EN SUMMERING AV LATINAMERIKAS FRIHETSKRIG
1810–1828
Det spanska väldet i Sydamerika. Området var förvaltningsmässigt indelat i vicekungadömen (”Virreinatos”) och generalkaptenskap (”Capitanias General”). Den tunna linjen i Brasilien visar ungefärligt den ursprungliga gränsen från 1494 mellan Portugal och Spanien i Sydamerika.
(Karta: Milenioscuro, Wikimedia.)
En
amerikansk historieprofessor lär en gång ha varnat sina studenter för studier
av Latinamerikas frihetskrig med motiveringen ”man blir bara förvirrad”. Det
kan ligga något i professorns ord, men den här artikeln är försök att skapa en
överblick över dessa krig.
Konflikterna utkämpades över en yta om cirka 18 miljoner km², vilket kan jämföras med Europas knappt elva miljoner km², under den större delen av två decennier. Bilden kompliceras ytterligare av att befrielsekrigen fördes i en något annorlunda administrativ verklighet jämfört med dagens latinamerikanska nationer. När befrielse-kampen inleddes år 1810 var Latinamerika indelat i:
Nya
Spanien, Vicekungadöme => Dagens Mexiko
Guatemala, Generalkaptenskap => De centralamerikanska staterna
Nya
Granada, Vicekungadöme => Dagens Colombia, Ecuador
och Panama
Venezuela, Generalkaptenskap => Dagens Venezuela
Peru, Vicekungadöme => Dagens Peru
Rio
de la Plata,
Vicekungadöme => Dagens Argentina, Bolivia, Paraguay och Uruguay
Chile, Generalkaptenskap => Dagens Chile
Ur
de ovanstående förvaltningsområdena uppstod statsbildningarna enligt ovan.
Områ-dena var i sin tur indelade i ”audiencias”, domstolsområden, och
”intendencias”, lägre förvaltningsområden. I en tid av bristande
kommunikationer skapade dessa lägre indel-ningar ibland en identitet som ledde
till nya nationer. Ecuador är ett exempel.
Vad
som är självständighetsår kan diskuteras. Det kan komma politiska deklarationer
som inte har någon förankring i den militära verkligheten och tvärt om kan
militära fram-gångar behöva vänta på politiska deklara-tioner.
Nedanstående årtal utgår från en ”de facto” självständighet, d.v.s. den militära realiteten.
Nation Själv- Anmärkning
ständig
1. Argentina 1810
2. Paraguay 1811
3. Chile 1818
4. Colombia 1819 Självständigt som Gran Colombia.
5. Panama 1819 Inom Gran Colombia.
6. Venezuela 1821 Inom Gran Colombia.
7.
Mexiko 1821
8.
Centralamerika 1821 Annekterat av Mexiko samma år.
9.
Ecuador 1822
10.
Peru 1824
11.
Bolivia 1825
12.
Uruguay 1828 Ockuperat av Brasilien till 1828.
SJÄLVSTÄNDIGHETSKAMPEN
Den 25 maj 1810 brukar räknas som startpunkten på Latinamerikas självständig-hetskamp. En kongress i Buenos Aires avsatte då, under ledning av Cornelio Saavedra, den spanske vicekungen av Rio de la Plata och tog själva makten. Den argentinska revolutionen var aldrig allvarligt hotad, men en lång kamp om främst Bolivia och Uruguay får konflikterna kring Argentina att verka synnerligen komplexa. Det blir dock lättare om man betraktar dessa blivande länder var och för sig.
Paraguay och Uruguay
Det otillgängliga Paraguay gick snabbt sin egen väg. År 1811 förklarade man sig självständiga från både Buenos Aires och Spanien. Teologie doktorn José Gaspar Rodríguez de Francia skulle sedan leda landet till sin död. Uruguay fick det värre. Man ville inte sortera under Buenos Aires, men området var attraktivt för Brasilien, som ockuperade Uruguay. Det krävdes många strider och brittisk medling innan brasilia-narna år 1828 drog sig tillbaka, och Uruguay blev självständigt.
Chile
Chile
låg relativt nära Peru, den spanska maktens centrum i Sydamerika.
Självständighetskampen
blev därför svår. En av befrielsekrigens eldsjälar, argentinaren José de San
Martín, kopplade dock Chile till en alternativ strategi för att besegra
Spanien.
Grunden
var att alla spanska trupper i Latinamerika måste besegras för att kontinen-ten
skulle få en stabil självständighet – inga brohuvuden för återerövring fick
finnas kvar.
Man visste också att Peru skulle bli en av de hårdaste nötterna att knäcka.
Ursprungsplanen
var att komma åt Peru från Buenos Aires via Bolivia. Att anfalla genom Bolivia
visade sig dock av flera anledningar vara svårt och San Martín beslöt sig för
att anfalla Peru via Chile istället.
I januari 1817 började San Martín gå över Anderna från Argentina och den 5 april 1818 kunde han besegra regeringstrupperna i slaget på Maipúslätten. Segern innebar Chiles befrielse och San Martín fortsatte norrut, mot Peru. I Chile behövde en del spanska motståndsfickor elimineras, men befrielsekampen i stort var över.
Colombia, Venezuela och Panama
Colombias
och Venezuelas frihetskrig är de mest komplexa i kontinentens frihetskamp.
Uppror startade i båda länderna år 1810.
Kampen
blev lång, hård och blodig men en av upprorsledarna från Venzuela, Simon
Bolívar skulle med tiden bli båda ländernas befriare. Han prövade olika strategier,
vilket skapade en något svåröverskådlig historie-skrivning, men i maj 1819 gick
Bolívar från Venezuela över Anderna och in i Colombia. Den 7 augusti 1819 vann
han en avgörande seger i slaget vid Boyacá och Colombia var
befriat.
Bolívar återvände sedan till Venezuela där han vann det avgörande slaget vid Carabobo den 24 juni 1821. Nu var även Venezuela befriat. En del motståndsfickor behövde dock elimineras i båda nationerna. De båda länderna bildade den nya nationen Gran Colombia, där även Panama, som en del av det gamla vicekungadömet Nya Granada, ingick.
Peru och Ecuador
Nu
återstod endast Peru, Ecuador och Bolivia under spanskt välde på den
sydamerikanska kontinenten. Peru var ett starkt spanskt fäste, inte minst på
grund av den kraftfulle vicekungen José Fernando de Abascal. Han dog dock år
1821 och Peru fick problem med ledarskapet. Här blir Latinamerikas
befrielsekrig återigen en komplicerad materia. Redan år 1820 hade San Martín
tagit sig sjövägen till Peru, men han kunde inte göra några avgörande framsteg
i själva Peru. Han kunde dock besegra regeringsstyrkorna i Ecuador i slaget
vid Pichinchavulkanen den 24 maj 1822 och därmed var Ecuador befriat.
Det
låsta läget i Peru ledde till att San Martín och Bolívar möttes, för första och
enda gången, i juli 1823. Den sista fasen i befrielsekampen krävde en enhetlig
ledning och San Martín drog sig tillbaka. Bolívar sände trupper till Peru och
hans general Antonio José de Sucre kunde den 9 december 1824 besegra de
peruanska regerings-styrkorna i slaget vid Ayacucho. Peru blev
självständigt.
José
Fernando de Abascal (1743–1821)
Som
vicekung i det starka Peru drog han ett tungt spanskt lass i frihetskrigen.
(Bild: Målning av Pedro Díaz, Wikimedia, beskuren.)
Bolivia
Då återstod endast Bolivia på den syd-amerikanska kontinenten. Regeringsstyrkor-na i Bolivia var starka, men splittrade. Den 1 april 1825 kunde Sucre besegra den sista regeringsarmén i Bolivia i slaget vid Tumusla. Även Bolivia var befriat. Den nya regeringen i Bolivia avstod från att gå med i ”Gran Colombia”, vilket var bittert för Simon Bolívar. För att blidka honom döpte regeringen dock sitt nya land efter honom.
Mexiko
Mexikos självständighetskamp kom inte att vecklas in i striderna på den sydamerikanska kontinenten. Upprorslågan började brinna i Mexiko City år 1808. Många upprorsledare besegrades men avgörandet fälldes när chefen för regeringstrupperna, Augustín de Iturbide, gjorde gemensam sak med den uthållige upprorsledaren Vincente Guerrero år 1821. I september samma år förklarades Mexiko självständigt, med Iturbide som kejsare.
Centralamerika
Generalkaptenskapet
Guatemala, dagens Guatemala, Honduras, El Salvador, Nicaragua och Costa Rica,
förklarade sig också självständiga i september 1821, En armé från Mexiko
övertygade dem dock om att ansluta sig till Mexiko. Den påtvingade unionen
upplöstes 1823 och man försökte hålla ihop området. Företaget var dock hopplöst
och under åren 1838–1839 bildades dagens nationer.
KOMMENTARER
Ovanstående text är en stark förenkling av den process som ledde fram till de latinamerikanska nationernas självständighet från Spanien. Den speglar dock huvuddragen i den långa kampen. Det engelskspråkiga materialet gärna skildrar processen utifrån ett latinamerikanskt perspektiv. Det vore naturligtvis intressant att betrakta frågan även från ett spanskt perspektiv. Den latin-amerikanska befrielsekampen genomfördes i en miljö där Spanien var indraget i Napoleon-krigen, framförallt 1808–1815, och tidvis ockuperat av franska trupper. Både central-regeringen och till exempel vicekungen Abascal bör ha upplevt ganska avsevärda problem under perioden.
Spanien
leddes under en stor del av tiden av kung Fernando VII. Hans huvudsakliga medel
för att hantera upproret i kolonierna var våld. Om detta var den klokaste
lösningen kan diskuteras länge. De som har fördjupat sig i befrielsekrigen
menar ofta att det fanns tidsfönster då man från spansk sida hade kunnat
förhandla fram en lösning som hade varit tillfredsställande för en majoritet i
de latinamerikanska kolonierna.
Att verkligen gå till botten med den latinamerikanska självständighetskampen är svårt. Latinamerika var splittrat längs många linjer. Ekonomi och ras var faktorer, dock av olika betydelse i olika länder. Vid ett betraktande verkar Venezuela ha varit värst utsatt för motsättningar mellan olika befolk-ningsgrupper, vilket sannolikt bidrog till att landets befrielsekamp blev extra blodig, grym och förödande.
En fråga som ständigt hängde över de latinamerikanska kolonierna var ”kreoler mot spanjorer”, människor som var födda i Amerika av spanska föräldrar respektive människor som var födda i Spanien. De senare hade monopol på den politiska makten. Den här motsättningen skapade naturligtvis ett missnöje som lätt kunde leda till självständighetstankar. Ett uppror i Bogota i Colombia i juli 1810 kan till och med spåras till att en spansk handelsman fällde en nedsättande kommentar om kreoler. Här kan man lätt tänka att spanjorerna höll sina kolonier lite väl hårt.
Fernando VII (1784–1833), spansk kung och ledare för kampen mot latinamerikansk självständighet.
(Bild: Porträtt av F. Goya, Wikimedia, beskuren.)
AVSLUTNING
En av de mest splittrande frågorna var ”enhetsstat eller federalism”. Exakt hur de nya nationerna skulle se ut var inte självklart. Det fanns många självständighetssträvanden, som ibland gick ned på regioner och till och med enskilda städer. Under befrielsekriget kom många motsättningar, till exempel mellan olika städer, i dagen vilket gjorde konflikten än mer blodig. Ett exempel är striderna mellan Santa Marta och Cartagena under Colombias frihetskrig.
Simon Bolívar var en svuren anhängare av enhetsstaten. Han insåg dock att Latin-amerika var för stort för att bilda en enda nation, vilket USA hade gjort. Bolívar ville dock ha nationer som var tillräckligt starka för att kunna stå emot spanska återerövrings-försök. Den här inställningen kontrasterade starkt mot alla de viljor som strävade efter lokal självständighet.
En annan skiljelinje var ett mer demokratiskt system kontra en absolut monarki. De fanns anhängare av båda skolorna i Latinamerika. Även Spanien svängde i frågan och införde tidvis en liberal konstitution. Under dessa perioder uppstod situationen där absolutister i Latinamerika vände sig mot den spanska liberalismen. Under andra perioder vände sig liberaler i Latinamerika mot spansk absolu-tism. Det är svårt att reda ut hela den här bilden. Sammanfattningsvis kan man konstatera att Latinamerikas revolutionärer hade mycket att kämpa mot, inte bara spanska och regeringslojala latinamerikanska trupper – den inre sammanhållningen var väl så svår.
Det
här är den sista artikeln i en serie om Latinamerikas befrielsekrig som
inleddes med nr. 7 i april 2024. Det var egentligen den här artikeln som jag
ville skriva under våren 2024. Komplexiteten i materialet var dock sådan att
den tanken måste slås ur hågen och ersättas med en genomgång av respektive
nations befrielsekrig innan en sammanfattning kunde skrivas. Slutligen framför
jag ett stort tack till Robert Ask som vänligen har provläst alla artiklar i
serien och kommit med värdefulla kommentarer.
José de San
Martín
(1778–1850)
Simon Bolívar
(1783–1830)
Antonio José de Sucre
(1795–1830)
Ovanstående tre män var centrala för Sydamerikas befrielsekrig. En av José de San Martíns viktiga insatser var att i slutet av befrielsekampen stå tillbaka och ge Simon Bolívar det övergripande befälet över de sista stridigheterna.
(Bilder: Okänd konstnär, José Toro Moreno och Okänd konstnär, Wikimedia, beskurna.)
