Nummer 4, januari 2024 - Exempeltext:

 

SLAGET VID TORO 1476

 

- Striden om Spaniens framtid

 

 

 

 

Den lilla staden Toro ligger vid ”C” i Castilla y León.

(Karta: Rodriguillo, redigerad av Nnemo, Wikimedia)

 

 

Idag upplever vi Spanien som ett antal regioner enligt ovan. År 1476 var läget mer fragmenterat. Morer härskade i de sydligaste delarna, el-Andalus. Kastilien och Leon var den största staten, i dag uppdelad i ”Castillia y León” och ”Castilla – La Mancha”.

Ostkusten, med Aragonien, Katalonien och Valencia, regerades av aragonska kungar. Portugal var sedan länge ett självständigt rike.

Jämvikten var känslig, både för den dynastiska utvecklingen och för militära företag. En kung utan söner signalerade någon form av omvälvning.

När Enrique IV av Kastilien dog utan manlig tronföljare år 1474 stod en sådan för dörren. Utgången av den kommande kampen var av betydelse för Europas framtid.

PROBLEMET

Vid sin död efterlämnade Enrique IV av Kastilien en dotter, Juana. Eftersom Juana skulle behöva gifta sig uppstod frågan om med vem. Hennes make skulle grunda en ny dynasti, och ge sitt gamla hemland ett avsevärt inflytande över Kastilien.

Saken förvärrades av att Juanas faderskap diskuterades livligt. Enrique IV hade fått tillnamnet ”den impotente” av sina fiender, och ett envist rykte hävdade att den kastilian-ske stormannen Beltran de la Cueva var far till Juana. Hon fick tillnamnet ”la Beltraneja” av sina motståndare. Juana hade dock även många anhängare i Kastilien.

Enrique IV hade halvsystern Isabel. Hon hade gift sig med kronprins Fernando II av Aragonien 1469 och lanserades vid Enriques död som en motkandidat till Juana. Bilden komplicerades ytterligare av att Juanas mor kom från det portugisiska kungahuset.

När den portugisiske kungen Afonso V gifte sig med Juana 1475 var ett storkrig så gott som oundvikligt. Det fanns många intressen i konflikten, men ytterst handlade kampen om den spanska kartan, skulle Spanien enas eller skulle Kastilien tillfalla Portugal?

 Alfonso V av Portugal (1432 - 1481)

Juana av Kastilien (1462 - 1530)

Fernando II (1452 - 1516)

Isabel av Kastilien (1451 - 1504)

 

Bilder: Afonso V: av Cornelis Galle, Fernando II: av okänd, bröllopsmålning, Juana: av António de Holanda (1480–1571) och  Isabel: av okänd, bröllopsmålning. (Wikimedia, beskurna)

 

UPPTAKTEN

Afonso V hade lovat sin hustru att försvara hennes rätt till den kastilianska tronen, och i slutet av 1475 skred han till handling med cirka 5 600 ryttare och 14 000 man infanteri. Invasionen genomfördes från norra Portugal, vid floden Duero.

Han hade åtagit sig en svår uppgift. Kastilien och Aragonien hade tillsammans en befolkning som var fem gånger större än Portugals. Afonso V var helt klart beroende av stöd inifrån Kastilien om han skulle lyckas.

Krigshandlingarna hade redan inletts. Fernando II:s trupper belägrade den kastilianska staden Burgos, som var lojal mot Juana. Afonso marscherade mot Burgos och besegrade en kastiliansk styrka om 400 spjutkastare på vägen. Han ändrade sig dock och ville först säkra förbindelserna längs Duero.

Afonso V gick mot staden Zamora, där Juanistas försvarade borgen inne i staden och Fernando II belägrade borgen från den befästa staden. När Afonso V kom fram uppstod en så kallad dubbelbelägring, vilka har varit ganska ovanliga. Under tiden föll Burgos till kastilianska styrkor, vilket avsevärt sänkte både Afonso V:s och Juanas prestige. Burgos fall har betraktats som vändpunkten i konflikten. Flera inflytelserika familjer i Kastilien bytte nu sida.

Det var kallt och regnigt varför Afonso V:s trupper led svårt utanför Zamoras murar, och många deserterade. I slutet av februari hävde Afonso V belägringen av Zamora och gick till Toro för att vila. Fernando II beslöt sig för att riskera ett fältslag och rörde sig mot Toro. Afonso V accepterade utmaningen. Den 1 mars 1476 drabbade man samman.

FÖRE SLAGET

Ett antal krönikörer har bidragit till att slaget är relativt väldokumenterat. Det har också varit av stort intresse för sentida spansk och portugisisk forskning. Krönikörernas texter har lyfts fram och analyserats varför de stora linjerna framstår tydligt för eftervärlden.

Båda sidor räknade cirka 8 000 man, med cirka 3 000 ryttare och 5 000 till fot. Afonso V:s armé hade alltså reducerats avsevärt. Många dog i sjukdomar, andra deserterade och hela förband gick över till Fernando II.

Kärnan i båda arméerna var fotfolk och ryttare. Ett antal ryttare var tunga, med full rustning, och andra var lätta. Källorna sviker oss vad gäller proportionerna. Inblickarna i infanteriet är också svaga. Spjutkastare syns tydligt på Afonso V:s sida och stadsmilis syns på Fernando II:s sida.

Krönikörerna låter oss förstå att krutvapen var i bruk, och med allvarliga resultat. Begrepp som ”arkebusiärer” indikerar att det handlade om eldhandvapen, men det kan även ha rört sig om fältartilleri.

Arméerna ställde upp med infantericenter och två kavalleriflyglar. Det fanns dock tungt rytteri även i den portugisiska centern. Afonso V:s trupper hade ryggen mot floden Duero. Endast Fernando II hade en uppenbar reserv. Afonso V hade tyngden på sin vänstra flygel, där hans kompetente son João var chef. Även Fernando II hade tyngden på sin vänstra flygel. Denna uppställning skulle avsevärt påverka slagets utveckling.

Striderna inleddes i regn och dimma strax före solnedgången, som inträffade cirka klockan 19.10.

SLAGET

Slaget antas ha inletts med att Fernando II:s högerflygel, som bestod av lätt kavalleri, gick till anfall mot Afonso V:s starka vänsterflygel. En krönikör talade om grovt artilleri och finkalibriga vapen på den juanitiska sidan. Därmed skapas bilden av lätt kavalleri som anfaller mot artilleri. Anfallet gick inte bra, och Joãos rytteri attackerade och förföljde den vikande fienden. Afonso V hade därmed segrat på sin vänstra flygel.

Centerstyrkorna samt Fernando II:s vänster- och Afonso V:s högerflygel drabbade sedan samman. Det faktum att slaget utkämpades som två slag brukar förklaras med geografin, det fallande mörkret samt regn och dimma. Under skicklig ledning av kardinal Mendoza och hertigen av Alba bröts Afonso V:s motstånd. Afonso V själv flydde fältet. Någonstans under striden drog sig även Fernando II bort, möjligen sedan han nåtts av nyheten om bakslaget på sin högra flygel.

Under striden erövrades Afonso V:s huvudfana, vilket var viktigt under denna tid. De portugisiska trupperna började fly, och huvuddelen av deras förluster uppstod när flyende drunknade i floden Duero. När Fernando II:s trupper hade vunnit slaget vid sin center och på sin vänstra flygel gick striden in i ett desorganiserat stadium. Varken kardinal Mendoza eller hertigen av Alba kunde kontrollera sina trupper, som började plundra det portugisiska lägret. Under förvirringen kunde portugiserna återta sin huvudfana, vilket var ett svårt avbräck för Fernando II.

Så här långt kunde det ha gått cirka tre timmar. Medan huvudstyrkorna utkämpade sin strid försökte prins João att reorganisera sin styrka, och han lyckades relativt bra. Han kunde dra ihop sitt folk på en höjd, som kardinal Mendoza och hertigen av Alba avstod från att försöka anfalla. Fernando II:s trupper drog sig sedan tillbaka, medan prins João stannade på slagfältet. Båda sidor antas ha förlorat omkring 1 000 man i striderna.

EFTER SLAGET

Prins João gjorde sitt bästa för att reorganisera sin armé medan Fernando II arbetade på något mycket farligt för Portugal. Han avlät en stor mängd brev i vilka han beskrev sin seger vid Toro, vilket då var en halvsanning. Brevmottagarna lät sig dock övertygas och Afonso V fick problem, bland annat uteblev det franska stöd som han hade hoppats på.

Slaget vid Toro brukar betraktas som Fernandos och Isabels stora genombrott, men det gjorde inte slut på kriget. Det blev inga fler stora fältslag. Fernando II fokuserade på att betvinga de kastilianska fästen som var i Juanatrogna händer, vilket tog sin tid. Kriget mot Portugal fördes även till sjöss. Det tog till år 1479 innan freden i Alcáçovas kunde slutas mellan de båda nationerna.

AVSLUTNING

Man kan lätt få intrycket att Fernandos och Isabels enande av Spanien gick helt smärtfritt, men så var alltså inte fallet. Om slaget vid Toro hade blivit en tydlig portugisisk seger, eller bara om Fernando hade misslyckats med att övertyga omvärlden om en kastiliansk seger, kunde historien ha börjat gå i andra hjulspår.

 

Slaget vid Toro enligt en sentida målning. Scenen kan föreställa erövringen av den portugisiska huvudfanan. Enligt en krönikör fick fanbäraren båda händerna avhuggna innan kastilianarna kunde ta fanan.

(Målning: Francisco de Paula Van Halen (1814–1887) Wikimedia, beskuren.)

 

KÄLLOR

 

Previté-Orton, C. W. & Brooke , Z. N. (eds.), The Cambridge medieval history Vol. 8, The close of the Middle Ages (Cambridge 1936).

https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Toro Läst 2023-11-01. Wikipedia-artikeln är synnerligen väl genomarbetad, med beskrivningar av vad de olika krönikörerna sade.