DEN FÖRSTE MINGKEJSAREN
- Zhu Yuanzhang (1328–1398)
Zhu Yuanzhang
(Bild: Samtida
porträtt av okänd, Wikimedia Shizhao)
Zhu växte upp i en fattig bondemiljö. Hans familj dog av pest eller umbäranden år 1344 och Zhu blev tiggarmunk. Han slog in på våldets väg när hans tempel blev nedbränt av marodörer. Zhus liv präglades av ofördel-aktiga yttre omständigheter. Kina styrdes av Djingis khans ättlingar, men de hade blivit allt sämre på att styra landet. Under 1340-talet drabbades Kina regelbundet av natur-katastrofer, torka och översvämningar, vilka ledde till hungersnöd, laglöshet och sjukdomar. En av naturkatastroferna var att Gula floden år 1344 började att radikalt ändra sitt flöde.
Floden bröt igenom sina fördämningar och skapade översvämningar i sin nya riktning, samtidigt som tidigare bördiga områden blev torrlagda. Med sitt nya flöde anställde Gula floden också stora skador på ”Stora kanalen”, en inre vattenväg som förband Peking och Nanking med de bördiga områdena i söder. Centralmakten gjorde inte mycket för att för-bättra de nödlidandes situation och miss-nöjet slog med tiden över till uppror.
Bland upprorsrörelserna märktes framförallt de ”Röda turbanerna”, som började sprida sig underjordiskt. Efter ett antal år fanns de över halva Kina. Zhu gick med i Röda turbanerna och hans första steg till makten var ett uppdrag att rekrytera 24 man till ett stads-försvar. Zhu löste uppgiften på ett utmärkt sätt och blev chef för styrkan. Zhu har beskrivits som ”impulsiv, envis och brutal”. Han kunde snabbt öka sin styrka, och antog snart namnet ”Ming” – vilket betyder ljus.
KONKURRENTER
Under år 1353 inledde en annan viktig upprorsledare sin karriär, Zhang Shicheng med det tagna namnet Wu. Zhang var en grovhuggen, hetlevrad och kraftig man, men med ett generöst drag som med lätthet skapade vänner i den undre värld som han levde i. Zhang arbetade i den lönsamma saltsmugglingen. Han kunde snabbt samla tusentals följare och intog en viktig stad.
Under följande år erövrade även Zhu en större stad och de soldater som tjänstgjorde där gick i hans tjänst. Med denna tillökning räknade Zhu 20 000 man, och han hade blivit en maktfaktor i Röda turbanerna. Zhu fortsatte att bygga sina styrkor, men det fanns andra viktiga medtävlare. En man vid namn Chen Youliang, som antagit namnet Han, kunde lägga stora och viktiga områden under sig, och blev tillsammans med Ming och Wu en av de sista i den stora uppgörelsen om makten i Kina.
I mitten av 1359 började de tre männens erövringar att gränsa till varandra, och tiden för ett avgörande närmade sig. Med tre aktörer var läget osäkert. Två skulle kunna slå sig ihop och besegra den tredje. Zhu kontrollerade nu cirka åtta miljoner männi-skor, men både Han och Wu härskade över fler.
POYANGSJÖN
De
inre vattenvägarna var centrala för hur kampen skulle sluta. Zhu prioriterade
uppbyggnaden av en stark flod- och insjöflotta. Bland annat såg han till att
med olika medel lägga den sjövana fiskar-befolkningen under sig.
Såväl Han som Wu var starkare än Ming på papperet. Han hade byggt upp en flotta som var avsevärt större än Mings, men Mings skulle visa sig vara bättre.
Den avgörande striden utkämpades år 1363 på den stora insjön Poyang. Mings flotta antas ha räknat 100 000 man, och den gick ut för att ta strid med Hans flotta, som kan ha räknat 300 000 man. Ming segrade och när Han var borta kunde Ming besegra Wu. I januari 1368 proklamerade Zhu Yuanzhang sig som den förste Mingkejsaren av Kina.
(Bild: Kosov vladimir 0907 1967, Wikimedia.)
Det skulle ta ett antal år för Ming att
slå ned alla motståndsfickor och konsolidera sin makt, men Zhu Yuanzhang hade
grundat en dynasti som skulle härska i Kina fram till år 1644.
LITTERATUR
Mote, Frederick
W. och Twitchett, Denis, The Cambridge history of China Vol. 7 The Ming
dynasty, 1368–1644 (Cambridge 1988). Sid.
30, 31, 59, 64, 65, 68, 86 och 87.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar