ARTILLERIET
VID EL ALAMEIN
- Den 23
oktober – 4 november 1942
Norra Egypten. Den svårgenomträngliga Quattrasänkan kanaliserade striderna till ett område mellan kusten och sänkan. Bilvägen från El Alamein till Kairo är 265 km. Från El Alamein till Quattra är det cirka 55 km.
(Karta: Eric Gaba & NorthNorthWest, Wikimedia, besk.
& red.)
El Alamein upplevs oftast som ett pansarslag, drygt 1 000 allierade stridsvagnar ställdes mot cirka 550 tyska och italienska. Chefen för den brittiska 8. armén, generallöjtnant Bernard Montgomery, disponerade omkring 200 000 man, tyskarna och italienarna cirka 120 000.
Den
tyska framryckningen mot Kairo hade tidigare hejdats vid slutet av Quattrasänkan,
vid en liten järnvägsstation som heter El Alamein, ”två flaggor” på arabiska.
Montgomery hade uppdraget att slå Afrikakåren och de italienska styrkorna. Efter en längre period av uppladdning, reformering och övning gick de allierade till anfall den 23 oktober 1942.
Slagfältet
var uppdelat i två delar, en nordlig sektor och en sydlig. Striderna blev
hårda, med flera tyska och italienska motanfall.
Anfallet i den södra sektorn körde fast och Montgomery beordrade förband från syd att istället anfalla norrut. Detta beslut betraktas som ett av krigshistoriens klokare drag.
Slaget avgjordes med Operation Supercharge som inleddes den 2 november. Förlusterna blev fruktansvärda på båda sidor. Den nya-zeeländska 9. pansardivisionen blev nästan utplånad, men den kunde slå en bräsch. Den brittiska 1. pansardivisionen fortsatte anfallet i bräschen.
Rommel
satte in 120 tyska och italienska stridsvagnar i ett motanfall. Man möttes i
slaget vid Aqaqirkrönet – slagets sista pansarstrid. Tyskarna led svåra
förluster varefter Rommel beordrade reträtt och den 4 november var slaget över.
I beskrivningar av slaget brukar artilleriet få ringa utrymme, trots att det
spelade en central roll, och utvecklades, närmast revolutionerades, under
ledning av Montgomery.
ARTILLERIET
När slaget vid El Alamein inleddes disponerade Montgomerys 8.
armé 908 artilleripjäser:
-
832 stycken 25-pundare
- 32 stycken 11,4 cm
- 20 stycken 14 cm
- 24 stycken 10,5 cm Priest, bandkanonvagnar
Tyskarna
och italienarna hade cirka 550 pjäser. Dessa bestod i huvudsak av lättare
fältartilleripjäser. Bland de tyska och italien-ska pjäserna fanns dock 70
medeltunga och 14 tunga pjäser[1].
De två italienska pansardivi-sionerna som deltog i slaget hade vardera en
bandkanonbataljon med 75 mm kanoner.
Inslaget av bandkanonvagnar vid El Alamein var begränsat. Till vänster den amerikanska Priest, som britterna var först med att använda. Till höger den italienska Semovente da 75/18, där kanske 30 vagnar var med i slaget. Eventuellt deltog några tyska 15 cm Geschützwagen Lorraine Schlepper (f).
(Foto: Priest: Antagligen Bukvoed. Semovente: Fat yankey 2006, Wikimedia, besk.)
De allierade hade alltså ett väsentligt övertag i antal pjäser, men det viktiga skulle bli hur man använde sitt artilleri. Den brittiske brigadgeneralen R. Bidwell sade en gång:
”8. armén hade under den här perioden [innan El Alamein] kastat alla regler om hur artilleri skall användas ut genom fönstret, och fick betala dyrt för det!”[2]
Montgomery
hade föresatt sig att reformera det allierade artilleriet. Artilleriledningen
hade tidigare varit splittrad ned till brigadnivå och ibland lägre, med som
lägst ända ned till fyra pjäser per chef. Resultatet blev
artilleribe-skjutningar med låg verkan. För att få effekt med artilleriet i ett
mål behövde de olika förbandens artilleri samordnas mot detta.
Samverkan mellan infanteri, artilleri och pansar var också ett försummat kapitel.
En
av Montgomerys första åtgärder var att tillsätta en ny arméartillerichef,
brigadgenera-len Sir Sidney Kirkman. Han hade bland annat deltagit i den stora
övningen Exercise Bumper som genomfördes i England 1941 och var en
anhängare av ett sammanhållet artilleri.
Genom
en gemensam artilleriledning skulle man kunna kraftsamla elden från 72 pjäser,
gärna fler, mot ett visst mål. De allierade förbanden var organiserade i tre armékårer,
en i norr, en i söder och pansarkåren. I praktiken skulle artillerichefen i
varje kår leda skjutandet med alla kåren pjäser inom kårens anfallsområde, och
se till att denna kraft-samlades mot det för tillfället mest kritiska målet.[3]
Att
implementera denna nya taktik krävde mycket arbete. Åtskilliga människor måste
tänka om, vilket är svårt, stabsarbetet och sambandet måste anpassas och
framförallt behövde de nya principerna övas
Den viktigaste brittiska pjäsen vid El Alamein var Ordnance QF (Quick Firing) 25-pounder, “25-pundaren”, med en kaliber om 87,6 mm, 3,45 tum. Ovanstående exemplar står på museum i Kanada.
(Foto: Nhl4hamilton, Wikimedia, besk. & red.)
ANFALLET
Klockan 21.40 den 23 oktober 1942 inleddes anfallet med den våldsammaste allierade artillerinsatsen hitintills under kriget. Det hade tagit tre år att komma fram till denna insats. Bekämpningen av tyskt och italienskt artilleri var en viktig del. Man hade genom observationer och mätningar en mycket god bild av var detta fanns. I den norra sektorn sköt man tio till tjugo granater mot varje fientlig pjäs inom räckhåll. Väderdata var centralt. Vinden kunde få en granat att hamn 700 meter fel mot ett teoretiskt nedslag.[4] En viktig uppgift var också att understödja egna minröjningsoperationer med artillerield.
Den
massiva allierade artillerielden höll ned motståndarens artilleri under en
kritisk period. Man har bedömt att kanske 75 procent av all planerad
tysk-italiensk spärreld inte kunde genomföras under inledningen av slaget. De
samlade artilleriinsatserna var också effektiva mot tyska och italienska
motanfall, där de rörliga enheterna till stor del var oskyddade. Till exempel
kunde en eldled-ningsgrupp som disponerade ett antal pjäser den 26 oktober
ensamma försvara en kritisk punkt mot ett tysk-italienskt motanfall.
Under
slagets gång förbättrades kontinuerligt den allierade förmågan att arbeta efter
de nya artilleriprinciperna. Under natten till den 29 oktober kunde ett australiensiskt
brigadanfall understödjas med 360 pjäser, i stort sett hela kårens artilleri.
Mot bakgrund av 25-pundarnas korta räckvidd krävdes omfattan-de omgrupperingar
för att klara den här typen av insatser.[5]
Sir Sidney Kirkman (1895–1982)
(Foto: Captain O'Brien, Wikimedia, besk.)
SLAGETS ERFARENHETER
Den
samverkan mellan infanteri, artilleri och pansar som Montgomery och Kirkman
hade kämpat för att uppnå kom inte helt till stånd, där pansarförbanden var de
som hade svårast för konceptet. Kirkman skrev i sin rapport efter slaget att:
”Olyckligtvis skedde aldrig att ett pansaranfall understöddes av en kraftig
förplanerad artilleriinsats”.[6]
Även Montgomery skulle sedan kritisera pansarcheferna för bristande samverkan med artilleriet.
Trots
dessa problem var artilleriet och de nya principerna för samlad och kraftsamlad
eld en förutsättning för den seger som till slut kom. Den svenske
artilleristen, forskaren och författaren Stig H. Moberg menade att: ”Ett
storskaligt frontalanfall av det slag som Montgomery genomförde hade varit
döds-dömt utan det massiva understöd som det brittiska artilleriet nu gav.” [7]
Artilleriet
var också effektivt mot det tyska pansarvärnet. Den tyske generallöjtnanten
Wilhelm Ritter von Thoma menade efter slaget att det slutliga tyska
sammanbrottet kom sedan det brittiska artilleriet hade slagit ut 50 procent av
hans pansarvärnspjäser.[8]
Källorna varierar på hur många pansarvärns-pjäser som tyskarna och italienarna
hade i slaget, från cirka 500 till drygt 1 000.
Montgomery förfogade över cirka 1 500 pansarvärnspjäser, varav över 500 var den mindre effektiva 40 mm ”2-pounder”.
Under
slaget avfyrade brittiska pjäser cirka en miljon granater. De tyska och italienska förlusterna har
bedömts till mellan 42 000 och 73 000 man, samt 500 stridsvagnar.
Siffrorna säger oss att en stor del av artilleri-elden hade en rent nedhållande
funktion.
AVSLUTNING
I
nästan vanlig ordning kan man säga, så är artilleriets roll vid El Alamein inte
särskilt uppmärksammat. Det finns många aspekter på frågan, där samtliga är
värda att beakta.
Ovanstående
artikel fokuserar på att kontrol-len över artillerielden centraliserades och
att den därmed kunde kraftsamlas till att utdela hårda slag mot fienden.
En av de många viktiga aspekter som inte behandlas ovan är övning. Utan mängder med övning, i bland annat Exercise Bumper 1941 som sedan fick sin fortsättning i öknen, hade slaget vid El Alamein i oktober-november 1942 kanske inte utfallit som en brittisk seger. Artilleriutvecklingen innan och under El Alamein blev också viktig för framtiden.
Stig H. Moberg menade avslutningsvis i sin bok att:
”El
Alamein innebar ett trendbrott för det brittiska artilleriet. Ja, man kan
nästan tala om ett fullbordat paradigmskifte.
LITTERATUR
Moberg,
Stig H., Gunfire: Brittiskt artilleri under andra världskriget
(Kungsängen 2013).
Wikipedia
för viss information om slaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar