ROMS ERÖVRING AV SPANIEN
- 218–19
f.Kr.
Ovanstående karta betonar floden Ebro (uppe till höger) och dess bassäng, ett viktigt område på en halvö där de flesta bor längs kusterna. Större folkgrupper är inlagda. Man kan notera att Madrid inte grundades förrän på 800-talet e.Kr., då som en morisk by. Toledo fanns dock tidigt.
(Karta:Port(u*o)s,Wikimedia, besk. & red.)
Man
kanske inte alltid tänker på Spanien och Portugal som delar av Romarriket, men
de kom att bli klart viktiga delar i den romerska strukturen. Spanien och
Portugal befolkades ursprungligen av ett antal iberiska stammar. Värdet av den
iberiska halvön som handelspartner uppmärksammades snabbt av både greker och
kartager. År 500 f.Kr. hade såväl greker som kartager anlagt små kolonier längs
den spanska ostkusten, men även strax norr om Pyrenéerna och vid dagens Cadiz
på den spanska västkusten. Det växande Rom visade inget direkt intresse för den
iberiska halvön.
Efter
första puniska kriget (264–241 f.Kr.) hade Karthago förlorat Sicilien,
Sardinien och Korsika till Rom. Man inledde därför en expansion på den iberiska
halvön för att kompensera sig för förlusterna. De lokala spanska härskarna
vände sig till Rom för beskydd och Rom avtalade med Karthago om gränser för
kartagisk expansion.
Problemen
började år 221 f.Kr. när Hannibal blev chef för den kartagiska armén. Han hade
efter första puniska kriget svurit att ta revansch. Hannibal förberedde sig i
två år. Rom kunde tydligt se förberedelserna, men vidtog inga åtgärder. År 219
f.Kr. inledde han kriget genom att belägra staden Saguntum, som ägdes av
iberier. Staden föll snart och Hannibal hade ett bra brohuvud för att gå
vidare. År 218 f.Kr gick han in i dagens Frankrike, då känt som Gallien, för
att den vägen marschera mot Rom. Andra puniska kriget hade börjat.
ANDRA PUNISKA KRIGET I SPANIEN (218–202 f.Kr.)
Rom
sände snabbt två legioner till Spanien för att strida mot kvarvarande
kartagiska förband. De leddes först av Gnaeus Scipio och hans bror Publius
Scipio d.ä. Romarna var först framgångsrika, och fick därmed de iberiska
stammarnas stöd. År 215 f.Kr. sände dock Karthago fältherrarna Mago och
Hasdrubal till Spanien. Krigslyckan vände och snart såg läget mörkt ut för Rom.
Det romerska befälet hade då övertagits av Lucius Marcius, som genom skicklig
taktik kunde avvärja en katastrof.
Den 24-årige Publius Scipio d.y., senare känd som ”Africanus”, kom till Spanien med 10 000 man år 211 f.Kr. Han kunde vända trenden och de flesta spanska stammarna gick snart över till Rom. Sicpio d.y:s arbete underlättades av att kartagerna genom sin överlägsna inställning förlorade den diplomatiska kampen om stammarnas stöd. Mago var snart tillbakapressad till dagens Cadiz, som han kunde hålla till 205 f.Kr då han flydde till de Baleariska öarna.
När
striderna på den spanska fronten var över beslöt Rom att fortsatt hålla styrkor
i Spanien för att hindra kartagerna från att återvända. Man lade in permanenta
garnisoner i dagens Tarragona, Cartagena och Cadiz.
DE KELTIBERSKA KRIGEN
Efter
andra puniska kriget bildade Rom år 197 f.Kr två provinser i nordöstra Spanien.
Under 190-talet f.Kr. expanderade Rom i Spanien. ”Vaccaei” och ”Oretani” i
centrala Spanien bekämpades. Man kom också i strid med ”Lusitani” i dagens
Portugal. Städer som dagens Toledo och Jerez erövrade. De spanska stammarna
kunde förlora upp till 20 000 man i olika slag. Romarna använde olika
tekniker i sin erövring. Under anfallet mot Jerez lovande man stadens slavar
att de skulle bli fria om de revolterade. Slavarna revolterade och romarna höll
sitt ord.
De
romerska guvernörerna var dock giriga och lade grunden för uppror. När dessa
började bryta ut sändes Marcus Cato med två legioner till Spanien. Han vann
flera segrar och terroriserade sedan de besegrade. Hela befolkningen i
upproriska städer kunde säljas som slavar. År 195 f.Kr. var allt område norr
Ebro pacificerat, men Catos hårdhet hade lagt grunden för nya uppror.
År
181 f.Kr. inledde den stora folkgruppen keltibrerna (”Celtici”) det första
keltiberiska kriget. Den romerska stridsmaskinen tog dock ut sin rätt. I ett
slag förlorade keltibrerna 9 000 man och romarna 109. År 179 f.Kr. var
upproret över. Ett andra keltiberiskt krig inleddes 153 f.Kr. Keltibrerna
inledde med ett bakhåll i en tät skog i vilket romarna förlorade 6 000
man, inte helt olikt slaget i Teutoburgerskogen nästan ett par hundra år
senare. Konsuln Marcus Marcellus kunde dock med god diplomati få slut på
upproret redan följande år.
DE LUSITANISKA KRIGEN OCH VIRIATHUS
Lusitanerna,
som bestod av flera stammar, gjorde ett hårdnackat motstånd mot Rom. De hade
utnyttjat keltiberiernas uppror 153 f.Kr. och själva revolterat. Den romerske
konsulen Servius Galba slöt fred med tre av stammarna och framstod sedan som vänligt
sinnad. Galba utnyttjade sedan situationen till att slå ihjäl stammarnas
ungdomar och sälja de övriga som slavar i Gallien.
Händelseutvecklingen
inspirerade till fler uppror och 147 f.Kr. tog Viriathus (sp. Viriato)
ledningen för lusitaniernas motstånd. Han förde länge ett effektivt
gerillakrig, men blev mördad 139 f.Kr. Därefter gick frihetskampen på sparlåga.
Viriathus är idag en stor hjälte i Spanien och Portugal.
Efter Viriathus död fortsatte den romerska expansionen. Staden Numantia i norra centrala Spanien intogs efter 13 månaders belägring under år 133 f.Kr. Detta var keltiberernas sista fäste och erövringen markerade ett avgörande steg i Roms erövring av Spanien.
SLUTSTRIDEN
Sporadiska
uppror mot Rom bröt ut, men de var inte lika frekventa, starka och farliga som
tidigare. När Kristi födelse närmade sig bevarade endast ett antal mindre
områden på Spanien norra Atlantkust sitt oberoende. Bland dessa var ”Astures”
med bland annat de rikaste guldgruvorna kring Medelhavet vid Las Mèdulas, och
”Cantabria” med omfattande järngruvor.
Slutstriden
inleddes under oklara omständigheter år 29 f.Kr. År 26 f.Kr. tog kejsaren
Augustus personligen befälet över den romerska kampanjen. Ett år senare var
endast Astures kvar i striden. Efter ett illa dokumenterat men uppenbarligen
mycket hårt krig gav de upp 19 f.Kr.
Augustus
inkorporerade hela halvön i Rom. Nya provinser skapades, bland andra Baetica, som
bestod av större delen av dagens Andalusien, Lusitanien, större delen av dagens
Portugal och dagens spanska Extremadura.
EPILOG
Dagens Spanien och Portugal kom sedan att bli viktiga delar i det romerska imperiet. Ett flertal ledande romerska personer föddes i Spanien. Många romerska veteraner fick jord att bruka i Spanien och den romerska kulturen spred sig. ”romifieringen” tog fart runt 110 e.Kr.
Det finns i dag många spår av den romerska tiden på den iberiska halvön. Bland annat kan man hitta grunden till Via Agusta, en 1 500 km lång väg från Pyrenéerna till Cadiz som byggdes under kejsar Augustus tid.
Rom
skulle ha ett fast grepp om Iberiska halvön tills vandaler, sveber och alaner
gick över Pyrenéerna år 409 för att inleda en ny era i Spanien och Portugals
historia. Östrom – Bysans – hade periodvis ett grepp över delar av den spanska
östkusten, men visigoterna erövrade detta område i slutet av 500-talet.
LITTERATUR
Den
intresserade rekommenderas den omfattande artikeln på en.wikipedia där
författaren grundligt har gått igenom de romerska källorna, bl.a. Livy, och
redogör för all information som avser den romerska erövringen av Iberiska
halvön.
https://en.wikipedia.org/wiki/Roman_conquest_of_the_Iberian_Peninsula
Curchin, Leonard A., Roman Spain: Conquest and Assimilation (New York 1991), sid. 7–54.
En
nyutkommen bok som har fått bra recensioner är:
Herrero Giménez, J. J., The Roman Occupation of
Iberia: The Battles for Hispania, the Jewel in Rome’s Crown (Yorkshire
2025).
