MILITÄRHISTORISK JOURNAL

måndag 2 september 2024

Nummer 10, september 2024 - Exempeltext

STRATEGIBEGREPPET?

- En tvål i badkaret?

Begreppet ”strategi” kan ibland framstå som den kända tvålen i badkaret, ena sekunden verkar man ha ett fast grepp, men inte nästa. Den stora mängden litteratur kring frågan gör inte saken enklare. Snarast tvärt om. En stor del av strategilitteraturen har mycket att säga kring ämnet, men undviker att definiera strategi. En av nackdelarna med avsaknaden av en konkret definition är att diskussioner om strategi lätt kan bli ofokuserade. Alla deltagare i diskussionen kan antas ha sin egen uppfattning om vad strategi egentlig är och framstegen uteblir.

För att få en startpunkt kan man gå till Nationalencyklopedin på nätet, vilken förklarar ”strategi” som ”…läran om användningen av militära och andra maktmedel för att i kamp med en motståndare nå politiska mål, såväl krigsmål som andra mål…” [1] Beskrivningen är inte riktigt den handfasta definition som man kan önska sig.

EN VIDARE BESKRIVNING

Svenska Wikipedia har en uppställning som vid en första anblick verkar lovande. [2] Texten var inte försedd med någon källhänvisning. Artikelförfattaren menade att den klassiska strategins uppgift är

- ”att sammansätta armén för kriget

- att välja utgångspunkt (operationsbas) och mål (operationsföremål) för krigsrörelserna

- att bereda krigsskådeplatsen, där det låter sig göra

- att leda rörelserna och att bestämma när och var striden skall föras

- att på rätt sätt använda de vunna segrarna eller begränsa följderna av nederlag”

Uppställningen innehåller viktiga punkter, men är snarast en påminnelse om hur många fällor det finns runt strategibegreppet. Artikeln återkommer till denna uppställning i avslutningen.

STORBRITANNIENS MARINA STRATEGI

Efter en läsning av den brittiske marin-historikern Andrew Lamberts artikel ”Con-fronting Russia at Sea; the Long View (1700–1919).”[3] framstod begreppet strategi med stor klarhet för den här författaren. Lambert menade att Ryssland traditionellt har varit beroende av sin export av billiga men skrym-mande varor för att få landet finanser att fungera.

Genom att skära av denna export med marina krafter hade Storbritannien kunnat tvinga Ryssland till fred i Krimkriget.[4]

Storbritannien kunde även få Ryssland att backa tillbaka i spända situationer åren 1878 och 1884, endast genom att hota med naval blockad.[5]

Läsningen var i sig intressant, men gav också en ledtråd till definitionen av begreppet strategi. I sammanhanget erinrade sig den här författaren en konversation med en managementkonsult under 1990-talet.

Managementkonsulten kommenterade ett misslyckande med att ”De trodde att man kunde sälja alla produkter på alla marknader.” Uttalandet kan med lätthet kopplas till militär strategi. En nation kan inte angripa en motståndare på alla punkter samtidigt.

Resultatet av ett sådant försök blir en kraftsplittring som med säkerhet leder till ett misslyckande.

FÖRSLAG TILL DEFINITION

Om man låter sig inspireras av artikeln i Wikipedia samt Lamberts och management-konsultens tankar kan följande förslag till en enkel och fungerande definition av begreppet strategi inställa sig:

”Strategi är en planering för vilka stridskrafter som ska sättas

in mot vilka objekt, geografiska sådana eller andra.”

Om man definierar begreppet strategi enligt ovan så blir det åtminstone för den här författaren konkret och tydligt.

En strategidiskussion i dessa termer borde kunna föras i tillräckligt praktiska termer för att bli effektiv. Tillbuds stående stridskrafter tilldelas då olika uppgifter och fördelas till chefer. Därmed skulle den strategiska processen vara klar, tills den behöver revideras. En strategi behöver i första hand skapas på nationell nivå, eller alliansnivå om man är med i en sådan.

NÄSTA NIVÅ NEDÅT

I exemplet Stillahavskriget tilldelades Nimitz respektive MacArthur resurser och uppgifter enligt en nationell strategi. Vad hände då på denna nivå nedåt i organisationen?

Egentligen kan Nimitz och MacArthur sägas ha stått inför samma fråga som den nationella ledningen, fast i mindre skala. De behövde alltså en strategi för sina beslut i stort. I ytterligare nästa steg ställdes Nimitz och MacArthurs direkt underställa chefer inför frågan om vilka stridskrafter som skulle sättas in mot vilka objekt inom sina områden. En kompanichef som verkade inom ramen för uppdragstaktik formulerade en strategi när han fattade sitt beslut i stort. Slutresultatet blir alltså att samtliga ledningsnivåer ställs inför strategifrågan.

I sammanhanget kan noteras att även specialistfunktioner behöver strategier. Till exempel behöver artillerichefen en artilleri-strategi och generalkvartermästaren en underhållsstrategi. De här strategierna är analoga med ovanstående definition, men uttrycks i något annorlunda termer.

GRÄNSDRAGNINGEN MOT TAKTIK

Om då chefer även på låga nivåer fattar beslut av strategisk karaktär inställer sig frågan om gränsdragningen mot taktik. I sin avhandling från 2023 öppnade Lars Henåker upp frågan med meningen ” Military effects are materia-lized on the tactical level, often as engage-ments, skirmishes, manoeuvres and battles.”[6]

Strategi kan sägas handla om planering. Så fort som ett förband kommer i strid blir begreppet taktik tillämpbart. Påståendet torde vara helt giltigt upp till brigadnivå, men på ännu högre nivåer inställer sig frågor.

Om till exempel en av MacArthurs armékårer kom i hårda strider och behövde förstärkas med ytterligare en armékår bör man inte längre kunna tala om taktik. I det här fället borde man tala om en strategisk ”loop” där MacArthur behövde revidera sin ursprungliga strategi med en förstärkning av den aktuella armékåren.

GRÄNSDRAGNINGEN MOT POLITIK

Strategi gränsar nedåt mot taktik och uppåt mot politik. Politiken ger ingångsvärden till strategin genom att formulera mål. Utan tydliga strategiska mål är det med största sannolikhet omöjligt att formulera en strategi – då en strategi ska vara en plan för hur man uppnår sina mål.

Strategiska mål kan formuleras som ”anfall och ta X-nationen”, ”bekämpa Y-nationen så att de måste acceptera en ovillkorlig kapitu-lation”, ”avhåll Z-nationen från att invadera oss” eller ”försvara eget land mot Z-nationen i 14 dagar så assistans från andra nationer kan erhållas”.

När politiken har formulerat målen kan den även engagera sig i den strategiska processen. Den här typen av politisk ”micromanage-ment” är mer regel än undantag.

Beroende på politikerkvalitet blir det antingen bra eller mindre bra. Det viktiga är att politiken håller isär målformulering och enga-gemang i den strategiska processen.

Nationens ingående i allianser ser vid en första anblick ut som ett gränsdragnings-problem mellan politik och strategi.

Medlemskap i en allians skapar dock risker som ligger ovanför den militära nivån att bedöma. En alliansmedlem kan till exempel behöva delta i krig som man annars inte skulle ha deltagit i. Alliansfrågan blir alltså politisk. Denna, och angränsande frågeställningar, kan sägas skapa säkerhetspolitiken.

Allianspolitiken skapar ett ingångsvärde till den strategiska processen – där hela den överordnade strategin kan hamna i alliansens händer. Om strategin misslyckas inträder en annan politisk process – hur man ska få slut på kriget.

Det är även relevant att tala om en politisk strategi. Den avser då åtgärder med andra medel än militära.

Ibland höjs röster för att målformuleringen är en del av den strategiska processen vilket sannolikt är farligt. Man ska då försöka göra två saker samtidigt, vilket brukar vara svårt. Det kan också lätt uppstå en förvirring kring om man diskuterar mål eller medel. En successiv neddelning av de strategiska målen måste dock i enlighet med ovanstående vara en naturlig del i den strategiska processen. Till exempel Nimitz och MacArthur måste förklara för sina underlydande chefer vilka mål de förväntades uppnå, och till när – en process som måste gå hela vägen ned i organisationen.

AVSLUTNING

Den definition på ”klassisk strategi” som anfördes i början av denna artikel kan sägas ha ett antal svagheter som definition på begreppet strategi, framförallt genom att vara för vidlyftig.

”Att sammansätta armén för kriget” kan låta strategiskt, men stridskrafternas samman-sättning bör vara en produkt som kommer ur målen och den valda strategin. I praktiken torde dock frågan oftast bli hur man ska utnyttja de befintliga resurserna samt de som kan skapas i närtid. I ”Val av operationsbas och operationsföremål” har samman-ställningen sin stora poäng i understrykandet av operationsföremål. ”Att bereda krigsskådeplatsen” är naturligtvis önskvärt och torde vara en del av alla de åtgärder som en militär chef måste vidta. Att lägga in verksamheten som en del i den strategiska processen känns dock tveksamt. Samma sak gäller för ”att samla armén o.s.v.” samt ”att leda rörelserna”.

”Att bestämma när och var striden ska föras” verkar vid ett första ögonkast vara en strategisk fråga. Till att börja med kan man inte alltid avgöra frågan själv.

Frågeställningen blir då om man ska acceptera en strid eller inte. Med en lätt utvidgning av begreppet taktik blir frågan om att avstå från en strid också taktisk, och beslutet att acceptera en strid känns absolut taktisk.

”Att använda segrar eller begränsa följderna av nederlag” blir lite svårare att klassificera. Frågan verkar snarast handla om att eventuellt revidera sin strategi.

Det här var då en kort artikel om ett stort ämne. Den är skriven efter många års sökande efter en definition på begreppet strategi som man kan känna sig nöjd med, och som låter frågan sjunka långt ned i medvetandets djup. När Lamberts artikel skapade en känsla av förståelse var behovet av att skriva denna artikel stort.

Det går säkert att göra invändningar mot innehållet i artikeln. Till exempel kan det verka osmakligt att tala om strategi på lägre nivåer. Problemet kanske bara är en vanesak.

Jag är under alla omständigheter övertygad om att bra diskussioner om strategi kräver en enkel och tydlig definition på vad man talar om. Jag är också övertygad om att en tydligt formulerad strategi går att testa teoretiskt samt att en bra strategi inte går ut på att man ska ”sälja alla produkter på alla marknader”.

Ulf Sundberg, red.

LITTERATUR

- Henåker, Lars, Mastering Tactics: Exploring and measuring victory in battle. Department

of War Studies and Military History, Swedish Defence University (Stockholm 2023).

- Lambert, Andrew, ”Confronting Russia at Sea; the Long View (1700–1919). How to deter or defeat Russia – the maritime historical experience”, i Black, Jeremy (ed.), The Practice of Strategy, Fvcina di Marte 17 (s.l. 2024).

- Wikipediaartiklar enligt fotnoter.

[1] https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/strategi Läst 2024-07-17

[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Strategi Läst 2024-07-17

[3] Lambert, 2024.

[4] Lambert, 2024, sid. 320.

[5] Lambert, 2024, sid 324.

[6] Henåker, 2023, sid 14.

Nummer 10, 2024, INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Militärhistorisk journal

NUMMER 10, SEPTEMBER 2024

INNEHÅLL

3 Arthur Stille – En militärhistorisk reformator för 100 år sedan

av Lars Ericson Wolke

7 Det okända blodbadet i Stilla havet – Peleliu 1944

av Anders Frankson

13 Visst är du sjuk!

av Eino Tubin

18 Tomahawk och marin strategi

21 Slaget vid Talas 751

26 Amerikanskt strategiskt bombflyg från 1945

34 Sänkningen av HMS York 1941

36 Strategibegreppet?

40 Chiles befrielsekrig

47 Yataganklinga M/1867

ANMÄRKNING

Om inget annat anges är artiklar ovan skrivna av redaktören Ulf Sundberg.

Septemberutgåvan innehåller bland annat en påminnelse från Anders Frankson om de hårda strider som utkämpades på ögruppen Palau 1944, för nästan exakt 80 år sedan.

Ett amerikanskt jaktbombplan av typ Vought F4U Corsair från marinkåren på ett flygfält som har gjorts i ordning på Peleliu, endast två veckor efter landstigningen.

(Foto: US Navy, beskuret.)

måndag 3 juni 2024

Nummer 9, juni 2024 - Exempeltext

AMERIKANSKA FLOTTANS JETJAKTPLAN 2

- F-8 Crusader år 1957 – F-35 Lightning år 2019

FLYGPLAN	Antal	Tillverkare	I tjänst	Motor Ant. x kN	Vikt ton	Längd meter
F-8 Crusader	1 219	Vought	1957–1976	1 x 51 (80)	15	17
F-4 Phantom II	1 157	McDonnell	1960–1996	2 x 53 (79)	27	19
F-14 Tomcat	712	Grumman	1974–2006	2 x 48 (92)	34	19
F/A 18 A-D Hornet	1 480	McDonnell	1984–2019	2 x 62 (98)	30	18
F/A-18 E-F Super Hornet	632+	McDonnell	1999–	2 x 62 (98)	30	17
F-35 Lightning II	693	Lockheed	2019–	1 x 110 (178)	32	16

Vikt = Maximal startvikt. Motor: EBK inom parentes Antal = Tillverkade för flottan och Marinkåren.

Källa: en.wikipedia.

Anm: Alla bilder i denna artikel kommer från U. S. Navy, Wikimedia, om inget annat anges.

De amerikanska hangarfartygsdäcken skulle snart fyllas av F-8 Crusader. På bilden, en F-8-1 som står i begrepp att starta från USS Franklin D. Roosevelt (CVA-42) i Medelhavet den 10 mars 1960.

På bilden anar man den speciella vingkonstruktionen med bland annat klaffar på framkanten.

Föregående utgåva av Militärhistorisk journal (nr 8, maj 2024) följde den amerikanska flottans jetjaktplan från det första planet 1947 till och med F11F Tiger som kom ut på förband 1956. Koreakriget 1950–1953 hade blivit en chock för flottan då MiG-15 hade utklassat deras senaste plan, Banshee och Panther. Jämvikten kunde återställas med nya modeller, men 1955 kom MiG-19 och Sovjetunionen fick ett nytt övertag.

Det var uppenbart att USA befann sig i en svår kapplöpning med Sovjetunionen, bland annat i frågan om vem som hade det bästa jaktplanet.

I sammanhanget kan noteras att man i USA gärna skiljer på begreppen ”interceptor”, bokstavligt översatt ”uppsnappare” eller ”genskjutare”, och ”fighter” eller ”air superiority fighter”, kanske bäst översatt med ”jaktplan”. De båda uppgifterna ställde olika krav och resulterade i olika typer av flygplan. En interceptor skulle kunna stiga snabbt och sedan skjuta robot mot anfallande bombplan, ofta utom synhåll (”BVR – Beyond Visual Range”) från målet. Till skillnad från interceptorn skulle jaktplanet ha en god man-överförmåga. Behovet av två olika flyg-planstyper var kostnadsdrivande.

I sammanhanget kan konstateras att gränsen mellan en interceptor och ett jaktplan inte alltid är knivskarp. I vissa fall kan en flygplanstyp fungera i båda rollerna och skillnaden uppstår i hur piloterna övar.

CHANCE VOUGHT F-8 CRUSADER

Chance Vought hade misslyckats med utvecklingen av Cutlass (se MiJo nr 8), men man satsade hårt på att vinna den upphandling av ett dagjaktplan som flottan gick ut med 1953. Crusader ritades kring den kraftfullaste motorn som fanns att tillgå, Pratt & Whitney J57-P12.

Planet flög för första gången år 1955 och 1956 klarade det hangarfartygstesterna.

Crusader var ett jaktplan, och inte en interceptor vilket skulle visa sig vara lyckosamt.

Resultatet blev imponerade. När leveranserna kommit igång hävdade BuAer att Crusader var ”the finest fighter aircraft in the world in squadron use”.

Hastighetsrekord slogs nästan på löpande band.[1] Planet kunde komma upp i Mach 1,8.

Senare versioner fick kraftigare motorer och begränsad allväderskapacitet. Även en attackversion utvecklades.

Crusaders sattes in för att följa attackplanet A-4 Skyhawk i de första bombräderna mot Nordvietnamn 1966 och stod kvar i första linjen till 1976.

Över Nordvietnam sköt Crusaders ned 14 MiG-17 och fyra MiG-21. Alla utom två av nedskjutningarna genomfördes med AIM-9 Sidewinder. MiG-17-plan sköt ned tre Crusaders.[2]

Ovanstående siffror är inte så lättanalyserade som de verkar vid första ögonkastet. Den intresserade rekommenderas att se litteraturförteckningen och följa länken till Weavers artikel.

En viktig slutsats var dock att Crusader inte kunde mäta sig med MiG-17 i en kurvstrid.[3]

MCDONNEL F-4 PHANTOM II

Den amerikanska flottan ville att ett nytt flygplan skulle fungera både i luftförsvars- och attackrollen, samt ha lång uthållighet i luften för att skydda de amerikanska hangarfartygen mot sovjetiska bombplan.

Ekvationen var inte lätt, men McDonnell hade på eget bevåg tagit fram ett förslag som verkade attraktivt. Med J79-motorn kom planet upp i över Mach 2. Priset var att framförallt viktgränsen åter flyttades fram.

Planet flög för första gången 1958 och tre år senare var det operativt.

Phantom II hade två mans besättning eftersom man trodde att den moderna tekniken skulle skapa för mycket information för en människa att hantera. Crusader fasades snabbt ut på de tunga hangarfartygen.

Under Vietnamkriget återuppstod behovet av att strida mot jaktplan. Phantom II var i huvudsak konstruerat som en interceptor och kunde inte svänga inom MiG-17:s radie.

Crusaders eskorterade ofta Phantom II-plan på attackuppdrag[4], men trots denna rollfördelning sköt flottans Phantoms ned 38 MiG-plan och förlorade åtta i luftstrider.[5]

Phantom exporterades till många länder och den iranske majoren Hossein Khalatbari lär ha varit en av de mest framgångsrika Phantom-piloterna. Han blev dock nedskjuten av en MiG-25 PD i mars 1985.[6]

F-4 Phantom II

(Bild: Kaboldy, Wikimedia, beskuren.)

GRUMMAN F-14 TOMCAT

En F-14 A Tomcat tillhörigt divisionen VF-111

(Bild: B. Huber, Wikimedia.)

F-14 Tomcat var det första planet med den ”svanhals”-design som under en tid skulle dominera jaktplan både i öst och väst. Planet flög för första gången 1970. Flygvapnets snarlika F-15 Eagle flög 1972 och F-16 Falcon 1974. Sovjetunionen följde med Su-27 och MiG-29 som flög för första gången år 1977.

Det nya planet skulle vara en interceptor. Den viktigaste uppgiften för Tomcat-planen var att skjuta ned de sovjetiska bombplan som skulle kunna fälla nukleära robotar cirka 300 kilometer från hangarfartygsstyrkan.

Planet skulle samtidigt kunna vinna sina luftstrider mot andra jaktplan. Den brittiske författaren Christopher Chant menade att Grumman med Tomcat hade designat ”an uncompromised air superiority fighter”, med exceptionell styrningskaraktäristik från Mach 2 ned till 185 km/h. ”[7] Den variabla vingen var en viktig del i att uppnå denna egenskap.

Ett av pilotönskemålen från Vietnamkriget var bättre sikt bakåt, något som uppenbarligen täcktes in i den nya designen. Planet hade två mans besättning och var kapabelt till jakt, attack och spaning. F-14 Tomcat kom ut på förband 1974.

De första luftsegrarna för planet kom utanför Libyen. I augusti 1981 sköt två Tomcat ned två libyska Su-22 med sina AIM-9 Sidewinder. Su-22 är exportversionen av det sovjetiska attackplanet Su-17. I januari 1989 sköt man ned två libyska MiG-23 i samma område.

Antalet luftsegrar i Gulfkriget var begränsat. Bristen på framgångar berodde till stor del på att planets kraftiga AWG-9-radar kunde identifieras av irakiska jaktplan på stort avstånd varvid de drog sig tillbaka.

Tomcat föddes, liksom Crusader, ur ett misslyckande. Ett uppdrag till Grumman att göra ett hangarfartygsplan av General Dynamics F-111 hade inte gått bra[8]. Tomcat fick ärva dess TF30-motorer som inte var lämpade för jaktplan. Motorproblemen förföljde planen tills General Electrics F110 installerades istället.

Produktionen av Tomcat upphörde 1991. Dick Cheney, den amerikanske försvarsministern, såg planet som en produkt av 1960-talsteknik.

Under år 2006 hade F-14 tagits ur första linjen.

F/A-18 A–D HORNET

En F/A-18A Hornet från Gulfkriget 1991.

(Bild: Tdhla1, Wikimedia, beskuren.)

Med Hornet kommer för första gången beteckning ”F/A” – Fighter/Attack. Planet flög 1978 och kom ut på flottans förband 1984.

Den variabla vingen på F-14 Tomcat försvann av flera skäl. Funktionen tog vikt och plats som kunde användas för mer bränsle. Vidare var det svårt att montera vapen på den rörliga delen av vingen. Man ansåg för övrigt att det minskade luftmotstånd som uppnåddes med en variabel vinge nu kunde erhållas med bättre aerodynamik.

Hornet blev flottas första allvädersplan med jakt- och attackkapacitet, vilket hade uppnåtts utan att man hade kompromissat med jaktförmågan. Planet sattes för första gången in i strid år 1986 med anfall mot libyskt luftvärn. Under Gulfkriget sköt fyra Hornet-plan i stort sett samtidigt ned två MiG-21 i januari 1991. Striden tog 40 sekunder. Under Gulfkriget flög Hornet över 4 500 uppdrag och ett plan sköts ned av irakiskt flyg, sannolikt en MiG-25

F/A-18 E/F SUPERHORNET

F/A-18 E-F Super Hornet

(Bild: Newresid stephanelhernault@yahoo.fr, Wikimedia.)

Super Hornet beställdes 1992 och flög för första gången år 1995. F/A-18-beteckningen behölls för att ge kongressen en känsla av lägre risk med en utveckling av en äldre modell. Det var dock i princip ett nytt flygplan.

Planet godkändes efter 4 600 flygtimmar i test. Leveranserna började 1999 och planet var ute på flottilj 2001. Det var fortfarande ett allvädersplan som fyllde såväl interceptor- och jaktrollen som attackrollen.

När de sista F-14 Tomcat togs ur tjänst 2006 hade olika versioner av Hornet ersatt samtliga andra flygplanstyper på amerikanska hangarfartygsdäck. Flottan betraktade Super Hornet-projektet som en stor framgång. Budget och tidsplan hade hållits och planet vägde 181 kilo mindre än tillåten vikt.

Planet har i huvudsak används för anfall mot markmål i Mellanöstern, första gången 2002. I juni 2017 sköt en F/A-18E ned en syrisk Su-22, vilket var planets första luftseger. Piloten missade först med en AIM-9 Sidewinder och träffade sedan med en IM-120 under en luftstrid som varade i åtta minuter. Segern var flottans första sedan 1991 och den fösta amerikanska sedan 1999. Under 2023 har Super Hornets förstört drönare och robotar i Röda havet.

F-35 LIGHTNING II

F-35 Lightning II

(Bild: www.jsf.mil, Wikipedia, beskuren.)

Planet är ett resultat av ett internationellt samarbete. Det finns även VTOL-utförande. Projektet har dragits med de vanliga proble-men, stigande kostnader och förseningar. Det flög för första gången 2006. Marinkåren tog sina F-35B Lightning II i tjänst år 2015, flottans hangarfartygsanspassade F-35C gick ut på förband 2019. Planet antas vara kärnan i västförsvaret fram till 2070.

Maxfarten är Mach 1,6, cirka 1 900 km/h, på hög höjd och cirka 1 300 km/h på låg höjd. Trenden med ständigt stigande hastigheter bröts redan med F-18 A-D Hornet, och F-35 Lightning II återupptog alltså inte denna trend. Jaktflygare har i alla tider hyllat fart, men de som förklarar den nya trenden menar ofta att till exempel bra stridsledning istället blivit avgörande.

Lockheed Martin vann upphandlingen i konkurrens med Boeing. Beteckningen F-35 togs uppenbarligen ”ur luften”. F-35 Lightning II blev USA:s andra jaktplan i den femte generationen. Det första var flygvapnets F-22 Raptor, också utvecklat av Lockheed Martin och taget i tjänst 2005.

Definitionen på ”femte generationen” är inte knivskarp, men det kinesiska Chengdu Jian-20 tillverkat i kanske 250 exemplar, och det ryska Su-57, exklusive prototyper tillverkat i kanske 22 exemplar, räknas oftast dit.

Femte generationens plan definieras av stealth-egenskaper, hög manövrerbarhet, marschfart i överljudshastighet, flerfunktionalitet och avancerad elektronik. Dubbla stjärtfenor, vapenlagring i flygkroppen och höga kostnader är också utmärkande för dessa maskiner.

När Norman Friedman år 2016 kommenterade F-35 Lightning II menade han att det mest liknade ett äldre attackplan A-6 Intruder, som skulle ta sig förbi motståndarens försvar, snarare än att nedkämpa det. Han menade samtidigt att F-35 Lightning II sannolikt skulle var ett effektivt plan för att skydda hangarfartygsstyrkan. Genom stealth-egenskaperna borde planet kunna ta sig mycket närmare motståndarens bombplan än vad till exempel Tomcat hade kunnat göra på 1980-talet.[9]

Flottans F-35 Lightning II har ännu inte varit i strid. Israelerna använde planet i anfall mot markmål 2018–2021. I mars 2022 sköt man ned två iranska drönare vilket var Lightning II:s första luftsegrar. Amerikanska flygvapnets F-35A Lightning II deltog i anfall mot IS i norra Irak 2019.

Man kan konstatera att historien om F-35 Lightning II är långt ifrån färdigskriven.

AVSLUTNING

Tabellen nedan baseras på engelska och ryska Wikipedia med avrundade värden. Den innehåller en del komplikationer. En av de större är att enhetliga fartuppgifter är svåra att sammanställa. En riktigt komplicerande faktor uppstod i samband med F-8 Crusader. Wikipedia-artikeln angav ”Never exceed speed” (VNE) till 1 435 km/h, alltså betydligt lägre än den angivna maxfarten. För MiG-19 anges VNE till Mach 1,6. I övrigt anges VNE sällan. VNE anger den fart vid vilken planet kan få strukturella skador och där för inte bör överskridas. Frågan kan inte rätas ut inom ramen för den här artikeln, men VNE är helt klart en viktig faktor.

FLYGPLAN	I tjänst	Fart km/h Låg höjd	Fart Hög höjd	Hög höjd
				= meter
MiG-19	1955 -	?	1 450	10 000
F-8 Crusader	1957–1976	?	2 000	11 000
MiG-21	1959 -	1 300	2 200	13 000
F-4 Phantom II	1960–1996	?	2 450	12 000
MiG-23	1970–1997	1 400	2 500	?
MiG-25	1970–2022	1 300	3 000	?
F-14 Tomcat	1974–2006	?	2 500	?
MiG-31	1981 – nu	1 500	3 000	22 000
MiG-29	1983 – nu	1 500	2 450	?
F/A 18 A–D Hornet	1984–2019	?	1 900	12 000
Su-27	1985 - nu	1 400	2 500
Su-30	1992 – nu	1 350	2 100	?
F/A-18 E–F Super Hornet	1999 – nu	?	1 900	12 000
Su-34	2014 – nu	1 400	1 900	?
Su-35	2014 – nu	1 400	2 400	?
Chengdu Jian-20	2017 – nu	?	Mach 2	?
F-35 Lightning	2019 – nu	1 300	1 900	?
Su-57	2020 – nu	?	Mach 2	?

Anmärkning: Mach 2 anges som 2 135 km/h på hög höjd.

Källa: en.och ru. Wikipedia.

Tabellen är heller inte självklart enkel att analysera. Högre fart var länge bättre än lägre. Högre fart gav piloten möjligheten att komma undan en oönskad luftstrid, och möjlighet att komma i kapp en flyende fiende.

Man kan även fråga sig om en bra interceptor också kan vara ett bra jaktplan. Genom att hålla hög fart, ha en bra stridsledning och att använda sina jaktrobotar kunde Phantom II:or besegra ett antal sovjetiska jaktplan som i och för sig hade bättre förmåga i kurvstrid. Frågan är stor och den intresserade rekommenderas åter Weavers artikel (se länk i litteratur-förteckningen).

I vilken mån som den amerikanska flottan lyckades hålla undan för den sovjetiska/ryska flygplansutvecklingen fördjupas inte här. En allmän reflektion är dock att såväl Tomcat som Hornet verkar ha fyllt ett stort behov när de kom.

Inte heller frågan om fartens minskade betydelse behandlas här. För en utomstående betraktare verkar dock de ursprungliga argumenten för högre fart än motståndaren fortfarande vara giltiga, särskilt om förhållan-den som stridsledning och vapenräckvidd är lika.

Beteckningarna på amerikanska flygplan kan vara svårbegripliga och förvirrande. En förvärrande faktor är att man år 1962 gjorde om systemet. Den som vill fördjupa sig i frågan kan börja med att följa länken ”aircraft designations” nedan.