eld i luften på grund av ett bränsleläckage, med dödlig utgång. Det serie-tillverkades inte. Problemen med SW 15 och 16 ledde till att armén istället satsade på bl.a. fler Albatros B.II-plan.

Efter misslyckandena med Södertelge Werkstäder vände sig armén till flera tillverkare. Thulin fick en beställning på sju Thulin FA. Detta var ett tvåsitsigt spanings-plan med en rörlig kulspruta och radio. Dessa levererades fram till i oktober 1919. Planet var inte helt lyckat och drabbades av olyckor. Det var dock det första svenska spaningsplanet som med goda belägg var bestyckat.

Innan kriget tog slut hade Sverige tillverkat ett eget triplan, en princip som Manfred von Richthofen gjort odödlig. Till 1917 hade arméns flygunderhållsresurs, Flygkompaniets Verkstad Malmen (FVM), börjat tillverka flygplan. Man byggde ett dubbelsitsigt triplan för utbildningsändamål. Planet havererade dock, med dödlig utgång, i april 1919. Den sista flygplansanskaffningen innan krigsslutet var fyra Fokker D.IV som levererades i mars 1918. De var bestyckade med två stycken 8 mm kulsprutor. Planen var inte särskilt lyckade och hade stora kvalitetsproblem.

Medel till anskaffningen hade kommit från en insamling till ett luftförsvar för Stockholm. Planen skulle underställas chefen för IV. arméfördelningen, som ansvarade för försvaret av Stockholm, och inte Flygkompa-niet. En hangar byggdes för planen i Barkarby men den organisatoriska lösningen var inte bra. Planen kom aldrig i luften.

Man kan möjligen fråga sig varför upphandlarna inte vände sig till Frankrike, som vid denna tid hade en stor produktion av utmärkta flygplan.

AVSLUTNING

Sverige låg inte i flygutvecklingens tät år 1918. Människor som bland andra Carl Cederström och Enoch Thulin såg dock till att vi inte hamnade helt på efterkälken. I förlängningen skulle Sverige få en stor flygindustri.

Albatrosens haveri 1914 ledde till att Sverige fick en arbetshäst för flygspaningen, vilket ur många synvinklar var viktigt.

Det verkar som om Södertelge Werkstäder var de enda som hade ambitionen att följa den snabba utvecklingen i kontinentens luftstrider. Bestyckningen av Thulin K och förmågan hos SW 15 framstår med otydlighet i historien. Utrymmet för vidare forskning är avsevärt. Man kan under alla omständigheter konstatera att Sverige i ett krig med någon modern nation 1914–1918 hade haft ett hopplöst utgångläge genom bristen på jakt. Samtiden upplevde dock, med största sannolikhet, riskerna för en sådan konflikt som små och detta med rätta.

Försvarsfrågan var emellertid viktig och antalet donationer är påfallande. Det är lite svårt att se framför sig hur någon av dagens svenska miljardärer donerar till exempel en Baykar Bayraktar TB2-drönare till Försvarsmakten.

Som avslutande brasklapp infogas att beteckningarna på framförallt franska plan kan variera något i litteraturen.

 

LITTERATUR

Widfeldt, Bo & Hall, Åke, Svenska vingar 1: Svenska militära flygplan och helikoptrar 1911–1999 (Nässjö 2005).

Kampf, Hans, Skyddstruppernas flygavdelningar i Vänersborg och Boden 1916–1918 (Malmslätt 2017).

Lundström, Anders (red.) Arméflygets historia (s.l. 1997).

https://svfplhist.home.blog/div-artal/

https://fht.nu/fv_bilder_flygbas_flygplan_armen_html

---

[1] fr.wikipedia, ”Donnet-Leveque”.

[2] Farman HF.20 enligt Kampf, sid. 13.

[3] Benämndes också ”SW 10” i litteraturen.

[4] Kampf, sid. 15.

[5] fht.nu

[6] Widfelt & Hall, sid. 36.

[7] Kampf, sid. 17.

[8] Lundström, sid. 73.

[9] Lundström, sid. 53.

Nr 30 September 2026 - INNEHÅLL

 

3 Patrullbåt Typ Hugin

   Samtal med Kk O. Kärvell och P-F Grill

6 Tro, hopp och kärlek

   av Eino Tubin

11 Granatutstörning

12 Tidigt svenskt militärflyg

18 Apps tredje världskrig

20 Stridande ordnar – Tempelherrarna

24 Pansarschema SU-100

26 Thailands krig – Inledning

29 Vårdslös radarsändning 1945

31 Egyptens intervention i Jemen

35 Det tyska pansarartilleriet tar form

     av Anders Frankson

39 Germaner – Vapen och taktik

     av Magnus Glenning

43 Recension – Av Jeremy Black

45 Recension – Fortifikation

46 Bondehären och lantvärnet – ett arv från

     medeltiden

     av Jan-Olof Strandberg

Nr 29 Juni 2026 EXEMPELTEXT: Marin basering

 

MARIN BASERING

 

- Exemplen Port Arthur 1904 och Embachfloden 1704

 

 

Liaotunghalvön med den naturliga hamnen Port Arthur vid sin spets. Bilden visar japanska fartyg som skjuter in i det ryska förtöjningsområdet.

(Bild: P. Collier & Son, Wikimedia, besk. & red.)

Flottor byggs oftast för att strida till sjöss mot andra flottor. Flottor har dock vid flera tillfällen kommit att strida mot fiender som de inte var avsedda att kämpa mot – armé-förband. Den här artikeln betraktar två exempel på det senare, Port Arthur i Kina 1904 och Embachfloden i den tidens Livland 1704.

PORT ARTHUR 1904

Ryssland och Japan utkämpade ett krig över inflytande i det försvagade Kina åren 1904 och 1905. Slaget vid Tsushima i maj 1905, när den ryska Östersjöflottan hade seglat runt halva jorden för att gå under utanför Japan, är den mest kända händelsen från kriget. Innan Tsushima hade dock den avsevärda ryska Stillahavsflottan gått under.

Den ryska Stillahavsflottan hade baser i Vladivostok och Port Arthur, där Port Arthur på många sätt var den bästa. Efter några motgångar till sjöss tog fem ryska slagskepp och två kryssare skydd i Port Arthur.

 

 

Det svarta krysset markerar Port Arthur.

(Bild: LupinBot at English Wikipedia, red.)

DET JAPANSKA ANFALLET

Den inledande kartan indikerar att Port Arthur var en bra hamn, men att den hade flera taktiska nackdelar. Fientliga fartyg kunde beskjuta hamnen från flera riktningar vilket försvårade ett heltäckande kustförsvar. Utan eldledning skulle dock en sådan beskjutning bli tämligen ineffektiv. Kulle 203 var avgörande för eldledning mot den inre hamn-bassängen. Japanerna var framgångsrika till lands och inledde snart belägring av Port Arthur, som leddes av general greve Nogi.

Japanerna erövrade med stora förluster Kulle 203. En telefonlinje drogs snabbt från kullen till en batteriplats. Ett antal 28 cm haubitsar med 230-kilos pansarbrytande granater fördes fram och den japanska armén inledde sedan en strid mot den ryska flottan.

Den 5 december 1904 sänktes slagskeppet Poltava och den 7 december sjönk slagskeppet Retvizan. Den 9 december gick slagskeppen Pobeda och Peresvet samt kryssarna Pallada och Bayan till botten. Slagskeppet Sevastopol kunde ta sig in i en skyddad vik och undgick därmed att sänkas av de japanska granaterna. Fartygs-chefen, kommendörkapten Nikolai von Essen, lät dock sänka fartyget när Port Arthur till slut kapitulerade.  Den japanske amiralen Togo var mycket missnöjd med att armén och inte flottan hade sänkt de ryska fartygen.

Man kan noter kopplingarna till Sverige på den ryska sidan. Poltava är uppenbart, namnet Retvizan kom från det under slutet av 1700-talet erövrade svenska fartyget Rättvisan och von Essen var i rakt nedstigande led släkt med en karolinsk officer.

 

 

En japansk 28 cm haubits i aktion utanför Port Arthur 1904. Granaten syns i luften.

(Foto: Underwood & Underwood N.Y., Wikimedia.)

 

EMBACHFLODEN 1704

Den 3/14 maj 1704 utkämpades inom ramen för stora nordiska kriget en strid på Embachfloden (numera Emajōgi) i dagens Estland. År 1700 hade ryssarna anfallit Narva men blivit slagna. Karl XII gick sedan söderut, mot Polen. Arméförband, de starka fästningarna Narva och Dorpat samt en eskader på den stora gränssjön Peipus skulle försvara svenska Estland och Livland medan Karl XII och huvudarmén var i Polen.

Floden Embach förband Dorpat med Peipussjön.

 

(Karta: Atlas, Amsterdam 1753, sid. 109, besk. & red.)

DEN SVENSKA PEIPUSESKADERN

Efter slaget vid Narva 1700 byggde tsar Peter upp sin armé och han började snart att anfalla in mot svenska Estland. En stor offensiv inleddes under våren 1704. Den svenska Peipuseskadern, 19 mindre men bestyckade fartyg under ledning av kaptenen Jonas Hökeflycht skulle se till att ryssarna inte kunde använda Peipus som transportled.

Eskadern låg i Dorpat över vintrarna och seglade sedan cirka 30 km på Embachfloden ned till Peipus. Eskadern kunde till att börja med lösa sin uppgift, men de första dagarna i maj 1704 gick 9 000 ryssar under ledning av generalmajor Nikolai von Werden (Warden) över näset vid Peipus sydspets och till Embachfloden. Samtidigt hade 5 000 man gått på småbåtar över Peipus och lagt sig i Embachfloden. De spärrade flodens smalaste ställe med plank. Hökeflycht räknade 580 man, varav 250 infanterister.

Hökeflycht hade ingen spaning framför sin eskader och när han nådde den ryska avspärrningen inleddes en ojämn strid som slutade med en total undergång för den svenska Peipuseskadern.

När den svenska Peipuseskadern var slagen hade ryssarna fri tillgång till Peipussjön som transportled. De båda fästningarna Dorpat och Narva föll snart, och den svenska stor-makten hade tagit ett steg till mot sin under-gång.

 

 

En rysk lodja.

(Bild: Okänd, ur Sjögren, sid. 256, se nedan.)

AVSLUTNING

En flotta behöver naturligtvis en bra bas. Det finns dock många aspekter på vad som är en bra bas. Den svenska Peipuseskadern hade uppenbarligen missat frågan om möjligheten för arméförband att skära av passagen till öppet vatten. Den ryska Stillahavseskadern hade inte beaktat frågan om möjlighet till artilleribombardemang från land, där man endast kunde hitta en improviserad lösning för slagskeppet Sevastopol. Misstag i baserings-frågan kan leda till ett ”Pearl Harbor-syndrom”.

En förträfflig flotta som genom sin basering är extremt sårbar utgör inte en självklart bra investering för en nation. Minor, flyg, robotar och drönare har inte gjort saken enklare.

LITTERATUR

Ericson Wolke, Lars, Sjöslag och rysshärjningar (Stockholm 2012), sid.109–112.

Sjögren, Otto, Karl XII och hans män: Bilder från vår sjunkande storhetstid (Stockholm 1925), sid. 411–414.

Wikipedia för Port Arthur.