UPPEHÅLLANDE STRID I ÖPPEN TERRÄNG
- Ett gammalt problem
En sovjetisk T-55, mycket snarlik T-54 som kom ut på förband år 1948.
(Bild: Sannolikt signaturen Beao, Wikimedia)
Hur infanteri ska föra strid i öppen terräng är ett problem som varit akut sedan flyget och pansarfordonen gjorde sin entré på slagfältet. Överstelöjtnant J. Maule och kapten M. Bruzelius reflekterade över frågan och publicerade en text i Ny Militär Tidskrift år 1950[1]. De framförda tankarna baserades på erfarenheter från en då nyligen genomförd dygnsövning i I. militärområdet, sedermera Södra militärområdet. Förutsättningarna var ”ogynnsamt luftstridsläge” och en modernt utrustad motståndare. Vid den här tiden kunde Sovjetunionen inte nämnas i klartext.
Inledningsvis konstaterade författarna att artilleri- och granatkastarelden blir effektivare i öppen terräng, men att fältarbeten kräver väldiga resurser för att bli hindrande för fienden. Rörelser under dagtid skulle vara svåra för oskyddade förband och den tid som stod till förfogande skulle vara begränsad. Eftersom risken för ”tidiga, överraskande och djupa inbrytningar är stor” behövde försvaret byggas ut på hela djupet med en gång, vilket då inte var lika viktigt i betäckt terräng.
Allt summerade till att
stridsvagnsförband var lämpligast för strid i öppen terräng. Pansarförbanden behövde
understödjas av infanteri och artilleri. Författarna konstaterade att tillgång
till banddrivna luftvärns-pjäser var en avsevärd fördel, även om det inte fanns
så många.
Rörande ledningen menade författarna
att den måste vara enhetlig för samtliga förband inom ett visst område.
Ledningen måste vidare befinna sig långt fram, på punkter där så stora delar av
stridsfältet som möjligt kunde överblickas.
STRIDEN
Infanteriets strid skulle bedrivas
”schack-ruteformigt” för att erhålla största möjliga djup. Varje ”ruta” borde
försvaras av maximalt en halv pluton. Alla pansarvärnsvapen krävde sneda
skjutriktningar för att inte bli bortskjutna i ett tidigt skede. En annan
viktig del var skenstridsställningar. Genom att ha vissa vapen i dessa
skenställningar kunde fienden bibringas uppfattningen att han stött på en
riktig försvarslinje.
Brosprängningar och mineringar kunde utnyttjas där de var stridsvagnshindrande.
Författarna ägnade stor uppmärksamhet åt tillbakaryckningar från de ursprungliga stridsställningarna. Tillbakadragandet borde i första hand genomföras under mörker, men man fick inte ge motståndaren idén att alla svenska ställningar utrymdes när mörkret började falla. Tidpunkterna för tillbakadragandet behövde varieras och man borde även göra vissa framstötar i skymningen för att ytterligare invagga motståndaren i tron att försvaret av ställningen inte hade övergivits.
Vid en tillbakaryckning var regeln att lämna en viss styrka kvar i ställningen. Författarna menade att denna styrka inte fick vara för svag. De kvarlämnade borde som minst vara utrustade med pansarvärnspjäser. Med endast närpansarvärnsvapen kunde den kvarlämna-de styrkan känna sig för svag och snabbt överge sin ställning, utan strid. Idealiskt sätt bestod de kvarlämnade avdelningarna av stridsvagnar eller bandpansarvärn med skyddstrupp. Författarna varnade för att stockningar kunde uppstå om tillbaka-dragandet till exempel var beroende av en viss bro.
Schackrutemönstret skulle rullas bakåt för att behålla djupet. Eftersom det endast borde finnas ett par skyttegrupper i varje motståndsnäste kunde det vara möjligt att röra sig bakåt även i dagsljus. Författarna såg problem med att leda den här typen av tillbakadraganden. De såg också en risk för att den främre linjen började röra sig bakåt för tidigt. Principen kallades ”tanken bakåt”, som var farlig för försvaret.
Om fienden gick till kraftfullt anfall medan svenska förband var under tillbakaryckning borde motanfall genomföras av stridsvagnsförband som understöddes av artilleri och/eller granatkastare. För att genomföra den här typen av motanfall behövdes en bas som försvarades av infanteri och pansarvärn. Motanfallsförbandet utgick från basen och skulle återvända dit efter anfallet.
Författarna
gjorde ett par skisser för att beskriva sina tankar. Fienden skulle mötas vid
stranden, helst med stridsvagnar. De svenska förhanden borde sedan successivt
dra sig tillbaka.
Längst
till höger genomförs ett överfall på fienden vid en å som omges av en skog.
AVSLUTNING OCH SUMMERING
Författarna avslutade ganska abrupt sin artikel med att understryka spaningens betydelse. Spaningspatruller med radio måste hela tiden lämnas bakom de retirerande förbanden. Under dagtid behövde spanings-förbanden stå still. Författarna påpekade att vikten av spaningen inte kom fram under fredsövningarna eftersom den sällan fick tid att verka, med andra ord att övningarna var för korta för att spaningens betydelse skulle framstå tydligt.
Vid en genomläsning av artikeln får man känslan av att striden kommer att drivas under lång tid. Författarna hade inga tids-angivelser mer än att mörker skulle utnyttjas för rörelse, vilket indikerar en tidsram om ett dygn eller mer. Författarna talade vidare om förluster, men i stort får läsaren intryck av att striden borde kunna bedrivas framgångsrikt.
Artikeln är ganska abstrakt hållen, ingen materiel preciseras särskilt noga. Det är lätt att i efterhand se den sovjetiska 1960-talsarmén framför sig, och dra slutsatsen att det svenska infanteriet var tämligen chanslöst i öppen terräng.
År 1950 var dock situationen annorlunda. Sovjetunionen hade ett stort antal stridsvagnar, där T-54 hade kommit år 1948. De tunga sovjetiska stridsvagnarna var naturligt-vis ett avgörande hot mot svenska arméstridskrafter, men det var svårt att skeppa över dem i stort antal. Den lätta spaningsstridsvagnen PT-76 hade inte kommit ut på förband år 1950, och Sovjet-unionen förlitade sig fortfarande på T-70 samt brittiska Valentine från 1940-talet som lätta vagnar. Det sovjetiska infanteriet var till stor del lastbilsburet. År 1950 hade de öppna pansarskyttefordonen BTR-40 och BTR-152 precis kommit. Svenskt artilleri hade alltså med stor sannolikhet varit en viktig faktor. De sovjetiska stridsvagnarna kunde bli av med sitt infanteri, och därmed hamna i en svår situation.
Förmodligen skulle mycket ha berott på
flyget och de sovjetiska cheferna. Om de senare hade läst sin Guderian borde de
låta sitt flyg dels spana och dels trycka ned det svenska artilleriet,
samtidigt som de själva ryckte fram med högsta fart. År 1950 hade J 29 Tunnan
precis börjat bli tillgänglig, och Sverige hade fått en högst reell möjlighet
att sätta streck i ryska planer.
J-29 Tunnan – Planet som sannolikt hade avgjort många markstrider på 1950-talet.
(Bild: The 1952 edition of the Observer's Book of Aircraft G. B.,
Wikimedia, beskuren)
LITTERATUR
Maule, J. och Bruzelius, M.,
”Uppehållande strid i öppen terräng: En studie”, i Ny Militär Tidskrft
nr 10, 1950, sid. 271–277.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar