söndag 1 juni 2025

NR 19 EXEMPELTEXT: Latinamerikas befrielsekrig: Summering

 

EN SUMMERING AV LATINAMERIKAS FRIHETSKRIG

                                                                1810–1828

 

 

Det spanska väldet i Sydamerika. Området var förvaltningsmässigt indelat i vicekungadömen (”Virreinatos”) och generalkaptenskap (”Capitanias General”). Den tunna linjen i Brasilien visar ungefärligt den ursprungliga gränsen från 1494 mellan Portugal och Spanien i Sydamerika.

(Karta: Milenioscuro, Wikimedia.)


En amerikansk historieprofessor lär en gång ha varnat sina studenter för studier av Latinamerikas frihetskrig med motiveringen ”man blir bara förvirrad”. Det kan ligga något i professorns ord, men den här artikeln är försök att skapa en överblick över dessa krig.

Konflikterna utkämpades över en yta om cirka 18 miljoner km², vilket kan jämföras med Europas knappt elva miljoner km², under den större delen av två decennier. Bilden kompliceras ytterligare av att befrielsekrigen fördes i en något annorlunda administrativ verklighet jämfört med dagens latinamerikanska nationer. När befrielse-kampen inleddes år 1810 var Latinamerika indelat i:


   Nya Spanien, Vicekungadöme                  => Dagens Mexiko

   Guatemala, Generalkaptenskap                => De centralamerikanska staterna

   Nya Granada, Vicekungadöme                 => Dagens Colombia, Ecuador och Panama

   Venezuela, Generalkaptenskap                 => Dagens Venezuela

   Peru, Vicekungadöme                              => Dagens Peru

   Rio de la Plata, Vicekungadöme               => Dagens Argentina, Bolivia, Paraguay och Uruguay

   Chile, Generalkaptenskap                         => Dagens Chile


Ur de ovanstående förvaltningsområdena uppstod statsbildningarna enligt ovan. Områ-dena var i sin tur indelade i ”audiencias”, domstolsområden, och ”intendencias”, lägre förvaltningsområden. I en tid av bristande kommunikationer skapade dessa lägre indel-ningar ibland en identitet som ledde till nya nationer. Ecuador är ett exempel.

Vad som är självständighetsår kan diskuteras. Det kan komma politiska deklarationer som inte har någon förankring i den militära verkligheten och tvärt om kan militära fram-gångar behöva vänta på politiska deklara-tioner.

Nedanstående årtal utgår från en ”de facto” självständighet, d.v.s. den militära realiteten.

   Nation                              Själv-             Anmärkning

                                            ständig

   1. Argentina                      1810              

   2. Paraguay                        1811

   3. Chile                             1818

   4. Colombia                      1819               Självständigt som Gran Colombia.

   5. Panama                         1819               Inom Gran Colombia.

   6. Venezuela                     1821               Inom Gran Colombia.

   7. Mexiko                          1821

   8. Centralamerika              1821               Annekterat av Mexiko samma år.

   9. Ecuador                        1822              

   10. Peru                            1824              

   11. Bolivia                         1825              

   12. Uruguay                      1828               Ockuperat av Brasilien till 1828.

 

SJÄLVSTÄNDIGHETSKAMPEN

Den 25 maj 1810 brukar räknas som startpunkten på Latinamerikas självständig-hetskamp. En kongress i Buenos Aires avsatte då, under ledning av Cornelio Saavedra, den spanske vicekungen av Rio de la Plata och tog själva makten. Den argentinska revolutionen var aldrig allvarligt hotad, men en lång kamp om främst Bolivia och Uruguay får konflikterna kring Argentina att verka synnerligen komplexa. Det blir dock lättare om man betraktar dessa blivande länder var och för sig.

Paraguay och Uruguay

Det otillgängliga Paraguay gick snabbt sin egen väg. År 1811 förklarade man sig självständiga från både Buenos Aires och Spanien. Teologie doktorn José Gaspar Rodríguez de Francia skulle sedan leda landet till sin död. Uruguay fick det värre. Man ville inte sortera under Buenos Aires, men området var attraktivt för Brasilien, som ockuperade Uruguay. Det krävdes många strider och brittisk medling innan brasilia-narna år 1828 drog sig tillbaka, och Uruguay blev självständigt.

Chile

Chile låg relativt nära Peru, den spanska maktens centrum i Sydamerika.

Självständighetskampen blev därför svår. En av befrielsekrigens eldsjälar, argentinaren José de San Martín, kopplade dock Chile till en alternativ strategi för att besegra Spanien.

Grunden var att alla spanska trupper i Latinamerika måste besegras för att kontinen-ten skulle få en stabil självständighet – inga brohuvuden för återerövring fick finnas kvar.

Man visste också att Peru skulle bli en av de hårdaste nötterna att knäcka.

Ursprungsplanen var att komma åt Peru från Buenos Aires via Bolivia. Att anfalla genom Bolivia visade sig dock av flera anledningar vara svårt och San Martín beslöt sig för att anfalla Peru via Chile istället.

I januari 1817 började San Martín gå över Anderna från Argentina och den 5 april 1818 kunde han besegra regeringstrupperna i slaget på Maipúslätten. Segern innebar Chiles befrielse och San Martín fortsatte norrut, mot Peru. I Chile behövde en del spanska motståndsfickor elimineras, men befrielsekampen i stort var över.

Colombia, Venezuela och Panama

Colombias och Venezuelas frihetskrig är de mest komplexa i kontinentens frihetskamp. Uppror startade i båda länderna år 1810.

Kampen blev lång, hård och blodig men en av upprorsledarna från Venzuela, Simon Bolívar skulle med tiden bli båda ländernas befriare. Han prövade olika strategier, vilket skapade en något svåröverskådlig historie-skrivning, men i maj 1819 gick Bolívar från Venezuela över Anderna och in i Colombia. Den 7 augusti 1819 vann han en avgörande seger i slaget vid Boyacá och Colombia var befriat.

Bolívar återvände sedan till Venezuela där han vann det avgörande slaget vid Carabobo den 24 juni 1821. Nu var även Venezuela befriat. En del motståndsfickor behövde dock elimineras i båda nationerna. De båda länderna bildade den nya nationen Gran Colombia, där även Panama, som en del av det gamla vicekungadömet Nya Granada, ingick.

Peru och Ecuador

Nu återstod endast Peru, Ecuador och Bolivia under spanskt välde på den sydamerikanska kontinenten. Peru var ett starkt spanskt fäste, inte minst på grund av den kraftfulle vicekungen José Fernando de Abascal. Han dog dock år 1821 och Peru fick problem med ledarskapet. Här blir Latinamerikas befrielsekrig återigen en komplicerad materia. Redan år 1820 hade San Martín tagit sig sjövägen till Peru, men han kunde inte göra några avgörande framsteg i själva Peru. Han kunde dock besegra regeringsstyrkorna i Ecuador i slaget vid Pichinchavulkanen den 24 maj 1822 och därmed var Ecuador befriat.

Det låsta läget i Peru ledde till att San Martín och Bolívar möttes, för första och enda gången, i juli 1823. Den sista fasen i befrielsekampen krävde en enhetlig ledning och San Martín drog sig tillbaka. Bolívar sände trupper till Peru och hans general Antonio José de Sucre kunde den 9 december 1824 besegra de peruanska regerings-styrkorna i slaget vid Ayacucho. Peru blev självständigt.

  

José Fernando de Abascal (1743–1821)

Som vicekung i det starka Peru drog han ett tungt spanskt lass i frihetskrigen.

(Bild: Målning av Pedro Díaz, Wikimedia, beskuren.)


Bolivia

Då återstod endast Bolivia på den syd-amerikanska kontinenten. Regeringsstyrkor-na i Bolivia var starka, men splittrade. Den 1 april 1825 kunde Sucre besegra den sista regeringsarmén i Bolivia i slaget vid Tumusla. Även Bolivia var befriat. Den nya regeringen i Bolivia avstod från att gå med i ”Gran Colombia”, vilket var bittert för Simon Bolívar. För att blidka honom döpte regeringen dock sitt nya land efter honom.

Mexiko

Mexikos självständighetskamp kom inte att vecklas in i striderna på den sydamerikanska kontinenten. Upprorslågan började brinna i Mexiko City år 1808. Många upprorsledare besegrades men avgörandet fälldes när chefen för regeringstrupperna, Augustín de Iturbide, gjorde gemensam sak med den uthållige upprorsledaren Vincente Guerrero år 1821. I september samma år förklarades Mexiko självständigt, med Iturbide som kejsare.

Centralamerika

Generalkaptenskapet Guatemala, dagens Guatemala, Honduras, El Salvador, Nicaragua och Costa Rica, förklarade sig också självständiga i september 1821, En armé från Mexiko övertygade dem dock om att ansluta sig till Mexiko. Den påtvingade unionen upplöstes 1823 och man försökte hålla ihop området. Företaget var dock hopplöst och under åren 1838–1839 bildades dagens nationer.


KOMMENTARER

Ovanstående text är en stark förenkling av den process som ledde fram till de latinamerikanska nationernas självständighet från Spanien. Den speglar dock huvuddragen i den långa kampen. Det engelskspråkiga materialet gärna skildrar processen utifrån ett latinamerikanskt perspektiv. Det vore naturligtvis intressant att betrakta frågan även från ett spanskt perspektiv. Den latin-amerikanska befrielsekampen genomfördes i en miljö där Spanien var indraget i Napoleon-krigen, framförallt 1808–1815, och tidvis ockuperat av franska trupper. Både central-regeringen och till exempel vicekungen Abascal bör ha upplevt ganska avsevärda problem under perioden.

Spanien leddes under en stor del av tiden av kung Fernando VII. Hans huvudsakliga medel för att hantera upproret i kolonierna var våld. Om detta var den klokaste lösningen kan diskuteras länge. De som har fördjupat sig i befrielsekrigen menar ofta att det fanns tidsfönster då man från spansk sida hade kunnat förhandla fram en lösning som hade varit tillfredsställande för en majoritet i de latinamerikanska kolonierna.

Att verkligen gå till botten med den latinamerikanska självständighetskampen är svårt. Latinamerika var splittrat längs många linjer. Ekonomi och ras var faktorer, dock av olika betydelse i olika länder. Vid ett betraktande verkar Venezuela ha varit värst utsatt för motsättningar mellan olika befolk-ningsgrupper, vilket sannolikt bidrog till att landets befrielsekamp blev extra blodig, grym och förödande.

En fråga som ständigt hängde över de latinamerikanska kolonierna var ”kreoler mot spanjorer”, människor som var födda i Amerika av spanska föräldrar respektive människor som var födda i Spanien. De senare hade monopol på den politiska makten. Den här motsättningen skapade naturligtvis ett missnöje som lätt kunde leda till självständighetstankar. Ett uppror i Bogota i Colombia i juli 1810 kan till och med spåras till att en spansk handelsman fällde en nedsättande kommentar om kreoler. Här kan man lätt tänka att spanjorerna höll sina kolonier lite väl hårt.

 

 

Fernando VII (1784–1833), spansk kung och ledare för kampen mot latinamerikansk självständighet. 

(Bild: Porträtt av F. Goya, Wikimedia, beskuren.)

AVSLUTNING

En av de mest splittrande frågorna var ”enhetsstat eller federalism”. Exakt hur de nya nationerna skulle se ut var inte självklart. Det fanns många självständighetssträvanden, som ibland gick ned på regioner och till och med enskilda städer. Under befrielsekriget kom många motsättningar, till exempel mellan olika städer, i dagen vilket gjorde konflikten än mer blodig. Ett exempel är striderna mellan Santa Marta och Cartagena under Colombias frihetskrig.

Simon Bolívar var en svuren anhängare av enhetsstaten. Han insåg dock att Latin-amerika var för stort för att bilda en enda nation, vilket USA hade gjort. Bolívar ville dock ha nationer som var tillräckligt starka för att kunna stå emot spanska återerövrings-försök. Den här inställningen kontrasterade starkt mot alla de viljor som strävade efter lokal självständighet.

En annan skiljelinje var ett mer demokratiskt system kontra en absolut monarki. De fanns anhängare av båda skolorna i Latinamerika. Även Spanien svängde i frågan och införde tidvis en liberal konstitution. Under dessa perioder uppstod situationen där absolutister i Latinamerika vände sig mot den spanska liberalismen. Under andra perioder vände sig liberaler i Latinamerika mot spansk absolu-tism. Det är svårt att reda ut hela den här bilden. Sammanfattningsvis kan man konstatera att Latinamerikas revolutionärer hade mycket att kämpa mot, inte bara spanska och regeringslojala latinamerikanska trupper – den inre sammanhållningen var väl så svår.

Det här är den sista artikeln i en serie om Latinamerikas befrielsekrig som inleddes med nr. 7 i april 2024. Det var egentligen den här artikeln som jag ville skriva under våren 2024. Komplexiteten i materialet var dock sådan att den tanken måste slås ur hågen och ersättas med en genomgång av respektive nations befrielsekrig innan en sammanfattning kunde skrivas. Slutligen framför jag ett stort tack till Robert Ask som vänligen har provläst alla artiklar i serien och kommit med värdefulla kommentarer.               

  


                   

    José de San Martín                                                         

    (1778–1850)                                                                   

 

 






  Simon Bolívar 

 (1783–1830) 

 





Antonio José de Sucre

(1795–1830)




Ovanstående tre män var centrala för Sydamerikas befrielsekrig. En av José de San Martíns viktiga insatser var att i slutet av befrielsekampen stå tillbaka och ge Simon Bolívar det övergripande befälet över de sista stridigheterna.

(Bilder: Okänd konstnär, José Toro Moreno och Okänd konstnär, Wikimedia, beskurna.)

NR 19 INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

3 August den starke – en recension

av Jeremy Black

7 Skandinavien – ett linjeskepp och en säkerhetspolitik som stannade i dockan

av Lars Ericson Wolke

11 Lyon avgjorde Missouris öde

av Anders Frankson

17 Operation Moolah

av Eino Tubin

22 Västtysklands återupprustning

Av Magnus Ullman

24 Su-27

26 Ubåtsess

31 Indiska och pakistanska kärnvapen

34 Karl XII:s amiraler: Del 9:  Operationer 1710–1711

39 Mongoliet – Upp- och nedgång

42 Latinamerikas befrielsekrig: Summering

48 Julius Caesar: Vad hände i England?

Av T G Mårtensson


NR 18 EXEMPELTEXT: Ceylons historia


CEYLONS HISTORIA

 

- I Indiens skugga

 

 

År 1620 hade portugiserna lagt under sig en stor del av Ceylon. Av de gamla kungadömena fanns endast Kandy kvar. Landbryggan till Indien antas ha försvunnit för cirka 6 000 år sedan, ungefär samtligt som Sverige och England förlorade sina landbryggor söderut. Sundet mot Indien är cirka 30 km på det smalaste stället.

 

(Karta: Tinkaer 1991, Wikimedia, redigerad.)


Ceylon, i dag Demokratiska socialistiska repu-bliken Sri Lanka, har en yta om cirka 65 000 km², d.v.s. knappt 15 procent av Sveriges cirka 450 000 km².  Landet har cirka 20 miljoner invånare. Singalesiska är ett ursprungsspråk och landet kallas Lanká på sanskrit, ett av de 22 godtagna indiska språken. Signaturen J. F. N. menade år 1906 i Nordisk familjebok att Ceylon alltid räknats som ett av de yppigaste och vackraste tropikländerna. J. F. N. menade också att ”[männen på ön hade] en vek karaktär, som dock ej alldeles saknar krigiska drag.”

Ceylon befolkades för omkring 100 000 år sedan.


FRAM TILL 1520

Tidig historia från Ceylon påminner om många andra länders tidiga historia; lokala kungar avsätter varandra, ofta i hög takt.

Ceylons hävder bjuder dock även på ett antal företagsamma kvinnor. Anula (regerade 48–44 f.Kr) är ett exempel. Hon förgiftade sin make och blev den första drottningen av Lanka.

Under 300-talet f.Kr. började tamiler flytta från södra Indien till Ceylon. De skapade kungariket Jaffa (Jaffna). Den tidigare befolkningen, singaleserna, flyttade söderut och bildade sedermera bl.a. kungariket Kandy. Kandy blev ett centrum för buddhismen. Kryddodlingen, med bland annat kanel, inleddes tidigt. Under 700-talet tog arabiska köpmän kontrollen över krydd-handeln.

Under 900-talet blev Ceylon invaderat och besegrat av Chola-imperiet som under en tid härskade i södra Indien. Invasionerna avlöste sedan varandra, där en del kom ända från Sydostasien.

En viktig del i invasionerna av Ceylon var för buddister att erövra den centrala reliken ”Buddhas tand” som förvarades på ön. Det uppstod snabbt en förvirring kring om man hade lyckats erövra originalet eller om det var en kopia som man hade lagt beslag på.


 

År 1520 dominerades Ceylon av fem inbördes stridande regenter. En del av de krig som skapade den nya kartbilden hade varat i upp till 40 år. Portugiserna hade tagit över staden Colombo.

(Karta: Nicolas Eynaud, Wikimedia.)


PORTUGISERNA KOMMER 1505–1638

År 1498 kom Vasco Da Gama till Indien. Han var då den förste europé som hittat sjövägen dit. Sju år senare kom Lourenço d’Almeida till Ceylon, som den förste europeiske besökaren i modern tid. Han insåg att de inbördes stridande regenterna skulle ha svårt att motstå en portugisisk expansion. År 1517 anlade portugiserna en fästning vid kuststaden Colombo, som hade en bra hamn, och började breda ut sig över ön. En del singaleser anpassade sig och gick över till kristendomen. Den buddhistiska majoriteten var dock missnöjd.

Portugiserna försökte att även göra sig till herrar över Kandy, men kung Vimalad-harmasuriya I besegrade dem två gånger, en gång i slaget vid Danture 1594 och en gång i slaget vid Balana 1602. Under båda kampanjerna använde Vimaladharmasuriya I en speciell taktik. Han lät portugiserna rycka långt in i Kandy under svagt motstånd. De utsattes sedan för gerillakrig och den brända jordens taktik. När de oroade portugiserna började dra sig tillbaka mot kusten samlade Vimaladharmasuriya I sina styrkor och utdelade ett dråpslag mot de svältande portugiserna. Med politiska-militära medel kunde dock portugiserna med tiden göra Kandy till en lydstat.


DANSKT MELLANSPEL 1620

I november 1618 avseglade fyra fartyg från Köpenhamn. De var örlogsfartygen David och Elefanten samt det danska ostindiska kompaniets två fartyg Christian och Köpenhamn. Jakten Öresund hade seglat redan i augusti för att förbereda huvudstyrkans ankomst till Ceylon. Den 23-årige Ove Giedde ledde huvudstyrkan. En majmorgon 1620 kom huvudstyrkan fram till Ceylon, efter en hård resa som kostat nästan hälften av besättningarna livet.

Från dansk sida hade man hoppats kunna upprätta en lönsam handel, i första hand med peppar. Giedde inledde segslitna förhand-lingar med kungen av Kandy, som i första hand ville ha stöd i en kamp mot portugiserna. Giedde var inte entusiastisk över tanken på strid med en annan europeisk nation och förhandlingarna strandade. Med tiden fick dock Giedde rätt att anlägga en befäst handelsstation vid Trincomalee på Ceylons östkust. Portugiserna motarbetade hela tiden det danska initiativet och vad som egentligen hände står inte helt klart.

Under alla omständigheter verkar dock den danska verksamheten på Ceylon inte ha utvecklats. Man kunde dock anlägga en framgångsrik handelsstation något längre norrut, vid Tranquebar på Indiens västkust.[1] 


NEDERLÄNDARNA KOMMER 1638–1796

I slutet av 1500-talet hade nederländarna börjat kolonialisera Jakarta i nuvarande Indonesien, källan till kryddhandeln. Ceylon och Goda Hoppsudden var viktiga stationer på vägen mellan Jakarta och hemlandet. Den nederländske kaptenen Joirs van Spilbergen kom till Ceylon år 1602 och Vimalad-harmasuriya I anhöll om nederländskt stöd för att bli av med portugiserna.

Nederländerna utkämpade då ett befrielsekrig mot Spanien, som då var i union med Portugal, varför tillfället var perfekt.

Alliansen blev dock fördröjd. En nederländsk flotta under amiral Adam Westerwolt angrep i januari 1638 en portugisisk flotta utanför Goa i Indien och vann en avgörande seger. Westerwolt beslutade sig sedan för att gå mot Ceylon med fem fartyg och 800 man.

Kung Rajasinghe II av Kandy slöt ett avtal med nederländarna. Nederländerna skulle se till att portugiserna försvann och i gengäld skulle man få monopol på Ceylons utrikeshandel. I maj 1638 vände sig Westerwolt med singalesiskt stöd mot det viktiga portugisiska fortet Batticaloa. I mitten av maj kapitulerade fästet och portugisernas dagar på Ceylon var räknade.

År 1656 föll Colombo efter en lång naval blockad och portugiserna förlorade sitt sista fäste, vid Jaffnapatam, år 1658.

Nederländarna kontrollerade nu hela ön, utom kungadömet Kandy. De utökade kanel- och kardemummaodlingarna och fick kryddexporten att växa. Nederländarna förföljde katoliker men störde inte buddhister, hinduer och muslimer. De beskattade dessutom befolkningen hårdare än vad portugiserna hade gjort.

 


Fästet Batticalao år 1665.

(Bild: Etsning av Johannes Waasbergen, Wikimedia.)


BRITTERNA TAR ÖVER 1815–1948

Napoleonkrigens oroligheter i Europa spillde över på Ceylon. Frankrike fick snabbt kontroll över Nederländerna och britterna oroade sig för att nederländarna skulle överlämna Ceylon till fransmännen. Sett i sammanhang med att några indiska regenter hade visat sig vara franskvänliga var perspektivet oroande för britterna.

Åren 1795 och 1796 ockuperade britterna med enkelhet de nederländska besittningarna på ön, som blev brittiska kronkolonier år 1802. Följande år invaderade britterna Kandy i ”det första kandiska kriget”. Britterna under generalmajor Hay MacDowall och överste Barbut ryckte in i Kandy på två kolonner. Framryckningen gick först bra och man kunde installera en marionettkung. Britterna mötte dock snart ett gerillakrig av samma typ som hade gäckat portugiserna. Britterna tvingades att dra sig tillbaka, och led fruktansvärda förluster under reträtten.

År 1815 gjorde britterna ett nytt försök med ”det andra kandiska kriget” och nu lyckades man erövra landet eftersom kungadömet var uppslitet av inre stridigheter. Det var nu slut med den gamla kandiska monarkin.

Britterna upptäckte att kaffe, te och gummi med fördel kunde odlas på Ceylon. Ett stort antal tamiler kom till ön för att arbeta på plantagerna. En rostsvamp gick dock hårt åt kaffeplantorna år 1873 och teodlingarna kom att dominera. En lokaldemokrati infördes år 1833 och allmän rösträtt infördes 1931, trots elitens protester.


SJÄLVSTÄNDIGHET 1948–

Delvis inspirerade av liknande rörelser i Indien grundades en självständighetsrörelse på Ceylon under 1920-talet. Rörelserna splittrades dock längs etniska och religiösa linjer. Målsättningen var ett annat problem. En del ville ha större autonomi och andra ville ha full självständighet. Ett problem lades i dagen när singaleser och tamiler drabbade samman i kravaller år 1939.

Under andra världskriget hamnade Ceylon en tid i frontlinjen. Under en japansk marinräd in i Indiska oceanen bombades Colombo den 5 april 1942. Den brittiske överbefälhavaren för den östra krigsskådeplatsen, Lord Louis Mountbatten, hade sitt högkvarter på Ceylon. Ön var vidare en viktig leverantör av gummi och livsmedel för de allierade.

I den här miljön blev det lättare att diskutera självständighet. En konstitution skisserades 1944 och allmänna val genomfördes 1947. Man lyckades få med tamilerna i en regering, vilket betraktades som en stor framgång. En tamilsk självständighetstanke hölls dock levande.


TIGRARNA

År 1976 skapades Liberation Tigers of Tamil Eelam ur tidigare tamilska organisationer. Indien bistod med vapen och utbildning fram till slutet av 1980-talet. De tamilska rörelserna led av inbördes konflikter och 1986 gick tigrarna till fullskalig attack mot en annan organisation, vars hela ledarskap dödades eller tillfångatogs.

Man kämpade även mot centralregeringen, främst med ett stort antal självmordsattacker. Tigrarna behärskade en del av norra Sri Lanka fram till 2008. En indikation på styrkan är att en utbrytargrupp ledde 7 000 soldater år 2004. Man hade även en flotta som kallades Sea Tigers och två lätta flygplan. År 2009 erövrade regeringstrupper de sista tamil-fästena, men tigrarna finns kvar som en underjordisk rörelse.[2]

 

Del av en tamilsk cykelpluton 2004.

(Foto: Qz 10, Wikimedia, beskuren.)


 

LITTERATUR

J. F. N., ”Ceylon”, i Nordisk familjebok, Nr 5 (Stockholm 1906), sp. 7–11.

Parthesius, Robert, Dutch ships in Tropical Waters: The Development of the Dutch East India Company (VOC) Shipping Network in Asia 1595–1660 (Amsterdam 2010).

Spear, Percival, A History of India, Volume 2 (Harmondsworth 1973).

Rindom, Jan, Ostindisk kompagni 1616–50 – en studie i organisation og handel (akademisk avhandling september 1995).

Wikipedia-artiklar för personer, slag m.m.



[1] Rindom, sid. 19–31.

[2] sv.wikipedia, Tamilska_befrielsetigrarna.


Nr 18 INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

3 Fullträffen för USA – M4 Sherman

av Anders Frankson

9 När Djävulen kom till skyddsrummet

av Eino Tubin

14 Stig Berglingaffären 1979

av Magnus Ullman

16 MiG-31

18 Världens längsta befästningslinje

21 Valmy 1792

26 Ceylons historia

31 Brasiliens befrielsekrig

34 Karl XI:s amiraler: Del 8 – Amiraler 1710–1711

38 Utstörning m/1987

40 Slims hanterande av risk – Del 5: Burma 1945

av T G Mårtensson

 

fredag 4 april 2025

NR 17 EXEMPELTEXT

 FRAMTIDEN SEDD 1763

- En prognos för världen 1900–1925

 

 

 


Samuel Madden (1686–1765)

 

(Bild: Målning av Philip Hussey, Wikimedia, beskuren.)

 



”Framtidsstudier” eller ”science fiction” är tidvis populärt, synbarligen mindre så i dag än på 1960-talet. Ett av de första kända exemp-len är The Reign of George VI 1900–1925: A Forecast Written in the Year 1763. Verket, cirka 200 sidor, publicerades anonymt men tillskrivs den irländske prästen Samuel Madden. Det har sedan getts ut i nya utgåvor, en 1899 med ett fylligt förord av den brittiske historikern Charles Oman, samt en svårhittad upplaga från 1972.

Boken fokuserar på krig och världspolitik. Madden var inte militär, men ordentligt påläst på samtidens och historiens militära händelser. En första genomläsning illustrerar det första problemet med framtidsstudier, det är i stort sett omöjligt att förutse de tekniska framstegen. I Maddens bok består flottorna av seglande linjeskepp och fregatter.

Arméerna är av 1700-talsmodell, likaså taktiken. Man kan möjligen ana att artilleriets betydelse på slagfältet har ökat. Den enda tekniska utveckling som föreslås i boken är en utbyggnad av det brittiska kanalsystemet, som är en viktig komponent i Storbritanniens lysande ekonomiska utveckling.


STORPOLITIKEN

Maddens beskrivning av världen år 1900 får sannolikt en del geopolitiska tänkare att nicka instämmande. De små nationerna är utplånade och några få maktblock återstår.

Ryssland och Storbritannien är de starkaste, med Frankrike som trea. Ryssland har expanderat kraftigt och lagt under sig Danmark-Norge, Sverige med Finland, Polen och Krimhalvön. Landet styrs av tsar Peter IV. I sitt förord gjorde Oman en för svensk räkning intressant reflexion: Han menade att antagandet om Norden var rimligt eftersom Gustav III ännu inte hade gjort slut på de interna slitningarna i området.

Bokens genomgående teman är att Frankrike utgjorde Storbritanniens kortsiktiga problem och Ryssland det långsiktiga. Ett direkt citat av Oman kan här vara lämpligt, på originalspråk för att inte göra förluster i översättningen: ”Russia is the bugbear of the future; unless her wings are clipped, she will dominate all Northern and Eastern Europe, and become the bully of the world.”[1]

Storbritannien är den enda stormakten som kan konkurrera med Ryssland. USA och Kanada är blomstrande kolonier och britterna kan skapa avsevärda militära resurser både till sjöss och till lands. Frankrike är på ett sätt starkt, man har bland annat erövrat Nederländerna som blir förtryckt. Frankrike lider dock av despotism, svår inre splittring och dålig ekonomi. Madden beskrev Frankrike som en nation där, fritt översatt, ”Högadeln var absoluta härskare på sina egendomar men kungens slavar, och de första att känna hans vrede” [2]. Tyskland är inte enat och till exempel kungen av Bajern är en viktig aktör. Huset Hohenzollern från Brandenburg har dock tagit över den tyska kejsarkronan från habsburgarna. Osmanska imperiet lever kvar, men är hårt pressat av Ryssland. Italien är enat, men Venedig lever med franskt stöd vidare. Spanien har erövrat Portugal och därmed Brasilien. Ett udda inslag är att Spanien har lyckats återerövra Gibraltar och även Minorca, som då var i brittiska händer. Det spanska kolonialväldet är intakt. Schweiz är den enda smånationen som kan bevara sin självständighet. Ett land som Belgien var otänkbart år 1763.

Maddens bok innehåller en hel del om brittisk inrikespolitik, där en del av bokens karaktärer kunde kännas igen. Oman ansåg att bokens ”Duke of Bedford” påminde om Thomas Pelham-Holles, hertig av Newcastle (1693–1768).[3] Historiens omdöme om Newcastle är i stort att han var expert på att vinna politisk inflytande genom mutor och röstköp men att han i övrigt inte var särskilt skicklig[4].


KRIGET

Madden målade upp Storbritanniens strategi-ska mardröm, Ryssland och Frankrike allierar sig mot britterna. Kriget inleds med en rysk subversiv kampanj mot Storbritannien, där stora mängder guld används för att hindra ett kraftfullt brittiskt uppträdande i det komman-de kriget.

Storbritannien kommer dock att räddas av George VI, vilken Oman beskrev som ”en vänligare version av Friedrich ”den store” av Preussen.

Kriget inleddes år 1901 och i stort kan det beskrivas som att den brittiska armén med enkelhet kunde besegra den franska armén. Den brittiska flottan kunde med samma enkelhet senare besegra Ryssland.

Sjökampanjen mot Ryssland har ett visst intresse från ett svenskt perspektiv. Storbritanniens avgörande drag var att våren 1920 sända hertigen av Grafton med 60 linjeskepp och 35 fregatter till Östersjön. Den ryska flottans 70 linjeskepp låg spridda i Stockholm, St. Petersburg och Köpenhamn, med sikte på en förening i Köpenhamn. 

Grafton inledde med ett anfall mot eskadern i Stockholm, som utplånades genom ett nattligt anfall med brännare. Grafton gick sedan till St. Petersburg som bombarderades under tre dagar, bombardemanget ledde till att staden utom fortifikationerna jämnades med marken. Tre tusen man landsattes för att erövra forten, vilket gick bra. Med detta lämnade Grafton Östersjön.

Tsar Peter fick sedan problem med ett uppror i Danmark och krig med Osmanska imperiet. Dessa strider hindrade Peter från vidare insatser mot Storbritannien.[5]

En reflektion är att Madden måste ha varit obekant med geografin i Östersjön. Han verkar ha antagit att både Stockholm och St. Petersburg låg lätt tillgängliga från den öppna Östersjön, vilket inte är fallet. Båda de beskrivna operationerna hade varit minst sagt svåra, om ens möjliga, att genomföra. Maddens beskrivning kan ha inspirerats av det engelska angreppet med brännare på den spanska armadan år 1588, men han skisserade också vad som skulle materialiseras i de brittiska angreppen på Köpenhamn i början av 1800-talet. Man kan också reflektera över det faktum att Madden förlade upproret mot det ryska styret till Danmark, vars ringa yta är starkt försvårande för upprorsrörelser.

Kriget kunde avslutas år 1920, med Storbritannien som klar segrare. Villkoren för fred med Ryssland var otydliga i Maddens bok, men kriget med Frankrike slutade med en total brittisk ockupation av Frankrike. Den brittiska ockupationen av Frankrike kombi-nerades med liberala reformer, vilket fick fransmännen att välkomna ockupanterna.

Oman ställde sig frågande till om den franska nationalkänslan hade kunnat utplånas så till milda grad att en främmande ockupation accepterades.[6]


EPILOG

Madden beskrev tiden från freden 1920 till 1925 i rosiga termer. Välståndet utvecklades och George VI genomförde flera reformer. Bland annat flyttades huvudstaden från det ”fula” London till en nybyggd stad i the Midlands, centrala England med dagens Birmingham som största ort. Den nya huvudstaden kallades Stanley och byggdes med full symmetri enligt klassiska tankar. George VI instiftade också nya akademier, bland annat för konst och litteratur.


AVSLUTNING

Framtidsstudier är svåra att genomföra men intressanta. De kan tänkas säga mer om författaren och hans tid än om den framtid som de ska beskriva. Det grundläggande problemet är att vi inte vet vilka vetenskapliga upptäckter vi kommer att göra i framtiden, vilket har uppmärksammats av bland andra Karl G. Popper. För varje gång som vi gör en ny upptäckt vidgas dock våra horisonter och nya fenomen kan framstå som möjliga även om de ännu inte kan realiseras. Madden fattade pennan år 1763. James Watt hade då precis inlett sitt arbete kring ångan, och man kan inte förebrå Madden för att inte ha insett vad som låg runt hörnet. Teknologiskt var Madden alltså illa ute.

Rent politiskt blir frågan något enklare, men inte mycket. Den politiska utvecklingen har visat sig vara klart beroende av vilka personer som dyker upp på arenan, och det är väl så svårt att förutspå. I dag kan vi förvånas över att Madden såg både de brittiska och de spanska koloniernas fortbestånd som en självklarhet. I historiens backspegel kan vi se att antagandet kanske inte var så dåligt. Med en något annorlunda politik från kolonial-makterna kanske någon form av band hade kunnat upprätthållas.

Maddens antagande om att ”stora fiskar äter små fiskar” i världspolitiken är väldigt logiskt, och har på senare tid understötts av till exempel Robert Michels ”järnlag” om oligarki, som stipulerade att all makt med tiden kommer att koncentreras till ett fåtal händer.[7]

Före 1914 låg det mycket i vad Madden hade förespått, även om mängden små nationer var större än vad han hade trott. För tillfället, när Europa har 50 självständiga nationer, har han helt fel. Framtidsstudier kommer alltså att bli beroende av när man dömer av deras slut-satser.

Vad gäller den brittiska regentlängden var Madden logisk. Han skrev sitt verk år 1763, då George III (regerade 1760–1820) var ny på den brittiska tronen. Det skulle alltså inte vara orealistiskt att ha en George VI på tronen 1900–1925. I verkligheten blev det Victoria, Edward VII och George V som regerade under de aktuella åren. George VI skulle komma först år 1936, och regera till 1952.

I stort måste man ge Madden en eloge för hans verk. Att anlägga ett världsperspektiv och en lång tidssikt är modigt, och man måste då förlåta mindre misstag som till exempel bristande rekognosering av Finska vikens inre vatten.

Rörande Frankrike som det stora kortsiktiga problemet för Storbritannien är slutsatsen inte sensationell, och bekräftades i stort sett fram till dess att Edward VII ingick L'Entente cordiale med Frankrike år 1904. Maddens stora miss var att räkna bort ett enat Tyskland, mot vilket ententen vände sig. Vad man ska tycka om Maddens synpunkter på Ryssland ligger i betraktarens öga.

 

 


Ett exemplar av Maddens verk finns på University of California. Detta exemplar är nu digitaliserat.


 

 

LITTERATUR

 

Madden, Samuel (tillskriven), The reign of George VI. 1900–1925; a forecast written in the year 1763, återpublicerad av Oman, Charles (London 1899).

 

https://archive.org/details/reignofgeorgevi100maddrich/mode/2up

https://archive.org/details/reignofgeorgevi100maddrich/page/60/mode/2up?view=theater

 



[1] Oman, sid. viii–ix.

[2] Madden, sid. 104.

[3] Oman, sid. xv.

[4] Wikipedia.

[5] Madden, sid. 70–71 samt 87.

[6] Oman, sid. ix.

[7] Robert Michels, Political Parties (Original, Tyskland 1911).


NR 17 INNEHÅLLSFÖRTECKNING

3 Panzer IV

av Anders Frankson

8 Kamikazedjur

av Eino Tubin

13 Wennerström

av Magnus Ullman

15 Osei Kofi Tutu – Ghanas Napoleon

18 De svenska och ryska Östersjöflottorna 1914

22 MiG-29 ”Fulcrum”

25 Karl XII:s amiraler Del 7: Svenska flottans operationer 1701–1709

32 Framtiden sedd 1763

36 Centralamerikas befrielse

42 Slims hanterande av risk – Del 4: Imphal och Kohima

av T G Mårtensson

50 Störsändning: AN ALQ-55