MILITÄRHISTORISK JOURNAL : Nr 23 december 2025 EXEMPELTEXT: Sovjetiskt ledningsflyg

SOVJETISKT LEDNINGSFLYG

- En sannolikt viktig faktor

Den här artikeln är inspirerad av det faktum att förmågan till luftburen spaning och ledning, ”Airborne Early Warning and Control” (AEW&C) kan vara väl så viktig i en modern konflikt. Under kalla kriget var ett svenskt anfall mot en sovjetisk invasionsflotta ett stående tema. Det finns många fråge-tecken kring ett sådant anfall, som lyckligtvis nog aldrig rätades ut. Retroaktivt betraktan-de kan dock ha sitt givna intresse.

Under kalla kriget gjordes ett flertal illustrationer som visade svenska anfall mot en invasionsflotta. Många var, förmodligen högst medvetet, enkelt hållna. Andra var mer detaljerade. I de senare var ibland en omisskännlig Tu-95 inritad snett bakom den sovjetiska invasionsflottan.

Man kan då fråga sig hur mycket denna Tu-95:a skulle kunna påverka en strid kring invasionsflottan. Med en kraftfull radar och från hög höjd skulle den ha möjlighet att övervaka ett större område. Med en högre chef ombord samt rätt och tillräckliga kommunikationsresurser skulle den sovjeti-ska striden mot svenska sjö- och luftmål kunna ledas.

Vid en första anblick är det lätt att få stor respekt för Tu-95:an. Eftersom uppgifter om sovjetisk radar, även om äldre materiel från kalla kriget, är en bristvara blir det svårt att bottna i frågan men den här artikeln är en kort ansats.

Vid ett betraktande av de sovjetiska AEW&C-flygplanen anar man en struktur:

1. Rena AEW&C-plan.

2. Flygplan i grunden avsedda för strid på Atlanten, mot ubåtar eller hangarfartyg.

3. Den högsta ledningens plan. typiskt sett presidentens, som inte direkt skulle leda en-skilda operationer.

Vilka plan som kunde användas i vilka roller och vilka som var mest lämpade för olika roller är inte helt självklart. Nedan presenteras planen kortfattat. Avslutningsvis görs en reflektion över de olika typernas lämplighet i en invasion av Sverige.

Ämnet är inte helt lätthanterligt. Genmälen eller kompletterande artiklar välkomnas.

En av många bilder kring en möjlig invasion av Sverige.

(Bild: Flygsoldatens bok (SUF) Allm. 1964, sid. 28.)

FLYGPLANTYPERNA ÖVER TIDEN

De allierade började med flygburen strids-ledning under andra världskriget, men det verkar ha tagit något längre tid för Sovjet-unionen att utveckla konceptet. Det tunga bombplanet Tupolev Tu-95 ”Bear” kom år 1955, men det är tveksamt om någon version lämpade sig för flygande spaning och strids-ledning innan version ”RTs” kom ut på förband. Den robotbärande ”K”-versionen kom 1959 men den verkar inte ha tjänstgjort i AEW&C-rollen[1].

I denna artikel används engelsk translittera-tion, som oftast ser mest bekant ut. Nato-beteckningar anges inom citationstecken.

Tu-95RTs ”Bear D” utgjorde den enda tydliga spaningsvarianten av Tu-95. RTs var en förkortning av ryska för ”Spaning och målangivelse.”. Grunden till utvecklingen var att ryska ubåtar behövde skjuta robotar mot mål bortom sin horisont och RTs skulle då vara målangivare.

Acceptanstesterna var klara i slutet av 1964 och 53 exemplar tillverkades. Maximal flyghöjd var 14 000 meter. Planet känns igen på den päronformade radomen, som innehöll en MTsRS-1 Uspekh ”Big Bulge”. Det ryska namnet betyder ”succé”. Denna X-bandsradar antas ha haft en räckvidd om 400 km mot stora mål och 360°-kapacitet.

Planet hade också ett Arfa datalänksystem.

Tu-95RTs tjänstgjorde till det sena 1980-talet då Tu-142 tog över. RTs trängdes också ut av satelliter som tog över mycket av spanings-uppgifterna över världshaven.[2]

Tu-95 RTs, den stora radomen syns under planets buk, bakom den yttre propellern.

(Foto: US Navy mellan 1966 och 1968, Wikimeda, besk.)

Tupolev Tu-126 “Moss” var det första planet som explicit utvecklades för AEW&C-rollen. Utvecklingen inleddes 1958. Planet sågs som ett ekonomiskt sätt att få tidig varning för amerikanskt kärnvapenflyg som gick in över Sovjetunionens långa norra kust. Tu-126 togs i tjänst år 1965 och nio stycken tillverkades. Sovjetunionen låg då efter USA som hade det liknande Lockheed WV-2 ”Warning Star” sedan mitten av 1950-talet.

Tu-126 försågs med radarn Liana ”Flap Jack” Radarn saknade ”look-down”-kapacitet. Maximal flyghöjd var 10 700 meter.

Planet baserades på trafikflygplanet Tupolev Tu-114, en civil variant av Tu-95.

Tu-126 hade uppenbarligen en stark störningsförmåga. Radardetektion var en viktig del i Tu-126:s förmåga. Planet ersattes med Beriev A-50 och det sista exemplaret togs ur tjänst 1984.[3]

En Tu-126 i Litauen.

(Foto: amon goeths, Wikimedia, besk.)

Tupolev Tu-142 “Bear F” var specialiserat på marin spaning och på att jaga Natos strategiska ubåtar.

Den viktigaste elektroniska förändringen var att byta ut Uspekh-radarn mot Berkut-systemet vilket på ryska betyder ”gyllene örn”, Nato: ”Wet Eye”. Berkut var inriktat på ubåtsjakt med radar, sonar, infrarött och magnetisk avvikelse. Berkut-radarn antas också ha haft en räckvidd om cirka 400 km mot stora mål.

TU-142 fick också en omfattande utrustning för signalspaning samt Lira datalänk.

De första leveranserna godkändes 1972. MK-versionen kom 1980, med en förbättrad radar – Koshun, ”en liten hök” på ryska. En mindre serie, MZ, kom 1993, med ytterligare förbättrad elektronik.

Maximal flyghöjd är 12 000 meter. Det sista planet tillverkades 1994 och då hade 100 Tu-142 tillverkats under 26 år. Tu-142 är fort-farande i rysk tjänst.[4]

En Tu-142, högst snarlik Tu-95, i indiska färger.

(Foto: Sergey Krivchikov, 2007, Wikimedia, besk.)

Beriev A-50 ”Mainstay” utvecklades för att ersätta Tu-126. Planet är baserat på transportplanet Ilyushin Il-76 och flög för första gången 1978. Det togs i tjänst 1985 och till 1992 tillverkades 42 exemplar. A-50 motsvarar det amerikanska E-3 ”Sentry”.

Systemet Shmel (”humla”) är kärnan i elektroniken. Radarn Vega-M är kärnan i Shmel. Huvuduppgifterna är att upptäcka och leda insatser mot luft-, mark- och sjömål.

Antagen radarräckvidd är 650 km mot luftmål, 400 km mot sjömål och 300 km mot markmål, även om uppgifterna varierar. Till skillnad från radarn på Tu-126 har Vega-M ”look-down”-förmåga.

Besättning räknar 15 personer och de kan leda tio flygplan samtidigt. Systemet kan samtidigt följa 150 mål inom 230 km.

Planets maximala flyghöjd är 12 000 eller 15 500 meter, beroende på källa.

År 2003 inleddes arbetet på en moderniserad version, A-50U. Bland annat byttes analoga system ut mot digitala. De första exemplaren levererades 2011, åtta hade levererats till 2023[5].

En A-50 i indisk tjänst i maj 2009.

(Foto: Michael Sender, Wikimedia, besk.)

Iltushin Il-80 ”Maxdome” motsvarar den amerikanska presidentens Boeing E-4B NOAC (National Airborne Operations Center) och ska vara den ryske presidentens ledningsplattform i ett kärnvapenkrig. Planet flögs för första gången 1985 och togs i tjänst 1987. Fyra exemplar har tillverkats. Det är baserat på transportplanen Il-76-MF-90A.

Il-80 lär typiskt sett inte ses i några direkta operationer, men inkluderas ändå här.

Ilyushin Il-80 är tänkt att ersättas med Beriev A-100, men projektet verkar vara försenat. Elektroniken på A-100 motsvarar i stort sett den på A-50U men med en ny radar. Det nya planet gjorde sin första flygning med radarn påslagen i februari 2022.

Ilyushin Il-80, den ryske presidentens ledningsplan i kärnvapenkrig.

(Foto: Notvoronmatt 2025, Wikimedia, besk.)

INVASIONSKAKAN

Man kan då fråga sig vilka plan som kan tänkas ha eskorterat en sovjetisk invasions-flotta.

Från 1964 bör det ha varit en Tu-95RTs. Tu-126 lär inte ha varit aktuell eftersom ”look-down”-förmåga saknades.

Från 1972 skulle Sovjetunionen kunna använda en Tu-142 vid ett isolerat angrepp mot Sverige. Om invasionen skulle genom-föras inom ramen för ett storkrig kan man tänka sig att alla Tu-142 hade prioriterats till Atlanten och att det fortfarande skulle vara en Tu-95RTs.

Från 1985 skulle en Beriev A-50 ha kunnat få uppdraget.

Kartan nedan indikerar hur ett flygplan med en radar som har 400 km räckvidd och 360°-kapacitet kan täcka Östersjön.

Grunduppgifterna är att Sverige är ca 1 600 km ”högt” och att 400 km räckvidd ger 800 km i diameter.

(Karta: MS CoPilot och Ulf Sundberg.)

RADAREFFEKTIVTET

En radarräckvidd om 400 km verkar imponerande. En sådan radar på hög höjd i mitten av Östersjön skulle teoretiskt sett kunna täcka invasionsflottans seglingsväg och stora delar av Sverige. Det första problemet blir dock vädret. Sovjetisk radar antas ha opererat på X-bandet, vilket ger en hög upplösning, men som är väderkänslig. Ett regn om 5–10 mm/h kan minska räckvidden med 30–50 procent beroende på de exakta omständigheterna.[6]

Sedan tillkommer problematiken med radarmålyta. Räckvidden 400 km brukar anges för stort mål. En svensk robotbåt var ca 44 x 7 x 7 meter. Upptäcktsavståndet kan då bli mellan 250 och 400 km i klart väder.[7] Vid 250 km hade en robotbåt typ Norrköping med högsta fart drygt tre timmar kvar till sitt mål. Ett flygplan typ Viggen som flög på tio meters höjd skulle kunna upptäckas på 200–300 km. En Viggen hade då nästan elva respektive drygt 16 minuter kvar till inva-sionsflottan. Från ovanstående distanser kan vapenräckvidden räknas av, t.ex. 50 km för Viggens Robot 04E.

Ovanstående beräkningar är naturligtvis beroende av en mängd olika faktorer. Den sovjetiska radarns förmåga är kritisk, liksom havets vågstörningar och de vinklar som anfallaren närmar sig i. I ett ”best-case” scenario för ett Viggenplan kanske det hade kunnat komma ned till 80 km från det radar-bärande planet innan anfallet upptäcktes. [8]

AVSLUTNING

Det verkar då som om Sovjetunionen hade haft en väsentlig fördel i att avdela ett av sina AEW&C-plan till en invasionsflotta som seglade mot Sverige. Så länge som denna radar fungerade skulle svenska sjö- och flygstridskrafter relativt snabbt bli synliga. Hur snabbt detta skulle ske var dock beroende av många faktorer, varav en del var slumpmässiga. En av de icke-slumpmässiga faktorerna var t.ex. Viggens motmedelskapslar.

En SH 37 Viggen med motmedelskapseln KA, som användes 1972–1981, under vänster vinge. Kapselns elektronik manipulerade motståndarens radarvågor på olika sätt.

(Foto: Fae, Wikipedia, besk.)

LITTERTUR

Moore, Jason Nicholas, Soviet Strategic Bombers: The Hammer in the Hammer and the Sickle (s.l. 2018).

https://en.wikipedia.org/wiki/Tupolev_Tu-126

https://en.wikipedia.org/wiki/Tupolev_Tu-142

https://en.wikipedia.org/wiki/Beriev_A-50

https://en.wikipedia.org/wiki/Beriev_A-100

https://flyvere.dk/beriev-a-50/

[1] Moore, sid 52.

[2] Moore, sid. 59–60.

[3] en.- och ru.Wikipedia, ”Tu-126”.

[4] Moore, sid. 62–67.