BÖRJAN
PÅ MEDELTIDEN
- Roms
fall år 410
Epoker kan bli förvirrande. Gränserna är oftast inte knivskarpa, de regionala skillnaderna är stora, uppfattningar kan variera och argumenten kan falla annorlunda beroende vilka samhällssektorer som man betraktar. Det brukar dock råda en viss enighet om att Roms fall år 410 markerade slutet på antiken och början på medeltiden, i alla fall på den europeiska kontinenten. En del föredrar dock år 476 av anledningar som beskrivs nedan.
I Sverige var man tvungna att vänta ut vikingatiden innan medeltiden inleddes, vilket brukar dateras till år 1000, 1040, 1050 eller 1060.
ROM
Till
år 410 hade det hänt mycket med romarriket sedan man år 146 f. Kr. hade skapat
sig en stormaktsställning genom att förstöra Kartago.
Under
200-talet började folkvandringarna med germanska stammar, bland andra goter,
att påverka romarriket. År 378 hände något för Rom mycket illavarslande.
Kejsaren Valens led ett avgörande nederlag mot västgoter, som trängts söderut
av hunner, i slaget vid Adrianopel. Goterna fick dock snart boplatser i det
romerska riket.
Theodosius
I ”den store” dog år 395 som den siste att regera över hela romarriket.
Honorius blev kejsare i väst och Arcadius blev kejsare i öst.
År
410 var Rom inte längre den administra-tiva huvudstaden i väster. Huvudstaden
hade flyttats till dagens Milano 286 och till det mer lättförsvarade Ravenna
402. Rom hade dock fortfarande ett stort symbolvärde. Staden representerade
storhet och romarrikets erövringar. Den hade under 800 år aldrig intagits av
fiender. År 410 kan Rom ha haft cirka 800 000 invånare och var därmed
världens största stad.
ALARIK OCH STILICHO
Någon gång i slutet av 300-talet blev Alarik kung över västgoterna. Han påbörjade ett sökande efter nya boplatser. Alarik inledde med ett plundringståg över Balkan och dagens Grekland. När västgoterna gick in i dagens Italien möttes de av den kompetente romerske generalen Stilicho. Stilicho härstammade från vandaler, men hade gått i romersk tjänst och gjort karriär. Varken Honorius eller Arcadius var några kraftfulla ledare och Stilicho fyllde tomrummet. Han besegrade västgoterna vid Pollenza år 402 och vid Verona år 403. Stilicho hade dock tvingats att kalla hem legioner från både Gallien och Britannien för att kunna strida mot västgoterna. Därmed var dessa provinser förlorade för Rom
Stilicho
hade fiender vid hovet. Det finns olika versioner av hur komplotten lades upp,
men den slutade med att Stilicho avrättades år 408.
Den
mindre duglige Olympius tog över efter Stilicho. Han lät förfölja germaner i
romar-riket och många av dem flydde till väst-goternas armé.
Fältet
låg nu öppet för Alarik.
Stilicho på en relief i Monza-katedralen.
(Foto: Wikipedia, besk.)
ANFALLEN
Sex
veckor efter Stilichos död började Alarik att ställa krav på Honorius. Han
sände också bud till sin svåger Ataulf och anhöll om förstärkningar. Alarik
rörde sig snart västerut och gick plundrande genom Italien. Han belägrade Rom
år 408 och skar av Tibern.
När några livsmedel inte längre kom in i staden och svälten spred sig inleddes förhandlingar. Alarik kunde enligt uppgift köpas med bland annat drygt två ton guld och ett ton peppar.
Alarik
fortsatte att förhandla med Honorius om en permanent lösning, men Honorius,
sannolikt under inflytande av Olympius, kallade in fem legioner från Dalmatien,
cirka 6 000 man, för att slå Alarik. De marscherade in i ett bakhåll som Alarik
arrangerat och endast en mindre romersk styrka kom levande ur bakhållet. Även
ett försök att mobilisera alla romerska styrkor i norra Italien misslyckades.
Den samlade styrkan drog sig tillbaka till Ravenna efter ett slag vid Pisa.
Ett
rykte om att Honorius var på väg att kontraktera 10 000 hunner gjorde Alarik
förhandlingsbenägen, men Honorius avslog Alariks invit. Några 10 000
hunner skulle aldrig komma till Italien. Alarik fortsatte mot Rom och den 24 augusti
410 gjorde han sitt intåg.
Detaljerna kring stadens fall är motsägelse-fulla. En del hävdar att en förrädare öppnade en stadsport, andra att kapitulationen framkallades av svält och en källa indikerar att staden intogs genom stormning[1].
Rom plundrades under tre dagar, men plund-ringen var ”med tidens mått tämligen återhåll-sam”, inga stora massakrer genomfördes och hela befolkningen förslavades inte.
EPILOG
Efter
plundringen av Rom drog sig Alarik ned till södra Italien, där han dog samma
år. Ataulf tog över tronen och västgoterna gick sedan till dagens Frankrike,
där de år 451 slogs tillsammans med romare mot hunnerna.
Plundringen
av Rom sände chockvågor genom stora delar av den kända världen. Den var början
på slutet för det romerska riket.
Vandalerna
genomförde en betydligt värre plundring av Rom år 455. År 476 avsatte germanen
Odovacer den siste romerske kejsaren i väst och förklarade sig vara kung över
Italien.
Den
italienska halvön skulle sedan vara skådeplatsen för ett närmast oräkneligt, i
alla fall ett stort antal större och mindre krig.
Italien bildade en enhetsstat år 1861, men den sista interna freden slöts inte förrän 1929 då Italien med Lateranfördraget fick fred med Påvestaten.
LITTERATUR
Kinder,
Hermann & Hilgemann, Werner, Tidens världshistoria, Del 1 (Stockholm
1981), sid. 103 och 115.
https://en.wikipedia.org/wiki/Sack_of_Rome_(410)
[1] William Jones, Ecclesiastical
history, in a course of lectures, Vol. 1, (G. Wightman, Paternoster Row and
G. J. McCombie, Barbican, 1838), sid. 421. Via Wikipedia, Sack of Rome (410).
