Nummer 3, december 2023 - Exempeltext:

 

FRANSK JAKT 1939–1940

 

- Fara i dröjsmål

 

 

 

I Militärhistorisk journal nr. 2 presenterades de franska jaktplan som fanns till hands vid krigsutbrottet. De var för få, och framförallt prestandamässigt underlägsna huvudmotståndaren, Messerschmitt Bf 109.

Från den 3 september, när Frankrike förklarade krig mot Tyskland, till den 22 juni 1940, när Frankrike kapitulerade, levererades tre helt nya flygplan. Ett av dem var bättre än de man hade tidigare, ett var en potentiellt värdig motståndare till Messerschmitten och det tredje var en intressant konstruktion.

 

DEWOITINE D.520

 

 

(Illustration: User:PpPachy, Wikimedia.)

Utvecklingen av Dewoitine D.520 hade inletts i september 1936. Firman var helt inställd på att vinna ett jaktplanskontrakt. I januari 1937 gick franska flygvapnet ut med en ny upphandlingsspecifikation. Kraven var bland annat 530 km/h. Dewoitine, Morane-Saulnier, Loire-Nieuport, Bloch, Arsenal och Caudron-Renault lämnade in anbud.

Fartkravet kan jämföras med att Bf 109 E gjorde 570 km/h.

Dewoitine började ta fram en prototyp. Arbetet försenades av att den franska flyg-industrin nationaliserades, men det gick sakta framåt. I april 1938 fick Dewoitine ett prototypkontrakt och i oktober 1938 flög den första prototypen. Kraven klarades och flygvapnet lade beställningar, först på 200 plan och i juni 1939 på 600 plan.

Tillverkningen gick långsammare än beräknat och den första tillverkningsserien hade olika fel, vilket medförde att den underkändes av flygvapnet. I april 1940 ansågs planet vara klart att sättas in i strid. Planet hade många fördelar, det var försett med självtätande drivmedelstankar och ett bra eldsläckningssystem, det hade en bra räckvidd och det gick snabbt att ladda om vapnen. Det var dock ett oförlåtande flygplan som var svårt att flyga.

När Dewoitine D.520 kom ut på förband i april 1940 ersatte planen de omfattande förlusterna av Morane Saulnier M.S. 406 (se MiJo nr 2). Planet blev snabbt populärt bland piloterna, trots att det var besvärligt att flyga, och bland markpersonalen. Det var långsammare än Bf 109:an, men mer manövrerbart. När den tyska offensiven kom i maj 1940 fanns det 79 stycken D.520 vid fronten. Ett stort antal levererade plan hade haft olika fel, och sänts tillbaka till fabriken. [18]

D.520 var den värdigaste motståndaren som tyskarna stötte på under kriget mot Frankrike. Ett exempel är att fänrik René Pomier Leyragues den 5 juni 1940 lyckades skjuta ned det tyska esset Werner Mölders. Några minuter senare blev Leyragues dock nedskjuten själv av en annan Bf 109.

D.520 var inte riktigt tillräckligt bra, och det kom för sent och i för litet antal.^[1]

Det tillverkades över 400 Dewoitine D.520 och de kom att bilda ryggraden i Vichyfrankrikes flygvapen. Det flög i Vichyfrankrikes strider mot de allierade i Syrien 1941 och under operation Torch, den allierade invasionen i Nordafrika, år 1942. I de senare striderna kunde sergeant Michel Madon utanför Oran skjuta ned tre C-47 transportplan och en Sea Hurricane på en dag.^[2]

ARSENAL VG-33

År 1936 ville det franska flygvapnet få fram lätta jaktplan byggda av trä för att snabbt kunna bygga upp kapaciteten i luften. Arsenal de Aéronautique byggde VG-30 för att vara med i upphandlingen, men man hade problem med motorn. Ett år senare kom 1937 års upphandlingsspecifikation ut och arbetet med VG-30 fortsatte. En prototyp flög år 1938. ”VG” stod för ingenjörerna Michel Vernisse och Jean Galtier.

Planet utvecklades till VG-33, nu med en Hispano-Suezia motor. Den nya prototypen flög i april 1939. Toppfarten var 560 km/h, endast tio km/h mindre än Bf 109. Det franska flygvapnet lade i september 1939 en order på 220 plan, som snart ökades till 1 000. Arsenal kunde snabbt börja tillverka flyg-planskropparna, men det var värre med motorerna.

Arsenal fick också kvalitetsproblem. Av de 40 plan som kunde färdigställas tog franska flygvapnet endast emot 19 fram till stilleståndet. Två maskiner kom att flyga operationellt, under de fyra sista dagarna av Frankrikes motstånd. VG-33 var snabbare än D.520. Det antas också ha kunnat stiga snabbare än D.520, även om det är svårt att hitta en uppgift på hur snabbt planet egentligen steg.

När stilleståndet ingicks stod 160 stycken VG-33 i olika stadier av färdigställande.^[3]

Marginalerna för Luftwaffe och Bf 109-piloterna var alltså relativt små. Hade kriget kommit senare, eller om Arsenal hade varit snabbare på att tillverka plan av rätt kvalitet, hade det franska motståndet i luften varit hårdare.

CAUDRON C.714 Cyclone

 

(Bild: Okänd, Wikimedia)

 

Caudron-jaktplanen inspirerades av ett flygplan som hade tävlat åren 1933–1935. Här kan man se en viss likhet med Supermarine Spitfire, men likheterna upphörde snabbt. Caudron deltog i 1936 års upphandling av ett lätt träjaktplan som skulle kunna tillverkas snabbt, till vilken man tog fram Caudron C.710.

C-710 hade en Renault-motor om 450 häst-krafter och var bestyckat med en 20 mm kanon under vardera vinge. Den första prototypen flög i juli 1936. Planet kom upp i 455 km/h, men hade dålig stigförmåga.

Caudron trodde på sin idé och fortsatte att utveckla typen. C.714 Cyclone kunde flyga i april 1938. Planet var nu beväpnat med fyra kulsprutor i stället för kanonerna.

Franska flygvapnet beställde 20 exemplar med en option på ytterligare 180 och produktionen inleddes under sommaren 1939. Uppgifterna om hur många maskiner som levererades till franska flygvapnet varierar – från 53 till 98.

Planet var för vekt och steg för långsamt, varför fransmännen förbjöd användande i fronttjänst den 25 maj, efter en vecka på förband.

Planet flög dock sitt första uppdrag den 3 juni 1949. Ett antal piloter hade flytt från Polen, och tagit sig till Frankrike. Eftersom frans-männen inte hade några andra plan att ge dem tog polackerna Caudron C.714 och flög dem. Mellan den 8 och den 11 juni förlorade polackerna nio plan i luften, med tolv bekräftade segrar. Bland de nedskjutna planen var tre Bf 109 och fem Bf 110, de övriga var Dornier-bombplan.^[4]

Planet är intressant så till vida att det var en representant för väldigt lätta jaktplan, något som skulle komma i slutet av andra världskriget, till exempel i form av Grumman F8F Bearcat. Eftersom det inte fanns tid att åtgärda planets svagheter och eftersom man inte fick fram en tillräckligt stark motor kom Caudron C.714 dock inte att skaffa sig någon plats i flygkrigshistorien.

AVSLUTNING

Den franska flygplansproduktionen låg helt enkelt i fel fas jämfört med kriget. Med ett högre tempo hade man kunnat få fram fler VG-33, vilket hade skapat problem för Luftwaffe. Med ytterligare tid kanske man hade kunnat förfina konceptet Caudron C.714, som representerade ett nytänkande inom jaktflyget.

Man kan, helt kontrafaktiskt, fråga sig om Tyskland hade vågat gå i krig med ett Frankrike som disponerade cirka ett tusen jaktplan som var i paritet med Bf 109:an. Till ekvationen ska läggas att Frankrike under första världskriget hade frambringat flygaress som var jämbördiga med friherre Manfred von Richthofen, och att historien kunde ha upprepat sig.

 

JÄMFÖRELSE	Antal	Hk	20 mm	Ksp	Max. fart vid ca 4 000 m.	Stigning minuter/till meter
TYSKLAND
Bf 109 D	235	640	-	4	470	..
Bf 109 E	850	1 100	2	2	570	6 min. (5 000 m)
FRANKRIKE
Dewoitine D.520	430	910	1	4	530 (ca)	4 min (4 000 m)
Arsenal VG-33	40	860	1	4	560 (ca)	..
Caudron C.714	90	450	-	4	490	7 min (4000 m))

 

LITTERATUR

Green, William, Fighters: Volume One (London 1960).

Ketley, Barry, French Aces of World War 2 (Osprey Aviation, Madrid 2001).

 

---

[1] Ketley, sid. 22–24 och 28 samt Green, sid. 45–49.

[2] Ketley, sid. 28.

[3] Green, sid. 20–23.

[4] Green, sid. 39–40 och Ketley, sid. 22–23.